bitterkarin

Igår glömde jag att jag skulle tagit mina vitablodkroppsprover. Slarvmaja. Näe, men det är helt klart en biverkning. Kan inte hålla kvar så mycket i huvudet. Glömmer koder. Glömde koden på mitt bankomatkort. Äh, det är en enda röra i mitt huvud.

Igår vid matbordet. Jag var inte på så roligt humor. Har ett par dagar känt att jag är nog typ på väg in i en depression. Att jag inte pallar det här. Att jag inte hittar kraften. orkar nästan ingenting. Vill inte prata i telefon. Vill inte träffa nån. Känner mig trött, ful, svullen, ja, helt orkeslös.

Ray: Hur har din dag varit?
Jag: Så där. Jag är trött. förresten… jag tror jag kommer att bli bitter.
Tydligen sa jag det med en sån inlevelse att Ray tog det på allvar.
Ray: Va?! Tror du?
Jag: Ja, jag tror att jag kommer att tappa lusten helt och bli bitter. Sur på hur allting blev, så tror jag det kommer att bli.
Och så snöade jag in på det, lite så där att bitter liksom var den rätta vägen, eller den enda vägen. Bara få sura loss för att jag fått cancer, att det är jättesynd om mig, att ingen fattar hur synd det är om mig. Att jag kommer att deppa ihop efter operationen, inte vilja visa mig på en badstrand mer. Att jag kommer att hata alla ärrlösa människor. Jag ni fattar säkert. Ingen kul tjej.

SEdan gick jag och la mig och vaknade en timme senare kl 19 kokhet. Tog tempen och jag hade 38,2. Blev livrädd och ringde mitt akutnummer på Radiumhemmet. Men mina värden hade varit så bra förra gången jag tog proverna, så de trodde inte det var någon fara. Men det var viktigt att jag kom in och tog proverna som jag skulle. Tog två alvedon och sov hela natten.
Vaknade pigg och glad i morse.
Och INTE bitter.

Det funkar att vara bitter ett tag. Men det är sååå tråkigt att vara bitter, så tråkigt. Livet är faktiskt roligare om man då och då kan se det från ljusa sidan. Men det kanske man bara kan om man grinar, gråter, pustar,stönar, tycker synd om sig själv och bittrar loss lite till mans vill jag skriva här.

I morse tog jag på mig läderpajjen när jag skulle till radiumhemmet och ta mina prover. Försökte känna mig lite tuff.

Satte mig också längst bak i bussen, som vi alltid gjorde när vi var tonåringar. Ville till och med tagga. Tänkte jag skulle skriva Fuck cancer i helvetica… Ett tag tänkte jag att jag skulle skråla loss i:
En busschafför, en busschafför det är en hen  med glatt humör, och har hen inget glatt humör, då är det ingen busschaufför. En busschafför, en busschaufför. Det är en hen med glatt humör.
Borde bli en reklamjingel för SL.

1
1