katastrofen hade ju äntligen kommit

Det blev inget inlägg igår.
Det hände så mycket grejer igår så jag hann inte med. Jag åkte till Karolinska efter att ha yogat på morgonen. Gjorde mina provtagningar. Den här gången blev det lite mer. Fler blodrör att fylla. De kollar upp en väldigt innan cellgifterna, så att kroppen ska orka med att ta emot giftet. Kollar hur levern mår och sånt som är viktigt. Fick prata med min onkolog inför cellgifterna i morgon. Berättade om mina biverkningar och hon ville att jag skulle lungröntgas. Så istället för en rutinkontroll hamnade jag i kö för att göra datortomografi för att se att jag inte fått proppar i lungorna, som tydligen kan vara en biverkning. Fem timmar var jag på sjukhuset. Och oron för om det skulle vara proppar i lungorna. Det är en sån anspänning att ha den här oron för katastrofer. Stundande katastrofer. Möjliga katastrofer.

Fassiken, vad jag är trött på det här nu. Trött på att vara en provtagningsdocka, trött på nålar och vätskor som sprutas in i mig. Trött på hela skiten. Vill bara vara Karin igen. Karin som njuter av livet, skrattar och är glad utan rädsla i kroppen. Jag vill leva livet. Njuta maximalt.

Det här är en riktigt bra bok, riktigt bra bok. Tove Jansson skriver djupbottnade sagor för vuxna som jag älskar att läsa. Här kan man läsa om Filifjonkan och hennes katastroftänk. Och lite är det väl så, man är så rädd innan katastrofen infaller, att när väl katastrofen är ett faktum är man liksom tvungen att vila i katastrofens famn. Så känns det lite nu för mig. All min hypokondri. All min oro jag hade innan om  att bli sjuk, att få cancer och alla mina inre bilder om hur jag trodde det skulle vara. Herregud, vilka onödiga tankar. Nu är jag här mitt i katastrofen och jag lever, hur jävla jobbigt, hemskt och förjävligt det än är. Jag är här nu. Här och ingen annanstans. Stå ut. Rida ut stormen.

Igår skrev vi på kontraktet för nya lägenheten. Vi gick förbi vårt nya hem. Känns så skönt att byta fyra trappor upp utan hiss, till en trappa och stora fönster och ljusinsläpp och bästa kvarteren. Nära till allt, t-bana, mataffärer, bästa restaurangerna, nära till Östra station och bussen till Björkö. Nära.
Ordet för idag.
Nära.
Vara nära mig själv. Vara nära de jag älskar. Vara nära.
Bra ord.
Närhet.

Här kan ni läsa min krönika i senaste Amelia, hoppas ni gillar den: Min krönika i Amelia

1 reaktion på ”katastrofen hade ju äntligen kommit”

  1. Karin! Jag tänker på dig varje dag. Jag önskar dig kraft och mod och hoppas att det ger dig styrka att vi är många som tyst men bestämt följer din kamp. Varma hälsningar från andra sida havet. K från Åland

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *