vissa dagar formas årsringarna

Fick en så fin dikt i en kommentar:

”Inom bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar.
Det är summan av dem som är jag.
Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.” 

Det är Tranströmer.

Jag saknar inte min ungdom. Vill inte ha något ogjort, jo, kanske vissa relationer, vissa personer jag gav för mycket uppmärksamhet, fast jag inte fick något tillbaka. Men alla mina sorger är som mina medaljer som hänger och dinglar på mitt högra bröst. Nu har jag plats för dem alla, ska bara läkas först.

Idag är nog ingen bra dag. Idag vaknade jag ledsen. Det kom över mig redan igår, fast det var en så härlig dag. Med så fina möten. 
Men sorgen som ligger där och lurar.
Mina årsringar. De här månaderna har det bildats extra många årsringar i min björkkropp. Min ärrade stam. Det jag ser i spegeln är inte längre jag. Eller det är jag utan alla masker, utan det som tar plats. Tar över. Det som är jag.
Jag saknar att använda min kropp. 
Saknar böjligheten, styrkan. Friheten i min kropp. Att ha en kropp som nästan är gränslös i sin böjlighet. Saknar det. Gjorde lite övningar för armen. De har ju tagit bort en massa körtlar i armhålan. Det är stelt. Det tar emot.  Det gör mig ledsen. Det är en lång väg tillbaka. Om jag ens kommer att komma tillbaka. 
Ray säger att jag kommer att komma tillbaka och han lägger gärna till STORT. Att jag kommer att komma tillbaka stort. Hans uppmuntran mitt i mitt ledsna. Hejar på, älskar mig fast jag lägger mig ner gråtandes och säger; Jag ger upp. Jag orkar inte. jag vill inte mer. Var ska jag hämta kraften. 
– Tänk i vår, när håret växt ut, du kanske har fått lite färg på kroppen. Jag vet att du kommer tillbaka. 
Men ibland. Jag kan inte se. Kan inte se för alla tårar. Försöker putsa fönstret, lätta på gardinen och se utsikten från mitt inre rum. Men det är inte lätt. Jag fastnar, geggamojja under fötterna. Skulle vilja känna den där barnsliga förväntan som man hade när man var liten och skulle kasta sig ut i bollhavet på Ikea. Orkar inte vara positiv.  Förstår att många blir deprimerade efter en sån här erfarenhet. Det kommer och går. Ledsen-glad. Stak-svag. Liten-stor. Nej, det här var inget muntert blogginlägg. Men vissa dagar formas årsringarna. Kanske är just i dag en sån dag. 

Till Ray

0
0