dagarna går

Hudcancer har ökat. Den är nu bland de vanligaste cancerformerna i landet. Jag märker att jag blir så påverkad när jag läser om hur cancer ökar. Som om jag får ont i hela kroppen. Jag hatar cancer. Jag hatar vad vi får gå igenom när vi får prognosen. Ända sedan en av mina vänner gick bort i cancer för snart tre år sedan har den här sjukdomen legat och skavt. Hur orättvist den är. Och att jag kan börja gråta när jag tänker på alla tappra som kämpar med näbbar och klor för att klara sig. Hur jag kan bli alldeles sorgsen och ledsen för tiden som gått sedan jag fick min prognos. Hur tuff den här perioden faktiskt var, och att jag fortfarande inte är färdigbehandlad. 
Att jag varje dag när jag ser mig själv i spegeln blir påmind om att den där oinbjudne gästen tog sig in i mitt liv och skövlade runt. I natt har jag haft svårt att sova, jag kan till exempel inte sova bra på höger sida, eftersom jag får ont i axeln och armen gärna domnar. 
Hur jag önskar att alla slapp gå igenom det. Och så de som inte klarar sig. Nej, det finns ingen rättvisa. Och därför måste vi kämpa för miljön. Som här i dokumentären Världens sötsug, hur absurt det känns med socker och det här sötsuget. Socker är som knark. Knark är olagligt. Det tycker jag säger en hel del. Socker sägs göda cancerceller. Låter rimligt tycker jag. Så rimligt att jag bestämde mig för att ta bort sockret helt när jag fick min diagnos.
Men jag har bara en fundering, i texten om hudcancer så finns det ingenstans nämnt om hudvården och de cancerogena ämnen som finns i många hudvårdsprodukter om det skulle kunna ha en bidragande faktor. Det tycker jag är märkligt. Jag ska skriva ett brev till cancerfonden och fråga. Här läs Emma Granaths blogg Här skriver hon varför vi ska välja naturkosmetik framför ”traditionell” hudvård.
Vet inte om jag lagt upp den här filmen tidigare? Ung cancers nya film Sprid den gärna. 

En bild, eller här två bilder, säger mer än tusen ord.

Behöver jag tillägga att min hårlängd just nu är trist, ful. Att jag tröttnat. Att jag längtar efter mitt hår. Att jag vill ha en frisyr. Först när håret växte ut efter cellgifterna var det mörkgrått. Någon sa att man inte har nåt melanin och att man därför har en konstig hårfärg precis när det växer ut. Nu har jag fått någon sorts cendrefärg. En vecka i solen blekte ner det där mörkgråa. Och ni ser ju jag har fullt av virvlar så håret står upp. Nej, det är inte kul. Men det kommer att växa ut. 
Tålamod. I måndags tog jag min elfte herceptinbehandling. Nu har jag bara sex kvar. Dagarna går. I juni är det ett år sedan jag fick min dom. Och när det gått två år kan jag nog börja pusta ut, det säger statistiken.

0
0