allt annat än lagom, så det så

Dagsform: Behövde inte gå upp och kissa en enda gång i natt. Känns helt underbart. Nästan lyxigt på nåt sätt. Jag mår oförskämt bra för att ha cancer och gå på cellgifter.

Vaknade klockan fem. Huset är fullt. Alla sängar och soffan är fylld av Karolina, Ulrika och Petri och senare i eftermiddag kommer Anneli. Jag tycker det är så mysigt. Skulle lätt kunna bli en kollektivmänniska, alltså att bo i kollektiv. Bara man har ett eget rum, så att mna kan dra sig undan vid behov. Jag tycker det är mysigt att man alltid har nån där som man kan prata med, äta middag, lunch och/eller frukost. Man hjälps åt med att laga mat, handla och tvätta. Det är mysigt. Tänk om jag bott så när jag var en ensamstående mamma, vad mycket enklare tillvaron skulle ha varit.

Yogade och kroppen kändes lätt. Handstandsover, skorpionen, tog hälarna i kapotasana. Vad jag älskar ashtangayoga. Världens bästa yogasystem. Å, vad jag hoppas och önskar att jag får behålla det här och att jag kan fortsätta att yoga och känna mig så här lätt i kroppen, som jag känner mig nu. Jag tror att mycket handlar om att jag lagt om min kost och att jag äter en del extra grejer som stärker min kropp under cellgiftsbehandlingen. Jag ska skriva om det, men inte idag.

Idag ville jag skriva om det här med att vara positiv. Jag tror på att vara positiv och att man mångt och mycket kan välja det positiva tankesättet. Men jag tror att man måste ha gått igenom och sörjt och varit ledsen om man har ett bagage. Jag tror på terapi, att gå igenom sina sår och skador, så att det positiva stråket i en inte blir ytligt och tillrättalagt. Alltså att man låtsas vara glad och LYCKLIG för att det är det man ska vara just nu, fastän hjärtat gråter och man egentligen känner sig allt annat än lycklig. Men även om man som jag är en person som oftast är positiv, så måste man få vara sorgsen, sur, lite bitter, deppig och negativ i bland. Idag fick jag en fin kommentar av en tjej som yogat hos mig en tid. Hon hade läst mitt inlägg om att jag är Made in Russia. Hon är själv från ett öststatsland. Hon sa; Ah, du är gjord och uppväxt i Moskva, nu förstår jag. Och hon menade att hon förstod varför jag är som jag är. När jag sa att jag också var uppväxt i en italiensk familj, så förstod hon ännu mer.

Jag har aldrig riktigt känt mig hemma i Sverige. Alltid känt mig annorlunda och lite utanför. Jag har alltid känt att jag är för mycket. För tydlig med mina känslor. Att jag på något märkligt sätt ”tar plats” med mina känslor. Jag gråter när jag är ledsen. Jag skrattar högt när jag är glad. Jag ler mot okända och pratar med människor jag inte känner. Jag gillar inte att ”tjittjatta” ytligt, utan går helst rakt på känslorna. Jag älskar att överösa folk med komplimanger om jag tycker att de är bra på något sätt. Jag menar varför hålla inne med komplimanger? Jag tjurar om jag blir sur, och bråkar gärna högljutt. I många svenska ögon är jag en jobbig jävel. Men ibland tänker jag att det här ”jobbiga” sättet eller inställningen som jag har är precis det som kommer att hjälpa mig både i och ur den här situationen som jag är i nu.

Jag tänker nämligen ta för mig i den här situationen. Se till att jag faktiskt har det så bra jag kan och jag tänker inte be om ursäkt. Varken för att jag fått cancer, för jag anser inte att jag fått det av någon anledning, vare sig positiv eller negativ och jag tänker inte be om ursäkt för att jag tar för mig.  Och jag lever helt här och nu. Om jag inte är sugen på att prata i telefonen, svarar jag inte när det ringer. För jag vill inte bli avbruten i det jag just gör. Jag svarar på mejl när jag känner för det. Haha jag är fullständigt hänsynslöst ego och jag tror jag ska fortsätta på det sättet, även sen när jag blivit frisk.

Jag tror vi låst in oss i ett hörn här i Sverige. Att vara lagom är inget ideal, i alla fall inte för mig. Jag gillar människor som brakar igenom, tar lite större tuggor av livet. Det måste få finnas plats för sorg och ledsenhet, på samma sätt som det måste få finnas plats för glädje och stora känslor. Man behöver inte svara Jag mår så bra, om någon frågar hur man mår. Och man egentligen mår skitdåligt. Och om någon mår dåligt behöver inte känna att man behöver muntra upp den, genom att säga tänk positivt. Nej, människor kan få sura och vara ledsna. SEdan är det inte okej att skälla ut oskyldiga bara för att man är på dåligt humör. Det är inte så jag menar. Men varför är vi så rädda för människor som är ledsna? Man vet ju att gråten en dag, en stund senare tar slut och efter regn kommer solsken. Men oj, vad man njuter då.

Vi får inte låta hela det här med att vara positiv ta krokben på vårt mående och istället göra att vi mår dåligt hemma på kammaren. Nej, ut med känslorna, så länge vi inte skadar någon annan.

Jag fick den här länken skickad till mig, den kändes så uppfriskande. Eller vad säger ni kära läsare: Hon vägrade vara glad för cancern

0
0