alla har rätt att bli tagna på allvar

Jag la upp en länk på min facebooksida, den här: Helt sjuk vad liten du är
Och oj, oj vad det rasslade till bland kommentarerna. Några tyckte att om man låter sig bli fotograferad och också publicerad i form av snygga bilder i media, så måste man räkna med att man inte kan bli tagen på allvar. Och så några som tyckte att typ Alexandra koketterade i sin krönika, eftersom hon inte vet hur det känns att känna sig ful, och inte bli bra på bild. Jag hårddrar allt, och alla har rätt till sin upplevelse. Inget rätt, inget fel.
Jag har haft svårt att svara på alla kommentarer och tänkte att jag skulle skriva något här. Och jag är tvungen att låta det bli personligt.
Och jag tar en risk, eftersom att prata om sitt utseende och sina tankar om det kan vara oerhört provocerande. Och då alldeles särskilt när man som jag låtit sig bli fotograferad ganska mycket.
Ungefär som att man tycker att man är snygg… och det är typ det värsta man kan få tycka i Sverige. Man ska säga tack snälla, tycker du det?
Kan vi inte bara lägga utseende åt sidan och koncentrera oss på det som strålar därinne i alla. Och JA, jag är högst medveten om att söthet, snygghet har en fördel.  Men det kan också bli ett ok, som främjar till dåligt självförtroende och dålig självkänsla. Och om det tänkte jag det här inlägget skulle handla.
Och vill vi inte att kvinnor i all sin prakt ska ta för sig av tillvaron, livet. Inte be om ursäkt för något, vare sig övervikt, undervikt, söthet, mindre söthet eller vad sjuttsingen det än skulle kunna vara.

Jag var ett mycket sött barn som liten. Min mamma och pappa lät personer som just tyckte jag var söt få ta hand om mig. Personer som tyckte det var kul att ta en gullig unge på cirkus, gå på restaurang. Ibland bodde jag hos de här personerna. Min mamma har sagt att jag kunde bo hos några en vecka, kanske två och då pratar vi att jag är under fyra år. Jag hade lätt för att bli omtyckt, men det skapade också en sorts avsky i mig, att inte bli sedd för den jag var utan tidigt för hur jag såg ut. Att vara till lags, vara formbar och just söt. Till saken hör också att min mamma aldrig under hela min uppväxt sagt att hon tycker jag är söt. Så det var så dubbelt. Från alla andra fick jag höra hur söt jag var, men aldrig från den jag kanske behövt höra det allra mest.
Vi har pratat om det jag och mamma, och jag har försökt förstå hennes anledning, som var att hon ville att jag skulle utveckla något annat. Hon var rädd att jag skulle leva enbart för det, hon ville att jag skulle studera, bli något. Hon hade själv på nära håll sett, hur det kan gå när man lever på sitt utseende och inte utbildar sig. Min mamma försökte skydda mig, kan jag idag förstå, men oj, vad fel det blev.

Jag har minnen av att jag som åtta-nioåring känner mig nervös eftersom jag ska läsa nåt inför klassen och vikarien, den manliga som vi har den dagen rusar fram och kramar mig inför hela klassen och säger nåt i stilen; Å, du är så söt.
Det skapade en sån jäkla jobbig känsla i mig. Jag kan fortfarande tycka det är jobbigt att stå inför en grupp människor, eftersom jag tänker att de värderar och tänker på mitt utseende mer än de lyssnar på mig. Och jag skulle aldrig ställa mig på en scen för att hålla föredrag i höga klackar, kjol, urringat och tillfixad, som många andra gör. För att man vill känna sig fin, kanske vacker eller läcker. Nej, jag klär hellre ner mig, för att jag tycker det är skitjobbigt om någon tycker något om mitt utseende.
Jag började också tvivla på att jag har nåt att säga, om mina ord var värda något.

Till saken hör också att jag fick bröst tidigt i livet, och inga små bröst, utan ganska stora. Jag dolde min kropp under bylsiga tröjor och mådde dåligt för den uppmärksamhet som jag fick.
När jag var på badstranden som tonårsflicka med min kompisar kom gubbar, killar och män fram. De var fotografer som ville plåta mig för FibAktuellt och alla möjliga tidningar.
Jag fick fan inte vara i fred.
Jag har också blivit påhoppad av äckliga killar på stan, som tagit sig rätten att ta på mina bröst. Och det när jag var en tonårsflicka och inte ens varit tillsammans med en kille.

Jag bad aldrig om den uppmärksamheten. Jag lät mig inte fotograferas, men jag blev ändå inte tagen på allvar. Jag hatade, hatade hela min gymnasietid. jag hade kvinnliga lärare som ansåg mig korkad för att jag var blond, söt och storbystad. Jag fick lägre betyg, fast jag skrev femma på nationalproven.

och kommer ni ihåg, det jag skrev om när jag kom till universitetet och min lärare tyckte att jag skrev så bra, och tjejerna i min grupp sa att han tyckte det, för att han var kär i mig. Det var också innan jag började låta mig bli fotograferad.

Jag skulle kunna radda upp så många knäppa kommentarer jag fått på grund av mitt utseende. och nej, jag tycker inte själv att jag är så snygg. Jag kan tycka, känna att jag ser bra ut vissa dagar, men mestadels skiter jag i det. Det är mer en känsla och känslan jag vill ha i mig själv, som egentligen inte handlar så mycket om mitt utseende, det är att jag är ganska härlig.Och det innefattar på något sätt att inte ha ont nånstans, att känna att jag har en stark kropp, att jag mår bra i mitt huvud. Att jag kan tycka att jag är lite kul, att jag trivs i tillvaron och känner mig älskad av min man och omtyckt som mamma, bonusmamma och vän och dotter. När allt det där är i harmoni känner jag mig snygg. SEn vet jag att jag blir bra på bild, men jag kan också bli fruktansvärt ful på bild. Men vad gör det?

Och jag älskar att åldras, just för att det här med utseende blir mycket mer sekundärt för en kvinna, så nej, du som skrev de kommentaren. Jag välkomnar det!

Det har tagit många år av terapi, kanske inte enbart för det här med utseende. Men att skapa en självkänsla som är stark och trygg. Idag använder jag gladeligen mitt utseende, och låter mig fotograferas hejvilt och jag förväntar mig att bli tagen på allvar – ändå.

Jag raddar upp några exempel, vad tycker ni har inte de rätt att bli tagna på allvar, bli lyssnade på:
Fotomodeller
Porrmodeller
skådespelare
programledare
bloggare
sångerskor
Fyll gärna på listan, men alla de här yrkena blir ofta porträtterade i media på ett eller annat sätt. Har ni svårt att ta deras tankar på allvar?
Varför har ni det i så fall?
Hur ska man vara för att bli tagen på allvar som kvinna?
Jag tycker det är en intressant diskussion.

0
0