inte tillräckligt tålamod

Vaknar sent på jullovet. Halv nio. Ska yoga men först tänkte jag skriva en hälsning här. Idag ska vi åka hem från landet. Imorgon har jag dubbla strålningar, tidig morgon och eftermiddag, så vi måste hem. Hade gärna stannat här lite längre. Det är här jag vill bli mitt gamla jag igen. Läka.
Jag vet att det kommer att ta tid.
Och jag vet att jag inte har tålamod.
Inte tillräckligt tålamod.
Har yogat lite, men också tagit ledigt från det mesta. Igår stod jag på händerna. Det kändes stort. Bryggorna är fortfarande stela och jag kan inte sträcka ut högerarmen. Igår blev jag ledsen när jag yogade. Just för det. Just för att jag är begränsad i min kropp.
Om sanningen ska fram gråter jag en liten skvätt varje dag.
En sorts sorg över hur det blev. Att det är här jag är nu. I det här.
Det är en ny känsla för mig. Min kropp har alltid varit böjlig och mjuk och samtidigt stark. Jag har för det mesta gillat min kropp, just för att den kunnat göra så mycket. Eller snarare jag har haft en sund relation till min kropp. Visst har jag tänkt att det hade ju varit roligare om mina ben var längre, eller att jag lättare fick synliga muskler. Men överlag har jag nog varit nöjd. Gillat mig själv. Känt mig härlig. Och det är ju kanske lite tabu att säga. Men så är det.
Nu känns det om om jag måste återerövra kärleken till min kropp.
Jag känner mig som ett lapptäcke med alla ärr.
Jag tycker att lapptäcken är vackra, men jag ser inget vackert i det lapptäcke som är jag.
Jag vet att några kanske tycker att jag är ytlig.
Att jag borde vara glad för att jag lever.
Det är jag.
Jag är jätteglad.
Men jag är oerhört ledsen för att jag förlorat mitt bröst.
Och jag hade kanske inte förstått hur den känslan skulle te sig.
Jag har fått mitt liv tillbaka, men jag har också tappat nåt. Jag har tappat tillgången till min kropp. Tappat min kärlek till min kropp. Och med den försvann också min lust.
Så klart är en stor del att min kropp förändrats, att jag opererat bort ett bröst. Och att jag måste vänja mig vid det. Vänja mig vid skevheten. Men nåt som jag har svårt att vänja mig vid, är att min kropp inte längre är min. Idag klämmer vårdpersonal på mina bröst, på det bröst som inte längre finns. Det bröst som jag själv har svårt att röra vid. Som jag ännu inte lyckats bygga en relation till.  Vid varje strålning måste jag ta av mig tröjan och lägga mig på en kall brits. Först måste sköterskorna ställa in maskinen så att den strålar rätt. De flyttar på mig. Ritar på mig för att markera och sätter tejpbitar som helst ska vara kvar nästa dag. Alla är snälla. Det är inte det. Men det är utsatt och den där utsattheten gör något med mig. Den tar bort min kärlek till min kropp. Den tar bort det intima. Jag har inte något som är privat.
Kanske är det bara nu under strålningsperioden. Kanske blir allting bättre längre fram.
Kanske kommer jag att återerövra min kropp.
Känna lust.
Kanske kommer jag att känna mig härlig igen.
Snart är det här året över. Snart är strålningen över. Snart åker jag till Vidarkliniken. Snart är våren här. Snart är sommaren här. Snart kan jag lägga den här tiden bakom mig och våga blicka framåt, kunna planera. Känna att jag får leva lite som jag vill, utan att ha skelettröntgen, hjärtundersökning, strålningstider, blodprovstagning och allt det där som begränsar mig.
Snart.

1 reaktion på ”inte tillräckligt tålamod”

  1. Lena Attling

    Karin hej!

    Man kan inte och ska nog inte jämföra sig med någon annan men jag vill berätta hur det är för mig med min kropp och hur jag haft det med inställningen sen mitt trauma, min olycka.

    Mina fötter skadades allvarligt så det tog 2½ månad innan jag fick stå och börja gåträna. Ryggskadan gjorde sitt till också att det var svårt att känna igen min kropp. Min kropp som tagit mig igenom andra saker i livet, påfrestningar.
    Men också gett mig så mycket glädje.
    Dansen som kom tidigt tidigt i mitt liv.Den var en överlevnadsgrej absolut, hur hade jag annars behållit min livslust? Att bära ett barn och föda, ge mat och all den kärlek som strömmat igenom hela min kropp. Att gå långpromenader. Jag även att gå den korta vägen, att ens KUNNA gå.
    Jag kämpade och varje framsteg har gett mig lycka.Det är snart två år sen olyckan och jag har gråtit mycket över min förlorade rörlighet och värk och operation efter operation.
    MEN! Jag har också bestämt att den kropp, dom förändrade fötter jag har, som aldrig mer kommer kunna ha mina gamla snygga skor, min rygg som säger ifrån om jag står och går för länge och alla ärr…..jag tycker om min älskade kropp. Fick ge mig den ömheten.
    Det är inte lätt alla gånger, men jag ger mig inte. Jag deppar ibland och tappar lite framtidstro och det tillåter jag mig. En stund. Sen kommer livslusten tillbaka.
    Jag har en rehab-resa till Florida att se fram emot i mars, två veckor där och sen en vecka i New York. Underbart!
    Och just nu ser jag fram emot att få börja träna sjukgymnastik och gå på foten.
    Använda kryckor istället för att vara hänvisad till rullstolen.

    Och sorgen att mista mitt barn. Ja det går också.

    Karin din situation är annorlunda.
    Och det kommer gå bra, kännas bra och framtiden är ljus.
    Kram

    Love Peace & Understanding

    Lena

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *