en bra dag för terapi

Jag var på landet i helgen. Fick känna på solen. Satt med t-shirt på långbänken och solade mig mot husväggen. Till och med Pino njöt av solens strålar.

Det var meningen att jag skulle förbereda min workshop i Viken på Sansochbalans. Men sedan jag blev sjuk har det hänt något med mig. Jag är långsammare. Saker och ting tar tid för mig på ett nytt sätt. Förr var jag så snabb. Jag är nog normalsnabb nu. Finns säkert någon mening med det. I helgen fick jag besök av en kvinna som är mina föräldrars kompis. Jag hade inte träffat henne på nästan 40 år räknade jag ut. Hon fyller 90 år i år och har en mer än 20 år yngre man. Det har varit gifta i 30 år. Hon kändes så frisk, så alert, så fin och så med. Tjusig skulle jag nog vilja skriva. Jag satt hela vår fikastund och kände, å jag hoppas jag får leva så länge. Jag hoppas jag får vara så där alert, så där med, så där beläst, så där glad på livet och nyfiken på folk när jag är 90 år. Jag har nämligen fått så mycket dödsångest på senaste tiden. Varit rädd för återfall.
Ångest och oro är inte bra. Inte när man ska läkas. 

 Vår busshållplats på landet. Här nånstans omvandlades ångesten till ledsenhet. Jag höll mig hela bussresan, så när jag kom hem slängde jag mig i Rays famn och grät som en bebis. Varje gång jag är i från honom, saknar jag honom. Jag önskar alla en man som min när man får en sån här sjukdom. Jag säger inte att vi alltid har det lugnt och fantastiskt. Verkligen inte. Vi kan bråka och tjafsa alldeles för högljutt. Men han är min trygghet och jag vet att han tar emot när jag faller. 
I morse yogade jag nästan två timmar och det kändes så skönt och om ett par timmar ska jag på terapi. Jag kunde inte ha valt en bättre dag än idag, att må dåligt på 😉
0
0