jag minns alla händer och hur de tar i mig

Goda nyheter. Faktiskt helt jävla inihelvet fantastiska nyheter, men tyvärr blev de lite inbäddade i den där känslan som jag hatar. Jag är känslig och säkert mer känslig nu än någonsin. Men den känsla som jag hatar det är när man blir undersökt och känner sig ovärdig. När någon tar i en på det där sättet man inte vill. När man så tydligt känner skillnad på händerna som rör en. Om de bara vill få det överstökat, att man är en i mängden. När personen fått distans till att man är människa med en massa känslor, oro, rädslor. Istället har man förvandlats till nån som ska behandlas, ett fall, ett papper som ska vidare till en annan distans och tittas på och där kan man se vad som ska behandlas. Men att jag är där, naken med kalt huvud i ett alldeles kallt och väldigt sterilt rum. Så utsatt. Allt man önskar är att det ska gå över snabbt.
Just ovärdigt.
Jag vill inte vara där på något sätt.
Jag vill gå igenom den här jävla sjukdomen på ett värdigt sätt och med en respekt.
Kerstin Thorvalls boktitel ”Jag minns alla mina älskare…” kom upp i huvudet. Känner att jag skulle kunna skriva en bok bara om händerna som mött mig i sjukvården. ”Jag minns alla händer och hur de tog i mig”
I morse var det dags för mitt-i-behandlingen-kollen. Mammografi och ultraljudsundersökningen. Jag åkte dit själv. Ibland känner jag att jag behöver göra saker själv, säkert mitt duktighetssyndrom och så ångrar jag mig när jag väl är där. Så typiskt på något sätt.
Förra gången jag var på Mammografiavdelningen var så ångestfylld. Jag hade precis fått besked att jag hade cancer och alla prover skulle tas.  Jag var livrädd.
Idag var jag också livrädd.
Jag var helt ensam på avdelningen. Först skulle jag göra mammografin. Jag vet inte varför de distanserar sig så på den avdelningen. Jag förstår att det kan bli lite av en löpande-bandet-känsla med alla kvinnor som kommer dit och ska undersökas. Och det är klart att de borde vara varsamma med alla, men så kommer jag med mitt kala huvud. Det är så uppenbart att jag går under behandling. Så uppenbart att jag så klart bär på oro. De vet att jag ska göra mina prover och att jag är mitt uppe i cellgiftsbehandlingen.
Varför kan de inte bara säga något?
Vad som helst, så att jag förstår att de förstår att jag tycker det är jobbigt. Det var ju tomt i väntrummet, det kan ju inte vara så att de inte hade tid? Men de borde förstå att jag är skiträdd för vad som ska synas på ”plåtarna”. Men händerna som tar i mig känns kalla och hela proceduren känns så ovärdig.
Och jag tänker att om jag haft minsta känsla eller hat mot min kropp skulle den ju så klart förstärkas i den situationen.
Jag gick ut i väntrummet och bara grinade. Satt där och hulkade när en svart sjuksköterska och med varma händer sa att det var dags för ultraljud. Där i det rummet var allt mycket varmare och läkaren som skulle göra ultraljudet var också samma som gjorde det i början av sommaren. Hon kom ihåg mig. Kom ihåg hur mina tidigare prover var. Och förändringarna som då var i några lymfkörtlar var borta, och cancern i bröstet hade gått ner. Det var så tydligt. Jag grät av lycka. Hon tog sig tid, gav mig tid. Det började inte så där jättebra mitt besök på sjukhuset idag, men det slutade så himla bra.
Cellgifterna har verkat.
Fan, jag är på rätt väg. Jag är på rätt väg. 
0
0