stora tröttheten

Stora, stora tröttheten har infallit. Läste det nånstans i all cancerinformation och flera drabbade har berättat att det kommer en dag. Strålningen gör en trött. Kanske är den dagen kommen nu? Jag har strålats i stort sett varje dag sedan 17/12. Vissa dagar dubbla doser, eftersom strålningen började i samband med jul och även vårdpersonal vill ha julledigt. Sverige stannar vid jul och i semestertider, det är helt uppenbart.
Jag har inte bara strålats dubbla doser per dag, jag har också strålats på en lördag, för att få till fem strålningar i veckan i ett julledigt Stockholm. Men jag har varit så trött senaste veckan, slocknat som en liten klubbad säl i soffan varje dag. Usch, vilken fruktansvärd liknelse, alltså det här med sälen. Igår slocknade jag redan vid halv sju, efter att ha ätit hämtmat från en av favoritrestaurangerna Koreana. Jag sov i soffan tills jag det var dags att gå och lägga sig vid tio.

Bildtext: Här ligger jag och glor på kvällens tidiga utbud. Glad att jag hann duscha efter att ha smörjt in mig med Moonsuns cleansingoil (med lagerblad bland annat) innan duschen. Sen smörjer jag ärret, bröstet och strålningsområdet med Weledas calendula kräm. Den är toppen.
Bildtext: Jag har varit så trött några mornar att jag vandrat ut med de blå skoskydden. Tyvärr är det ju lite halt med dem på, men visst livar de upp i allt det grå?!

Hoppas inte idag också blir en sån dag, en trötthetsdag, men sannolikheten är stor. Idag ska jag strålas, gå till kuratorn och sen få herceptin intravenöst. Späckat schema.
Men jag tycker ändå att jag varit ganska duktig den här veckan. Jag har yogat varje morgon. Gjort andra serien. Måndag, onsdag och fredag går jag också på sjukgymnastik på KS. Jag är så glad för det senare. Visst hade jag kunnat ställa mig på ett gym, men ibland orkar man inte utsätta sig för blickar och det blir för varmt att ha toppluva på sig när man tränar. I en yogastudio i Stockholm tänker jag att nog de flesta vet att jag är cancerpatient och visst kanske man tittar, men det blir på ett annat sätt.

Bildtext: På gymmet finns alla möjliga braiga redskap som hantlar, bollar och band, men också cyklar, trampmaskin och löpband. 

De är otroligt gulliga på strålbehandlingen. Jag har fått beröm för mitt ärr. Tänk att det skulle komma en tid när man blev glad för det?! Jag har haft så svårt för mitt bortopererade bröst. Svårt att se på det. Svårt att röra det. Svårt att visa det för någon annan. Jag har haft och har behov av att själv förstå och kanske acceptera, även om jag kanske inte riktigt gör det. Vänja mig vid det. Det är märkligt. Det är som skamkänslor och jag är fullt medveten om det. Men jag tänker inte känna skam, men det betyder inte att jag tänker visa upp mina nakna bröst för allmänheten. Utan det handlar på nåt sätt att hitta tillbaka till min egen känsla för min kropp. Att älska den också med den här skavanken. Jag vet att det kommer att gå. Det är bara tufft på vägen.
Igår började jag nästan gråta, så glad blev jag. På strålningen finns en sköterska som berättat för mig att hon tagit bort sina båda bröst i förebyggande syfte, både hennes mamma, mormor och moster har haft bröstcancer och hon bär också själv på den genen. Så hon bestämde sig för att ta bort båda brösten. Vi har pratat storlekar på inlägg och hur jag ska tänka.
Jag fascineras av alla historier man får berättat för sig och alla dessa människor som finns här och stöttar och uppmuntrar oss. Ger lite av sig själva för att vi inte ska känna oss så ensamma. Att det är som egen liten värld, sjukhusvärlden. Att vi känner igen varandra, vi som drabbats och att vi förstår varandra på ett sånt där sätt där man liksom inte behöver ord för att förklara.
Sköterskan tipsade mig bland annat om att jag kan få rabatterat busskort när jag är heltidssjukskriven. Man missar så mycket som man kan få hjälp med när man är sjuk. Man hittar inte all information, snälla ni som gjort min resa eller en liknande resa, tipsa mig gärna om såna grejer. En dag blir det ju en bok, och då kan såna tips vara helt ovärderliga för andra i samma sits. Jag har sagt det förut man måste vara stark och helst frisk för att bli sjuk, och gärna rik också. Det blir lite lättare då.
Gud vad jag babblar. Kom till det du skulle berätta Karin. Jo, denna sköterska gav mig dagens, kanske veckans, eller till och med månadens gulligaste komplimang. Den ska jag leva lite på.
Jag är inte ute med håven. Men det var så gulligt och det kom så oväntat. Men alla hejarop, alla komplimanger, alla uppmuntrande ord som jag fått genom den här resan. Ni anar inte. Det är balsam för själen. Det hjälper mig att orka.

Bildtext: Så här ser jag oftast ut när jag ”tar mig an” strålningen. Combatgirl. DrMarten, Kånkenryggsäck – det kan ju bli en lång väntan och gröna militärjackan.

Bildtext: Nu är jag trött på grungelooken, som på nåt sätt blivit synonymt med cancer. Trött på mössor, mössor, mössor. Vill ha hår nu!

 Bildtext: Så här står min lille prins varje morgon när jag lämnar honom på dagis, eller fritids som vi numera kallar det. Pino är ju 49 år, känns larvigt att säga att han går på dagis. Jag har sagt det förr, men Pino är mer ”mammig” än min dotter någonsin varit. Igår åkte min stora dotter med sin sambo och pojkvän med farmor och faster till sin pappa i Brasilien. 
Jag vill också byta ut strålningen till solstrålar. Men det kan inte bli nån solsemester förräns i mars för man måste tydligen vara försiktig med sol när man strålats.
Nej, nu måste jag yoga.
0
0