fina möten

 Maria Boox, Kia Naddermier och jag på Atmajyoti. Lite suddig bild, men det får ni ta 😉

Den här helgen. Jag har varit på kurs, litegranna i alla fall, för Kia Naddermier på Atmajyoti. Jag kunde inte vara med på hela kursen men just lite grann. Det var härligt. Min kropp och yogan är ju inte som innan operationen. Det är skevt. Och det är inte alldeles enkelt, men jag är på väg och det känns så bra. Som jag längtar tillbaka till hur det var en gång. Inte så att jag längtar tillbaka till nån sorts ungdom, utan till att få göra min yoga, sträcka, vrida, böja, tänja och utmana min kropp. Jag är så kär i yogan, så kär. Jag blir så glad att den aldrig släpper den förälskelsen. Att vi gift oss, att vi har den här relationen. Ibland är det motigt, men mest är det med. Och jag tänker ofta på hur det hade varit om jag inte haft yogan i den här situationen. Att yogan blev min ryggrad när allt föll runt omkring mig. När jag var liten, ledsen och rädd. När ångesten red mig på nätterna och tidiga mornar och det kändes som om jag gått vilse. Hur många gånger jag yogaandats mig igenom stora och ogreppbara känslor och just med hjälp av yogaträningen. Att jag gjort min yoga oavsett också kunde hålla mig förhållandevis trygg i mig själv. Förankrad. Och trots att cellgiftet bröt ner allt, kunde jag med yogan bygga upp den där inre ryggraden. Svårt att förklara, men kanske förstår ni?

Kia är en jättefin lärare. Lyhörd och snäll. Ni måste pröva att yoga för henne. Nu är jag så sugen på att åka till Paris och yoga för henne.
Med på kursen var också Maria Boox som jag yogat för i så många år. Maria som också var min mentor i många år, min yogamentor. Vi kom ifrån varandra, så där som det kan bli ibland. Det var så härligt att ses igen. Jag är så glad för det och nu vill jag yga för henne. Imorgon ska jag gå och yoga hos Charlotte som kommit hem från Indien. Och snart åker jag på rehabilitering till Vidarkliniken. 

0
0