Det jobbiga med Pino är ju att han inte kan vara ensam. Att han gråter, blir ledsen, ylar högt, krafsar på dörren så det blir stora märken. Han hatar att vara ensam. Men det braiga det är ju att han står ut med att bli satt i en väska om man som jag idag, skulle till akupunktören.
Och lite så är det i livet.
Det finns nästan alltid en bra sida. Och det blir lättare om man förhåller sig positiv till det mesta.
En del säger att glaset är halvfullt och andra halvtomt.
De som väljer att säga halvtomt, har tyvärr ofta inte insikten att det är precis så de säger och att det kanske är så det ser på livet.
När jag hamnar i negativt tänk, då är det också som om jag alstrar ännu mer negativt. Ännu mera klet. Visst ska man få vara ledsen och blir deppig om man hamnar i svåra eller dumma situationer. Men kanske blir det lättare att hitta ut och rätt om man vågar se det från ett annat håll än att man är ett offer för omständigheter. Förstår ni vad jag menar?
Jag jobbar med det här. Hela tiden. Jobbar med att välja mina Ja och att välja mina Nej. Det är verkligen inte enkelt, men jag inbillar mig att det blir bättre och bättre för varje dag som går.