punka mitt i livet

ja, precis så. Så var det. Jag fick punka mitt i livet, en ganska svårlagad puntering faktiskt och vad lärde jag mig av det? För som ordspråket säger det som inte dödar oss, härdar oss.
Nog har jag härdats allt.
Men jag har också blivit känsligare.
Mer omtänksam mot mig själv och mina behov.
Min nya paroll; Ta inte skit.
Smaka på det!
Jag önskar att fler kvinnor skulle anamma den. Våga säga nej. Våga välja bort. Våga välj dig själv. Efter Vidarkliniken kom en annan vetskap upp, en alldeles ny känsla. Då när jag umgicks så mycket med själv. Hur mycket jag gillar mitt egna sällskap. Att jag är väldigt härlig att vara med och att jag numera ska ge plats för mer tid med mig själv. Jag till och med längtar efter att vara ensam med mig själv. Hinna tänka tankarna klart. En inre dialog. Det är ju faktiskt bara jag själv som kan svara på frågor som, vad vill jag, hur mår jag, hur vill jag leva, hur känner jag, hur känns det. Bara jag.
Och så läskigt. Behöver inga böcker att slå upp i. Eller googla på internet, eller fråga någon annan. Jag har ju svaren om jag bara vågar lyssna på dem. Jag kanske inte får svaret jag förväntade mig. Men jag måste våga fråga och det tror jag nog bara man kan göra om man vågar vara mer med sig själv. Förstår ni vad jag menar?
En kompis frågade mig om det inte var jobbigt att vara tyst och med sig själv, att hon kunde känna oro för att det skulle komma jobbiga tankar. Kanske menade hon att man öppnar upp för det obehagliga. Jag tänker att man går ju ändå runt och bär på de där tankarna ändå, som en tung soppåse i huvudet. Tänker att om man vågar titta på det svartaste man har inom sig, de där mörka skrymslena, sorgen, ledsenheten, det där man inte är stolt över. Ja, ni vet. Men om man vågar titta på det, ta fram det i ljuset så tror jag det spricker som såpbubblor i solsken. För mig var det inte en obehaglig upplevlse att vara tyst och med mig själv. Snarare en behaglig.
Det var otroligt skönt att inte vara tillgänglig. Att inte ”bonda” med någon, inte hela tiden hitta på något att göra. Utan att ganska ofta ligga i sängen där på Vidarkliniken och titta ut genom fönstret. Så vilsamt.
Som att duscha sitt inre, spola rent från stora intryck, eller framstressade intryck och bara vara i vilan.
Och jag inbillar mig att det också blir härligare och ärligare att träffa mig nu.

Den här bilden togs måndagen den 2 juli. Jag skulle precis börja alla cancerbehandlingar. Jag hade ingen aning om cancern spridit sig i kroppen. Jag försökte få ihop alla bitar, se om mitt hus. Mitt ganska dåligt skötta hus. Jag ville göra klart boken vi en vecka innan min cancerdiagnos plåtat omslaget till. Jag visste att jag skulle tappa håret och förmodligen redan efter första cellgiftet. Så jag och Anneli improviserade och plåtade min del i boken. Den som vi hade tänkt skulle fotograferas i lugn och ro i Båstad senare den sommaren. Jag kan nästan se det i mina ögon. Att det hänt nåt. Att munnen ler, men det finns en oro i ögonen. Men också, ett jävlar anamma.
Som när jag skulle föda Mira. Hade en helvetisk lång och segdragen förlossning på ABC-kliniken, hann avverka fyra barnmorskor. Jag födde Mira utan smärtlindring på en alterantivklinik och jag gjorde det på mitt jävlar anamma. Barnmorskorna berättade att när de precis tänkt säga till mig att det var nog bäst att jag flyttades till den vanliga bb-avdelningen. Då  ställde jag mig upp och ”trampade vatten” och sa; ”Jag är världens bästa barnaföderska”, om och om igen. Nu kör vi tänkte barnmorskan och senare den kvällen föddes det lilla flickebarnet. Jag tänker att vi nog alla har den där kraften inom oss, och iband får vi fatt i den.
Det har nu nästan gått nio månader sedan jag fick min cancerdiagnos. De olika behandlingarna har på så många sätt liknat en graviditet. Fast den värsta sorten. För 21 år föddes den finaste lilla flickan och den här gången, har en annan Karin fötts. En ny Karin. Nu är jag här. Och jag tänker stanna ett bra tag till.
Och kul är det att Bokus.com tycker att vi passar bra ihop, jag och Zlatan. 
0
0