de små sakerna gör de stora

Igår var ingen bra dag. Kände mig ledsen. Hudlös. Känslig. Det kommer över mig då och då. Det är väl livet. Under hela cancerbehandlingen var liksom målet för mig bara ett, att överleva. Och den enda längtan jag hade var att få tillbaka min vardag. Jag längtade efter slentrianlivet, den grå vardagen. Varje-dag-livet, det vi oftast längtar bort ifrån när vi är mitt inne i det.
Jag längtade efter de små sakerna, det lilla blev liksom det stora. Jag tänkte hela tiden, sen blir det så. SEn blir det bra. När alla cancerbehandlingar är över då minsann ska jag njuta av att jag fått mitt liv tillbaka.
Nu är jag här.
Mitt i livet.
Halvlek i sommar. Det är ju nu man plockar in de bästa spelarna. De man kan lita på. I sommar fyller jag 50. För visst lever vi i hundra friska år? Som en uppmaning och önskan om det så sjunger jag det i mitt mantra varje morgon när jag yogat klart, alltså ”Låt alla människor leva i hundra friska år”. fast på sanskrit.
Jag är ganska bra på att leka. Ganska bra på att vända sorg till glädje, skratta mitt i gråten. Men vissa dagar är ledsendagar. Det kommer över mig, som en utpustning efter en enorm fysisk prestation. Jag är fortfarande ledsen och trött efter ett jobbigt år. Och faktiskt känner jag mig lite utkastad. Det var så mycket rödljus på mig tills jag gjort min sista behandling. Efter den har jag ännu inte fått göra ett ultraljud för att kolla mitt friska bröst eller det bortopererade. November 2012 var senaste kontrollen. Nu har jag tjatat till mig ett ultraljud. Jag ska kolla mitt bröst i mars. 1,5 år senare. Nedskärningarna i vården hjälper inte mitt psyke och oron över att det kommit tilbaka. Jag vill att de ska ta blodprover och titta att det inte är någon fara med mig. Att jag inte fått något återfall. Jag vill liksom puttas ut långsamt och försiktigt från sjukvården, förstår ni?
Igår lunchade jag med en av mina äldsta vänner Åsa. Vi har känt varandra sedan vi var fyra år. Nu är vi här mitt i halvlek. Vi hade inte setts på några månader. Jag fattar inte varför det går så mycket tid, när jag vet att jag behöver mina vänner. Vart försvinner all tid?
Varje tisdagkväll dansar jag med ett gäng mogna kvinnor. Tänk vad musik och dans är helande. Jag gick iväg till dansen, även fast kroppen var tung och jag kände mig ledsen och liten. Och så dansade vi, kombinationer och fri dans. Plier och spontandans. Allt det där som kroppen längtar efter och saknar. Blev så där svettig, som man blev när man var liten och gick på kalas. Klibbig över hela kroppen och svettig i hårbotten. Jag dansade liksom tillbaka glädjen i mig själv. Så lyssnade jag av mina meddelanden i morse. Då hade min fina fröken, Aesa ringt och sagt ett så gulligt meddelade på min telefonsvarare. Jag blev så glad.
Jag kände mig sedd.
Tänk här är man vuxen, men ändå så liten ibland och så blir man så där barnsligt glad för att ens dansfröken ringer och har sett en.
Det är de små sakerna.
Alltid de små sakerna, som gör det stora.
0
0