min känsla för Stockholm

Det blev inget inlägg igår. Jag levde livet. Ja det gjorde jag. Jag njöt av att jag och Ray har köpt det här helt fantastiska huset. Att vi har en stor trädgård med en massa träd som vi inte ens kan namnet på. Njöt av att älgarna mumsar i sig mammas äpplen och att jag sett räven, eller det kanske är flera rävar, strosa vägen fram och promenera runt i vår trädgård. Det sägs att det finns vildsvin i skogarna och att man sett björn i Utanå, som ligger väldigt nära.
Så härligt, som att bo på Skansen.
Jag har nog varit en ganska dålig nyinflyttad granne. Annars är jag ju en person som gärna går runt och presenterar mig, men det känns lite så där att gå runt skallig och säga Hej, jag är er nya granne. Men snart har väl ryktet gått på ön, så man blir väl förlåten. Hoppas det.

Jag och Ray fick skjuts hem av min bror Sven i går.
Direkt när jag kommer till stan blir jag stressad. Jag halkar in i det direkt. Tycker att jag åldrats negativt när jag ser mig själv i spegeln. Tycker att jag fått de där kortisonpåsarna i ansiktet, man svullnar nämligen av kortisonet. När vi är ute tycker jag att alla tittar, att de tycker att jag ser konstig ut. Helt jävla oviktiga saker går runt i mitt huvud. Egentligen skiter jag fullständigt i vad andra tycker, eller i om jag åldrats utseendemässigt. Men jag blir mer kritisk i stan. Jag märker skillnaden på mig själv och vilka tankar som tar plats i huvudet. Onödiga tankar. Oviktiga tankar. Då behöver jag yoga mer än någonsin. För när jag yogat tycker jag alltid så väldigt mycket om mig själv och känner mig riktigt härlig. Haha jag kanske har en konstig självuppfattning…

Sov dåligt hela natten, vaknade och hade lite huvudvärk. Ja, herregud vad jag kände efter. Tyckte att jag kände mig lite sjuk och så där höll jag på. Kanske lite för sjuk för att gå och yoga. Men jag tog mig i kragen och gick till Charlottes yogastudio som du hittar här: Ashtangayoga/Odengatan
På väg dit kom jag på att jag var lite nervös. Sista gången jag var där hade jag hår, nu kommer jag tillbaka som skallePer. Jag tror att det hänger ihop med min känsla för Stockholm. Jag har knappt varit här, inte på riktigt i alla fall. Jag har ju varit här för att ta cellgifter och alla prover. Men jag har  åkt härifrån så fort det varit möjligt. Nu är sommaren, eller i alla fall sommarlovet över och vardagen i stan börjar. Jag är nog lite nervös för att träffa människor jag känner, människor jag känner lite grann och nya människor. Jag kan känna oro för att jag vet att de jag möter inte riktigt vet hur de ska hantera min situation. Att alla vill så väl, men vet inte hur och vad de ska säga. En del blir så stressade att de låtsas som om jag inte finns. Några gråter för att det blir så laddat. Och jag fattar att det sätter igång saker i människor. Att vi alla går och bär på oron att livet ska tas ifrån oss, att det kan hända vem som helst, när som helst. Det finns inga garantier för att vi ska leva friska, glad och lyckliga i resten av våra liv.
Så jag tror jag oroat mig hela natten för vad jag skulle möta.
Men också känt, hur mycket orkar jag?
Hur kommer jag att känna när jag märker att någon låtsas som att jag inte finns?
Men jag behövde inte oroa mig.
Det var härligt att träffa Charlotte igen. Härligt att ha en studio att gå till. Härligt att yoga i grupp.
Grejen är ju, att oavsett vad jag råkar ut för, så är jag ju Karin. Jag är ju fortfarande mig själv. Jag vill ju fortsätta att leva mitt liv.
Och i det ingår att gå till en studio och yoga för en lärare och med en massa andra människor. Det är en stor del av mitt helande och har varit en stor del av mitt liv i många många år. Men nu har jag varit där, så nu känns det lättare. Så nu hoppas vi på många bra dagar så att jag kan yoga ända fram till nästa cellgiftsbehandling den sjätte september.

0
0