im a survivor

Min toka vaknade kl 3, hade så svårt att somna om. Många tankar i huvudet. Igår var en så händelserik dag. Varför är det så? Jag menar vi säger ju att en olycka kommer sällan ensam, men det verkar också gälla roliga saker. Plötsligt känns det som att folk ”räknar” med mig jobbmässigt och ni anar inte vad det glädjer mig. Jag har en sjukpeng på 5000 kr i månaden. Ni förstår säkert att det inte går ihop. Just nu har jag ju inte riktigt möjlighet att jobba, strålningen tar så mycket tid och sen efter den är det Vidarklioniken i tre veckor. Men när jag varit där på Vidarkliniken och både vilat och stärkt upp mig. Ja, då vill jag jobba igen. Längtar. Vill skriva, hitta på grejer. Spåna ideer med andra. Leda yogaklasser.
Varje dag kommer jag på nya grejer. Jag är som en häst som står och stampar i boxen och vill ut och springa.
Igår hade jag lunchmöte med Malin på Grand Tours. De vill att jag ska ha seniorresor med dem igen. Å, vad jag längtar efter det. De resorna var så himlans kul. Så bra arrangerade, så urgulliga deltagare. Så härliga på alla sätt och vis. Så nu ska vi titta på lite datum.
Sedan hörde pensionatet ute på Björkö av sig och vi ska också titta på hur vi skulle kunna samarbeta.
Sedan har ett par tidningar och tv hört av sig, de vill att jag ska prata om nya boken. Det tackar man för. Vill vara fin när jag är med i tv. Känns lite så där att ha mitt fågelungehår. Skulle vilja att någon stajlade upp mig. Jag vet jag är ytlig. Men så känner jag just nu.

Här är jag på landet för någon månad sedan. Det är bästa fotografen Anneli som tagit bilden. Jag försöker sätta på mig ögonfransar. Det går så där. Jag tappade ju alla. Nu börjar de komma tillbaka. Utseende är verkligen inte det viktigaste. Men för oss som tar cellgifter och opererar bort våra bröst är det viktigt att få känna sig fin. Det är jobbigt att tappa håret, ögonfransarna och bryna. Det är sorgesamt att operera bort ett bröst. Att se hudens förfall, bli svullen i ansiktet av all medicinering, ha ont i kroppen. Det är en mödosam resa tillbaks till den man var. 

Jag skulle så gärna hålla i rehabilitering för bröscancerdrabbade. Det behövs. Jag skulle vilja starta upp en doula-verksamhet för kvinnor som får bröstcancer runt om i Sverige. Så att vi som drabbas kan få med sig en annan stark kvinna/man som för vår talan och hjälper oss att ställa de rätta frågorna när vi ska träffa läkare och experter. Jag har varit så ”bortskämd” med min egna armada av vänner runtomkring mig, som hjälpt mig och följt med mig när avgörande och viktiga beslut och besked givits och tagits. Alla har inte den turen. Jag tänker på de kvinnor med språksvårigheter. Dessutom hamnar man i sorg, rädsla, apati när man får ett besked om att man har cancer, hur sjuttsingen ska man veta vad man ska fråga efter då? Hörde om en kvinna i Skåneregionen som fick sitt bröstcancerbesked innan jul, men hon har ännu inte fått träffa läkare. Tre veckor är hon tvungen att vänta. Det är tortyr. Hur kan ett landsting utsätta en människa för det?
Vi vet ju att bli sjuk är en klassfråga, att den som sätter emot, vågar ifrågasätta och kräver sin rätt är också den som får den bästa vården. Det är inte okej. För mig har det varit den svåraste resan i det här. Att veta vad jag kan kräva, vad jag kan få hjälp med och att det faktiskt är okej att begära ett extra möte om man inte förstått vad läkaren eller experten menat. Och då är jag ändå priviligerad. Jag är stark och jag har inflytelserika kompisar. Dessutom är jag van att göra research, vilket också gör det lättare att ”ha på fötterna”. Jag vet att det spelar roll och det gör det hela så ledsamt. För jag vill inte att det ska vara så. Jag vill att det ska vara rättvist.

Jag är så rädd för vart vårt samhälle är på väg. Bra sjukvård, rättvis sjukvård måste vara en rättighet för alla. Och det måste vara något som vi alla anser som en rättighet. För det får inte bli som i Usa, där fattiga får sämre vård om ens någon vård.
Jag vet att man inte tänker på det när man är frisk. Men det är en viktig fråga. Sjukhusen får aldrig privatiseras. Aldrig! Gå aldrig på den propagandan.

Igår fick jag det här urfina armbandet skickat till mig. Tack gulligaste Linda. Im a survivor! Jag lovar, jag ska förvalta det väl. 

7 reaktioner på ”im a survivor”

  1. Heja dig! Nej, sjukvården får verkligen inte privatiseras. Här i Italien håller de på att stänga sjukhus… precis som om de inte behövdes. Man kan få vänta sex månader på att få göra en mammografi.
    Kram

  2. Hej fina Karin! Skickade just ett meddelande till dig på Instagram. Är på semester i Sharm El Sheikh och tränar lite av varje. Har tex gjort nia två gånger med en fantastisk kvinna, Siobhan, som har haft bröstcancer och började med nia som rehabilitering. Jag blev väldigt inspirerad av både henne och nia. Har du testat det? Stor nyårskram Carina

  3. Fåfäng får man visst vara! Du är ju vacker med eller utan fransar.
    Sååå roligt att armbandet kom fram! De svarta stenarna är härdad lava. Jag är imponerad av din styrka och att det är fint att andra kan få tanka den här på din blogg. Man måste våga bråka för att få sin rätt till saker! Min faster sa alltid till mig då jag var yngre:
    "Stå på dig – annars gör någon annan det!"
    Många kramar!

  4. Visst stämmer det där du skriver om att den som står på sig, kräver och ifrågasätter får bästa vården. Själv jobbar jag inom äldreomsorgen och upplever ofta att de äldre som har familj eller vänner som är krävande får en helt annan tillsyn än de som är bara "tackar och tar emot". Skrämmande men sant. Om mina föräldrar/anhöriga någon dag behöver vård och omsorg kommer jag att uppträda som en riktig ragata 😉 Önskar dig en riktigt skön helg. Kram/Annelie

  5. Kämpa om du har sån kraft -härligt! Du har ordet och förmågan och erfarenheten gör något av det. Låter fantastiskt att hjälpa dem som inte har det. Tänker på hur hela Indien nu går samman och tar strid för kvinnorna. Underbart att se trots det förskräckliga att en indisk kvinna våldtas var 7 minut !!!! Så om du har kraften att hjälpa andra som får bröstcancer wonderful 🙂 just do it!
    Ewa

  6. Det är nog nu som vi bör tänka till hur vi ska ha sjukvården i framtiden!Inte är jag ett dugg imponerad av Amerikas försäkringssystem där plånboken avgör vem som ska få en bra vård eller ej.Privatiserad sjukvård försämrar ett samhälle och en mänsklig politik.Ibland så undrar jag bara hur vi i detta land tänker när man talar om "utanförskap" och annat nedlåtande om sjuka och arbetslösa…precis som en indelning av vilka som är nyttiga i ett samhälle eller ej ska få vara en medborgares identitet.En farlig tanke som för tankarna tillbaka till tredje rikets människosyn och det ska vi passa oss rejält för.
    Men Karin…nu är det ju du som är viktigast och att bli frisk och bara ha ett fortsatt härligt liv.Många kramar på vägen

    1. jag bor i usa och vill försvara den ensidiga bilden som målas upp i sverige gällande sjukförsäkring. jag har själv ingen försäkring, går till ett public hospital /bellvue/, har aldrig debiterats mer än 15 dollar för att träffa läkaren. gyn besök är gratis. har spenderat en natt på sjukhus, den betalades av en fond. min kille jobbar som läkare i brooklyn, och nekar aldrig en patient vård enligt obama care. medicare eller aid är en sjukföräkring som tillfaller the low income residents. jag är en förespråkare för socialized medicine, likt den Svenska modellen- kom dock ihåg att det finns public care, även i NYC.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *