lite mer tankar

Vi kan inte skydda oss mot vad livet för med sig i form av sorger och förluster och sjukdomar för att nämna några saker. Men vi kan se till att göra förutsättningarna bättre. Det är där yogan är ett så bra redskap. Yogan kan bli en vän som du kan luta dig mot och hålla fast vid när det stormar utanför dig, men också inuti dig. Jag tror ju att yogan kanske till och med kan göra att vi klarar av till exempel sjukdom, om man nu kan säga det, på ett ”härligare” sätt, än om vi inte haft yogan.

När man får besked att man har cancer, som är ett besked om att man bär på en dödlig sjukdom. Det skapar en enorm oro och ångest. Jag brukar säga att jag inte visste vad ångest var innan jag fick cancer och fick känna på dödsångest.
Att inte kunna sova på natten, att ha en massa oro i huvudet som snurrar. Ångesten i sig själv, rädslan för att dö, men också rädslan och ångesten över att utsätta de man älskar för den oron. Jag begär inte att folk som inte varit där ska förstå, men man kan ha empati.

Som yogalärare har du ett enormt ansvar. Säg inte saker som om det vore sanningar om du inte vet det, känt det själv.
Och ett, du måste erkänna för dig själv att du är inte messias. Du sitter inte på all kunskap. Du är inte läkare, inte terapeut. En yogalärare måste kunna säga jag vet inte, bli så ödmjuk och faktiskt skicka vidare när det blir för svårt.
Och man har inte gått på din yogalektion för att bli frälst.
Yogan kan inte bota cancer.
Yogan har inte svaret på cancer.
Tyvärr har ingen svaret på cancer.
Och det räcker inte med att balansera sian chakran, eller äta gurkmeja. Även yogisar får cancer. Och cancern är så orättvis, några klarar sig, några gör det inte. Vi som överlevde hade tur.
Vi kanske fick vård i tid. Inte vet jag.

Under snart ett års tid har jag träffat andra människor i min situation, gamla och unga i olika väntsalar på radiumhemmet. Sett oron och ångesten hos några. Den fruktansvärda förtvivlan hos den unga kvinnan som grät hejdlöst i famnen på sin pojkvän efter ett besked på en av bänkarna utanför radiumhemmets entre. 
En av mina vänner dog i cancer för tre år sedan. Hon var en yogi, en av de mest hälsosamma och empatiska jag känt.
Mejlen jag fått av kvinnor i samma situation som jag, som känner sig dåliga för att de fått cancer. Såna känslor vet vi alla är inte bra i läkningsprocess. Vår roll som medmänniskor och yogalärare är ju att inte skuldbelägga, utan att ge hopp, skapa energi i de här människorna så att de orkar den överjävliga cancerbehandlingen.

Men i den bästa av världar kan yogan och yogaläraren bli en hantlangare som hjälper den sjuke att bygga upp en inre styrka att klara av behandlingarna och den inre oron.
Någon behöver lugn och ro, meditation.
Jag behövde det andra.
Många provocerades av att jag ville yoga mer kraftfullare än innan. Flera yogalärare hörde av sig och sa att jag skulle ta det lugnt och meditera. Jag hade inte bett om råden. Men jag visste instinktivt vad jag behövde.
Jag ville yoga.
Det var det som höll mig uppe.
2010 kom min bok Yoga för livet och sommaren 2012 var det precis vad jag gjorde.
Jag har förstått att jag är en stark tjej, men när jag gick på cellgifter var jag fullständigt hudlös. Jag bar på en oro, dels på grund av medicinerna, men också en enorm dödsångest. Den finns där fortfarande, som ett stråk.
Så mycket råd jag fick. Om hur jag skulle göra, tänka.
Folk vill väl, jag vet. Men det blir för mycket ibland. Jag var så ledsen ibland, ord som någon trodde de sa i någon sorts välmening, blev som monster i min hudlösa värld.
Inte ens på Vidarkliniken som är en alternativ klinik som möter massor med cancerpatienter, la man någon skuld på mig eller sa ”Du behöver fundera på varför du fick cancer just där”.
Min uppfattning är mer skippa snacket, våga ta i den som har cancer. Ge en kram, en klapp på kinden. Säg att hon eller han är så fin, ser så söt ut.
Hon eller han behöver uppmuntran.
Vi krigar, förstår ni. Varenda dag krigar vi, ni behöver inte hjälpa oss med dumma kommentarer som varför fick du cancer. Vi tänker de tankarna själva. Ingen behöver skriva det i pannan på oss. Men, högmod går före fall. Den regeln finns också i yogan.
Och en dag kanske man kan titta tillbaka och se mönstrena om de lett till cancer. Inte vet jag, men vi lever också i en värld där vi utsätts för strålning, miljögifter. Ur den aspekten blir jag också ännu mer förbannad, att man lägger en sån skuld genom att säga att man ska balansera upp chakrana i kroppen för att inte bli sjuk.
Nej, börja agera istället. Ryt ifrån, kräv miljövänliga varor, ofarlig mat. DET har jag lärt mig av den här skitresan. Ta inte skit. Fler än jag borde anamma det.

Och jag väntar på svar från Göran. Jag har sagt att det publiceras här. Förlåt mig, men jag är bara tvungen; En Boll är rullning 😉

6 reaktioner på ”lite mer tankar”

  1. Du skriver så bra Karin att jag bli alldeles mållös. Jag är själv utbildad medicinsk yogainstruktör. Dock inte av Göran. Jag hoppas du inte får en dålig bild av den medicinska yogan som bygger på kundaliniyogan. Den är underbar i alla fall för mig. Jag har tidigare gjort ashtanga och älskade den men för mig blev den för fysisk då jag har tre barn och mycket runt omkring mig. Nu har jag hittat lugnet i mig själv på ett annat sätt. Det är så viktigt det du påminner om att vi vårdar våra ord när vi instruerar i yoga. Jag tänker att yogan kan ge lindring, tröst & hopp om man har drabbats av sjukdom. Att yogan kan ge självhjälp för att må bättre fysiskt & psykiskt. Men alla måste hitta sin egen väg. Kram

  2. Det här var den finaste text jag läst på väldigt länge. Tusen tack! Precis det jag behövde höra. Funderar ibland när det kommer ett stråk av skuld. Försöker hantera det.

    Stor kram från mig
    L

    ps kan jag länka till din blogg från min?

  3. Lena Attling

    Karin,några tankar från mig.

    Cancerns gåta är löst. Man vet alltså hur den kommer, vad som händer med cellerna och hur det blir elaka celler.
    Men som du menar (tror jag) ingen vet VARFÖR man får cancer. Varför den ena drabbas och inte den andra. (Ok klart att man vet att rökning och andra ämnen orsakar cancer, inget tvivel om det)
    Cancer är en demokratisk sjukdom. Den drabbar vem som helst. Inte endast rik och frisk eller fattig och sjuk. På så vis är den på något sätt rättvis.
    Konstigt att prata om rättvisa förstås.

    Det finns många som säger att dom inte vill vara utan den sjukdom , olycka, sorg eller annat i livet som varit omvälvande och jävligt tufft att gå igenom.
    Jo, det finns mycket sanning i det.
    Men är det så att man drabbas av detta av en särskild anledning? Nåt som man ska lära sig något utav?
    Vet inte. Ibland kan jag tycka så, framförallt när det gäller mig själv, med allt det jag gått och går igenom.
    Och så ibland tror jag inte alls så!! Tvivlet är klokt!

    DUM SPIRO SPERO = Sålänge jag andas, hoppas jag.

    Mycket värme till dig!

    Kram
    Lena

Lämna ett svar till Kalkstenssommar Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *