jag tror jag vill bli en arg bitch

I grunden är jag författare.
Ooo, hjälp nu tar jag plats.
Författarförbundet är mitt fackförbund. Ord är viktiga för mig. Och sedan jag blev sjuk har de blivit allt mer viktiga. Varje dag längtar jag efter att skriva. Jag är hyfsat bra på att skriva, och orden som staplats inom mig, måste få komma ut ur mig som en kanal. Det har tagit tid för mig att kalla mig själv författare. Länge sa jag att jag skriver om någon frågade vad jag gjorde. Man måste ha skrivit minst tre böcker för att få komma med i författarförbundet. Jag har skrivit sju. Inte ens när jag kom med för, jag tror det är sex år sedan, kunde jag ta ordet i min mun. Så mycket respekt hade/har jag för yrket. För vad det innebär att skriva. Kanske för att jag är uppväxt med en far som är författare och som översatt flera nobelpristagare. Det är ett yrke, man sitter från 9-17, en arbetsdag oavsett lusten att skriva eller inte. Som författare tar jag mig rätten att skriva det som måste komma ut ur mig. Det kanske sårar någon, det kanske får någon att gråta, bli glad, vara helt oberörd, bli berörd, uppretad, ja, vad som.

Jag övar på att säga ifrån, men för mig har det alltid varit lättare att skriva vad jag känner. Bra mycket enklare än att prata.
Men jag övar.
Tänker att det är kanske vad som kommer att växa fram ur det här.
En mer gränsdragande Karin som vet vad som är bra för mig. Men att säga Nej tack, betyder också att jag tar en stor risk att bli baktalad, inte omtyckt och kallas för en arg bitch.
Jag tar den risken.
Och det är skitläskigt.
Jag är inte ute efter att vara en hjälte, eller martyr.
Om någon tror det, så får det vara upp till dem. Jag försöker bara skriva om en situation som tagit ett så stort och hårt grepp om mig, och ruskat om min tillvaro.
Försöker förstå det ogreppbara.
Rensa min inre trädgård.
Jag vill vara empatisk, men inte längre på bekostnad av mig själv.
Jag kämpar med min tillvaro, mina bra och mina dåliga sidor.
Jag vill vara en bra människa för min familj och mina närmsta, men framför allt för mig själv.
Det räcker gott för mig.

Jag vill skriva av mig det som händer i mig och också utanför mig.
Jag håller på och lär mig att säga nej.
Det är en svårt sak för mig och av alla mejl jag får, en svår sak för många kvinnor.
Vi kvinnor fostras i att vara gulliga och snälla, inte ta konflikter, alltid tycka samma, alltid förstå varandra, inte ta plats, i alla fall inte för mycket plats och veta sin plats. Det är en snäv tillvaro.
Som snart femtioåring är jag trött på den rollen.
Och jag kommer göra fel och jag kommer förmodligen att såra, men jag håller på att lära mig att sätta gränser. Känns nästan som att jag håller på att lära mig gå.
Finns det nån snabbkurs man kan gå?
Där man liksom lär sig säga Tack, men nej tack?
Den kursen vill jag gå.
Jag tror jag vill bli en arg bitch.

0
0