det finns en plats där vinden vänder


I morse var det tungt att yoga. Vissa dagar är energin låg
av olika anledningar. Livet är inte det enklaste. Jag fastnar lätt i
ett tankesnurr.
Jag hatar när jag hamnar där. När energin blir så
där låg, vilket den oftast blir om jag inte yogat ordentligt på ett par
dagar. Då måste jag ta till olika knep för att höja energierna. Som att
rulla ut en knallrosa matta. Den här superfina från sportapoteket
En
knallrosa matta gör livet och yogan lite lättare. De första
solhälsningarna är pest. Men efter ett tag blir det lättare. Precis som
med problem, allt blir lättare när man ger det tid.
Väntar in.
Sånt
jag lär mig varje dag, å ändå sånt jag måste repetera om och om igen,
eftersom jag alltid glömmer det mellan gångerna. När man blir så där
överrumplad av ledsenhet, sorg, ilska, skuld, skam eller vilken känsla
som plötsligt tar plats i en.
Allt blir lättare med tiden. Bleknar.

För det måste finnas en plats där vinden vänder.
När
jag var liten kunde jag tänka så det knakade på hur stor rymden är. Jag
kunde nästan bli snurrig av tanken av någon sorts evighet, en
oändlighet. Inget stopp, ingen vägg, ingen gräns, inget tak, inget golv,
inget slut. Hur ser en evighet ut? Hur känns en evighet? I en människas
liv finns ett slut.
Mitt slut finns inte nu. Jag är inte klar. Måste helt bli vän med mig själv.
Liksom
också acceptera det där som är svårt acceptera.Tills dess rullar jag ut
mattan varje dag och gör i alla fall några solhälsningar. Andra dagar
gör jag mer. Men hur jag mår, har väldigt mycket med om jag gjort min
yoga eller inte.

0
0