deadline

Som journalist är man van att jobba med deadlines. Igår hörde jag mig själv säga i telefon till Johanna på Bonnier Semic; ”Jag behöver deadlines. Jag jobbar bäst med just en deadline”. När hon undrade lite försiktigt när jag trodde att boken skulle bli klar.
Jag skulle lämnat in boken Knip i slutet av augusti. Men inte haft ro att skriva nåt annat än blogginläggen här, nu måste jag se till att få det gjort.
Så kom jag på hur konstigt det lät. Jättejättekonstigt.
Deadline.
Vem vill ha en deadline… egentligen?!
Ordet hängde kvar också idag när Cissi följde med mig till Radiumhemmet. I morgon är ju en stor dag, det är cellgiftsdag. I morgon ska jag byta cellgifter och också börja med herceptin.
Jag har ångest inför det. Nya preparat som ska in i min kropp, det betyder nya biverkningar och jag som tyckt att jag fixat det – so far.
Känns inte som om ombyte förnöjer, men cancerhelvetet ska dö. Där har vi min deadline och till det behövs alla vapen man kan tillgå.
Tre cellgifter avklarade – check.
Idag fick jag svar på flera av mina frågor. Det är så bra att ta med en kompis eller en person man litar på när man ska träffa sin doktor. Fyra öron hör bättre än två. Två munnar som ställer frågor. Vi hade gått igenom lite i förväg med frågor, sånt som jag undrar över och Cissi kom ihåg att ställa dem. Mitt minne är det ju lite si och så med just nu (läs kemobrain), så det är bra om någon följer med och påminner en om vad man faktiskt undrar över.
Och mycket har handlat om att jag vill veta tidsplanen.
Att jag vill börja planera mitt liv lite grann, i alla fall så mycket som är möjligt.
Nu fick jag den. Så nu vet jag att jag är uppbokad var tredje vecka i ett helt år, från om med oktober.
I morgon gör jag min fjärde cellgiftsbehandling.
Om allt går enligt planerna gör jag min sista cellgiftsbehandling den artonde oktober.
Sedan ska jag ta herceptin 14 gånger under ett år. Var tredje vecka kommer jag att få herceptinet intravenöst. Jag slipper kortisonet vilket gjorde mig enormt lättad.
Jag vet inte var jag fått det ifrån, men jag har trott att man måste ta kortison i samband med herceptin.  Det var fel.

Sedan väntar operationen vecka 46.

Precis så här görs snittet. Jag började gråta när min läkare ritade upp det här. Jag vet ju att bröstet måste bort, att det är säkrast så. Men jag är inte där, inte ännu. Det blir så chockartat. Så här ska jag se ut i ett år. Enbröstad. Hur vänjer man sig vid det här? Hur förbereder man sig? Jag vet inte hur, men jag måste börja tänka tanken. Vänja mig vid tanken. 
Jag vill ha den bästa kirurgen, vem är bäst på att operera bröst på Karolinska?Vem är bäst på att göra bröstrekonstruktioner, vilket jag får göra om ett år. Tips emottages tacksamt. Ni kan gärna mejla mig anonymt om ni vill. 


Efter fyra veckor blir det strålning i stort sett varje dag i fem veckor från vecka 50. Man slipper strålas lördag och söndag.

Och här är området som ska strålas, varje dag i fem veckor.
 Så här ligger man.

 Nu ska jag bara smälta det här. Förbereda mig för morgondagen. Har ätit 16 kortisontabletter och om en kvart ska jag äta 16 tabletter till. Nu väntar en knarkig natt, ja, nu väntar några knarkiga dagar och nya biverkningar. Måste göra mig redo.

0
0