jag kan aldrig bli homogen


Igår nuddade jag ett känsligt ämne. Det här med att känna sig
utanför. Stå vid sidan om. Har fått fler mejl och meddelande om just den känslan. Tack för era delningar!
Att känna sig utanför oj, The story of my life och kanske ett av mina
huvudämnen när jag går i terapi. Varför känner man så?
Ibland
tänker jag att vår strävan efter att bli lyckliga, ja det är ju en fin
tanke. Men kan man på riktigt bli lycklig om man inte är trygg? Och är
man trygg behöver man kanske inte jaga lyckan. Förstår ni vad jag menar.
Jag kan bli lite avundsjuk när jag läser ”Jag hade en trygg barndom och
uppväxt” när jag läser en intervju med någon. Känna ett litet sting i
hjärtan av avund. Jag har aldrig känt mig riktigt trygg. Eller, visst jag kan
känna mig trygg då och då, men oj vad jag kämpar med att hitta den där
inneboende tryggheten.
Men jag står stadig. Det har yogan hjälpt mig
med.
Jag lyfter min ryggrad, sträcker på mig i hela min prakt, stolt,
det har knipet hjälpt mig med.
Jag talar med en säker röst som kommer
från magen, det har yogaandningen hjälpt mig med.
Ingen kan se eller ana
vad som försiggår inom mig. Vad jag bär på. Mitt bagage. Mina tankar,
mina rädslor. Min oro eller ångest. Jag vet att många tror att jag fått
så mycket gratis i mitt liv. Så även om jag längtar efter att tillhöra
en grupp, så gör det mig också rädd. För när jag tillhört en grupp har
jag ofta känt mig så sårbar. Så lätt att böja, knäcka, för det är också
vad som kan hända när man är med i en grupp, där liksom målet är att
vara så homogen som möjligt. Jag kan aldrig bli homogen. Jag kan inte hålla tyst när någon bestämmer, eller säger något jag inte håller med om.
Så min önskan om att vara med i en
grupp är också min stora rädsla. Kan någon förstå vad jag menar? Kanske
till och med känna igen sig i?

Hej, jag är Karin
Hej Karin.

Jag
har gått på Alanon några gånger. Och jag kan längta till när sommaren
är över och jag kommer in i den lunken igen. Att säga de där orden och
så höra hur hela gruppen bekräftar mig genom att säga Hej Karin. Det är
magi. Det är att bli sedd. Det är att känna sig bekräftad som sig själv,
i egenskap av sig själv, men ändå med. Medkännande. Varenda berättelse
man sedan hör känner man igen sig i. Varje delning och det är som att vi
delar på en skatt. Det luckrar liksom upp allt, skam och skuld. För det
svåraste som finns det är att blottlägga sina skamkänslor. De man burit
på så länge och som blir satta på repeat när man känner sig
bortvald. Utanför. Ensam. Jag har alltid känt som min uppgift att få
gruppen att må bra. Alltid trott att det ansvaret vilar på mig. Jag kan
inte gå in i ett rum utan att scanna in hierarkin. Vem som bestämmer i
gruppen omedvetet eller medvetet. Vem som dansar efter vems pipa. Eller
vilka som mår dåligt, känner sig osedda, obekräftade. Ser direkt. Men
det är inte min uppgift att få ihop gruppen ( om det inte är ett yogaretreat som jag arrangerat så klart), jag kan inte ta på mig det
ansvaret och därför har jag svårt för de här gruppbildningarna.

Fick den här kommentaren på facebook.

”Jag
förstår känslan av ”Inte känna sig inbjuden och med”. Kanske också i
sammanhang då man faktiskt är med men inte känner sig så. Konstig
känsla – varför känner man så? Alltför ofta exkluderar jag mig. Inte
jag.. här ska inte jag vara med. Jag kan inte.
Min kropp kan inte. Som med yogan. Så jag slutade. Jag prövade
grundkurs Ashtanga yoga yogashala, men slutade. Nu gör jag yoga ”med mig
själv” hemma och du inspirerar mig. Tack!”
 
Svar: tack för din kommentar. Jag har känt det du känner så många gånger. Det gör mig också lite sorgsen att du känt så när du gått till yogastudion. Men så fint att du fortsatt att
yoga hemma. För yogan eskluderar aldrig. Det är aldrig yogans fel att man inte känner sig hemma i yogasalen. Nu finns det ju flera yogamöjligheter på nätet. Man kan yoga för en virtuell yogalärare. Kanske kan
du få med en kompis, då kan det kännas tryggt att ni är två som går iväg
till yogan. 
Eller gör som jag gjort många gånger. Går till yogan,
håller upp min fasad och går hem och gråter. Låter kanske urdumt från en
yogalärare, men yogan i sig kan ju också sätta igång de där känslorna som vi bär på. Utlösa ledsenhet och sorg. Så mycket jag gråtit på yogamattan när någon ställning
öppnat upp, och kanske lämnat kroppen. Jag har gråtit av glädje också.
Men yogan har också gjort mig stadigare. Min kropp stadigare och
stoltare. Och nu öppnar jag mig för alla som läser den här bloggen. Men
en människa är inte bara stark. Inget är någonsin svart eller vitt. Vi
är alla delar och jag tror att vi måste bjuda på våra
tillkortakommande. Kram

0
0