djurprataren

Härute på ön ser jag varje dag fria djur. Örnar, rävar, älgar och rådjur. Men jag vet att det också finns vildsvin och några hävdar att de sett lokatt. Jag älskar lokatter och har fått för mig att det är mitt skyddsdjur. När jag ser de fria djuren blir jag så glad. Det är som att hjärtat slår extra slag. Att det finns platser där djur får och kan leva i det fria. I naturen.

what-would-you-say-if-you-could-talk

Igår skickade en kompis den här lilla filmen. Alltså så fint.
Fy fan för att djur föds upp så där i fångenskap.

och när du sett den här filmen, se den här föreläsningen

Nu vill jag gå kurser i prata med djuren. Så spännande. Men egentligen kanske det handlar om att våga lyssna till det vi redan vet. Som när man reser utomlands till ett land vars språk man inte kan. Man träffar människor men ändå känner man att man förstår varandra. Att det faktiskt finns ett språk bortom orden. Ett språk, som man skulle kunna säga kommer direkt från hjärtat utan att passera hjärnan. Utan att börja värdera. Ett hjärtats språk. Och när jag är ledsen. När jag är oroad. När jag är fylld av allt det där som livet för med sig som vi ofta vill springa ifrån, rymma i från eller kanske trycka undan med alkohol och droger. Efter en promenad i naturen så känner man sig alltid något lättare. Naturen helar. Naturen kommer åt oss på ett så vackert sätt. Naturen har inga ord. Naturen pratar inte med ord. En del säger att man måste prata om saker. Älta sin problem. Men den där promenaden, den där vistelsen i naturen helade det där som du trodde var så viktigt att älta. För man kan gömma sig bakom orden. Ord kan lätt bli en mur. Ord kan förstöra. Men så klart kan ord också vara vackra, göra saker bra. Men om vi tog bort orden bara en liten stund och om vi ”pratar” ordlöst. Jag vet inte, men jag blev så fascinerad av Anna Breytenbach. Nu vill jag åka till Sydafrika och gå kurser. Å det är så mycket jag vill göra. Så mycket jag vill hinna med i livet.

Matplats Pino

Ibland kan jag bli alldeles fascinerad av att jag vet när Pino är törstig. När han behöver gå ut. Och kanske framförallt att Pino känner av mig. Att han faktiskt talar till mitt hjärta. Och när jag var sjuk kände jag hans omtanke. Jag kände hans oro. Jag kände, men jag kan inte förklara med ord egentligen. Det fanns en kommunikation som på många sätt är läkande. Förstår ni vad jag menar.

pinoochjag7
promis med pino

0
0