rörd av alla mejl och inlägg

Jag tror inte ni anar vad rörd jag blir av alla svar jag fått både som inlägg här på bloggen, men också som mejl. Vad vi behöver varandra och jag blir så glad och rörd om min blogg blir en kanal för alla oss som utsätts och utsatts för cancer, men också för frågan som jag när jag började skriva min blogg, (för en massa år sedan och långt innan jag blev sjuk) på riktigt inte riktigt förstod vidden av nämligen: Meningen med livet.
För vad är meningen med livet. Varje söndag var det någon som svarade på frågor kring det. Det var så härligt och inspirerande att läsa. Jag skulle verkligen vilja att det fortsatte. Så ni får gärna mejla mig om ni känner för att fnula lite på de frågorna.
Här kommer de:

Namn:
Ålder:
Yrke:
Civilstånd/familj:
Bor:
Vad är meningen med livet?
Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?
Vilken är din livsfilosofi?
Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara
utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?
Och skicka gärna med ett foto också, mejla mig på yogavita@telia.com

I mejlen och inläggen som jag får ”ser” jag kvinnor som kämpar med sin oro och sina tankar, men också med livslusten som liksom ligger ovanpå som en jättestark kraft som sopar undan allt annat. Och jag känner mig så nära er och visst vi gör kanske olika val när det kommer till tuttarna, men ändå liknande tankar. Och vi har alla varit med om omstörtande saker, varit nere i ångestens träsk när man undrar och oroas över om man ska överleva. Och om återfallens ångest. Den känslan ligger där som det där svarta stråket i mitt liv. Rädslan av att cancern ska komma tillbaka sedan när bröstet är borta och strålningen över. Just när man tror att man kan pusta ut. Att leva med oro och för en person som jag, som i grunden alltid varit väldigt hypokondrisk är inte det så särskilt bra. Det är som farligt gödsel, men jag försöker att putta undan oron. Visualisera mig som gammal kvinna, som mormor. Att jag har så mycket jag måste göra, att jag ingalunda är klar med det här jordelivet.
Jag har fått jättemycket uppmärksamhet medialt och många tycker att jag är modig. Att jag orkar berätta när jag är så utsatt. För mig är det mer utsatt att gå till Konsum och handla mat, så känns det, men jag sminkar upp mig. Jag har så mycket kajal nuförtiden att jag ser ut som Suzanne Brögger, fast jag skippade turban. Utan bär mina tomteluvor. Jag känner mig trygg i dem. Men det är inte fy skam att känna sig som Suzanne. Nu vill jag börja skriva som hon. Men en av mina intentioner med att ta plats är just att jag tycker: ”Vi måste prata om det”. Vi som utsätts av ett cancerbesked i våra liv måste våga ta plats. För alla de tankar och känslor som kommer upp i en när man får ett sånt besked att man bär på cancer är viktiga grejer. Dels för att det kan drabba alla, precis alla. Och jag tror att ju mer vi pratar om det, desto lättare blir livet för dem som blir sjuka och när man väl är sjuk att man kanske kan mötas av en förståelse.

Håret på huvudet har börjat växa, hoppas det inte försvinner vid nästa och tillika sista cellgiftet. Jag ser verkligen ut som en liten gubbe med mitt fjun på huvudet. Det är inte snyggt, och det är inte heller lätt att ta kort på sig själv med motljus som ska förstärka de där fjunen. Men de där fjunen ger hopp, snart får jag håret åter. Det är lite samma känsla, fast kanske lite starkare, som när man hittar de första snödropparna som knögglade sig upp ur iskall senvinter-tidig vårjord. Den känslan ungefär. Mitt fjuniga huvud. Som en liten fågelunge, heja heja väx så det knakar.

1
1