Livet, måste liksom ta vara på det

Den här veckan, jag visste det redan på söndagen att den skulle bli speciell. Men inte att den skulle handla om livet, ja, det pågår ju hela tiden. Men livet gjorde också att jag var tvungen att stanna upp.
Det är ju nåt med månaden maj. Plötsligt ska allt bli klart. Alla artiklar ska in. Alla jobbmöten läggs nu, och det är så klart en massa andra pryttlar som är supersuper viktiga och som måste göras just nu. Mitt i allt det klämde jag in min terapi i måndags. Jag började med att säga;
 ”Det känns som om jag har en autopilot. Att jag liksom är lite distanserad, för att jag måste”.
Trodde på nåt märkligt sätt att det skulle funka i terapin också, eh. Nej.
Det var min djupaste och mest märkliga terapistund. Men viktig. En sån där man går omkring och tänker efteråt, vad betyder det här, varför kom det här upp nu. Man stuvar och stökar i sitt inre.

I tisdags var det begravning av en gammal jobbarkompis och vän, Walter. Ceremonin var otroligt vacker. I Heliga korsets kapell på Skogskyrkogården och solen sken. Mitt i all det sorgliga var vädret så där bedårande. Kontrast. Samma dag döptes lilla prinsessan Estelle och vi hade minnesstund för Walter.
Livets kontraster. Livet har sin gång, man vet det, men det gör ändå ont.
Det är egentligen fantastiskt att man har begravning och hur viktigt det är. Att det är en ceremoni, att man tar avsked av en vän. Ett stillsamt, men väldigt sorgesamt adjö. På begravningen träffade jag många gemensamma vänner, vi skrattade och skojade och berättade historier om hur det var att jobba med Walter. Hur han var. Vi grät också, för vi alla väldigt rörda av att en vän lämnat oss. Amelia Adam var där och jag fick chans och tacka henne för att hon och Walter satsade på mig, fick mig att tro att jag kunde skriva. Det är så viktigt att man får chans att säga det till folk. Tacka. Inte hålla inne med det vackra. Man kan ödsla med snällhet och kärlek.
På begravningen träffade jag också en annan kompis som har cancer och väldigt långt gången sådan. Hans liv är tidsbegränsat. Jag hatar cancer. Det var egentligen meningen att jag skulle gått på min balett direkt efter begravningskaffet. Men jag åkte hem och la mig på sängen och kom inte upp.
Jag var helt utslagen.
Benen var som förlamade.
I onsdags skulle jag ha gått på en superrolig invigning nämligen öppnandet av Spritmuseum. Men jag kunde inte. Stannade hemma och åt middag med familjen och vi satt länge och pratade och flamsade och bara var.
Låter så fånigt att skriva. Men varför är det så svårt att få till det när vardagen bara snurrar på?
Hur mycket älskar jag inte jag att vara i det. Livet, måste ta vara på det. Måste måste. Vill inte känna att åren bara går och jag hann ingenting. Vara med dem jag älskar. Odla det. Det ÄR det allra viktigaste.

0
0