im a survivor

Min toka vaknade kl 3, hade så svårt att somna om. Många tankar i huvudet. Igår var en så händelserik dag. Varför är det så? Jag menar vi säger ju att en olycka kommer sällan ensam, men det verkar också gälla roliga saker. Plötsligt känns det som att folk ”räknar” med mig jobbmässigt och ni anar inte vad det glädjer mig. Jag har en sjukpeng på 5000 kr i månaden. Ni förstår säkert att det inte går ihop. Just nu har jag ju inte riktigt möjlighet att jobba, strålningen tar så mycket tid och sen efter den är det Vidarklioniken i tre veckor. Men när jag varit där på Vidarkliniken och både vilat och stärkt upp mig. Ja, då vill jag jobba igen. Längtar. Vill skriva, hitta på grejer. Spåna ideer med andra. Leda yogaklasser.
Varje dag kommer jag på nya grejer. Jag är som en häst som står och stampar i boxen och vill ut och springa.
Igår hade jag lunchmöte med Malin på Grand Tours. De vill att jag ska ha seniorresor med dem igen. Å, vad jag längtar efter det. De resorna var så himlans kul. Så bra arrangerade, så urgulliga deltagare. Så härliga på alla sätt och vis. Så nu ska vi titta på lite datum.
Sedan hörde pensionatet ute på Björkö av sig och vi ska också titta på hur vi skulle kunna samarbeta.
Sedan har ett par tidningar och tv hört av sig, de vill att jag ska prata om nya boken. Det tackar man för. Vill vara fin när jag är med i tv. Känns lite så där att ha mitt fågelungehår. Skulle vilja att någon stajlade upp mig. Jag vet jag är ytlig. Men så känner jag just nu.

Här är jag på landet för någon månad sedan. Det är bästa fotografen Anneli som tagit bilden. Jag försöker sätta på mig ögonfransar. Det går så där. Jag tappade ju alla. Nu börjar de komma tillbaka. Utseende är verkligen inte det viktigaste. Men för oss som tar cellgifter och opererar bort våra bröst är det viktigt att få känna sig fin. Det är jobbigt att tappa håret, ögonfransarna och bryna. Det är sorgesamt att operera bort ett bröst. Att se hudens förfall, bli svullen i ansiktet av all medicinering, ha ont i kroppen. Det är en mödosam resa tillbaks till den man var. 

Jag skulle så gärna hålla i rehabilitering för bröscancerdrabbade. Det behövs. Jag skulle vilja starta upp en doula-verksamhet för kvinnor som får bröstcancer runt om i Sverige. Så att vi som drabbas kan få med sig en annan stark kvinna/man som för vår talan och hjälper oss att ställa de rätta frågorna när vi ska träffa läkare och experter. Jag har varit så ”bortskämd” med min egna armada av vänner runtomkring mig, som hjälpt mig och följt med mig när avgörande och viktiga beslut och besked givits och tagits. Alla har inte den turen. Jag tänker på de kvinnor med språksvårigheter. Dessutom hamnar man i sorg, rädsla, apati när man får ett besked om att man har cancer, hur sjuttsingen ska man veta vad man ska fråga efter då? Hörde om en kvinna i Skåneregionen som fick sitt bröstcancerbesked innan jul, men hon har ännu inte fått träffa läkare. Tre veckor är hon tvungen att vänta. Det är tortyr. Hur kan ett landsting utsätta en människa för det?
Vi vet ju att bli sjuk är en klassfråga, att den som sätter emot, vågar ifrågasätta och kräver sin rätt är också den som får den bästa vården. Det är inte okej. För mig har det varit den svåraste resan i det här. Att veta vad jag kan kräva, vad jag kan få hjälp med och att det faktiskt är okej att begära ett extra möte om man inte förstått vad läkaren eller experten menat. Och då är jag ändå priviligerad. Jag är stark och jag har inflytelserika kompisar. Dessutom är jag van att göra research, vilket också gör det lättare att ”ha på fötterna”. Jag vet att det spelar roll och det gör det hela så ledsamt. För jag vill inte att det ska vara så. Jag vill att det ska vara rättvist.

Jag är så rädd för vart vårt samhälle är på väg. Bra sjukvård, rättvis sjukvård måste vara en rättighet för alla. Och det måste vara något som vi alla anser som en rättighet. För det får inte bli som i Usa, där fattiga får sämre vård om ens någon vård.
Jag vet att man inte tänker på det när man är frisk. Men det är en viktig fråga. Sjukhusen får aldrig privatiseras. Aldrig! Gå aldrig på den propagandan.

Igår fick jag det här urfina armbandet skickat till mig. Tack gulligaste Linda. Im a survivor! Jag lovar, jag ska förvalta det väl. 

0
0