långsamhetens lov

Det har hänt något. Jag tror det är bra. Det går långsammare i mitt liv. Som om blodet flyter i ett annat tempo. Jag kallades för yrväderskajsa när jag var liten. Min låtsasfarfar Eld, som var kåsör på Dn döpte mig till det. Han skrev och tecknade kåserier, där jag Yrväderskajsa var testpilot, eller nåt annat vilt. När jag var sex år, plirade jag upp mot honom och frågade om inte han kunde vara min farfar. Om jag fick adoptera honom. Visst fick jag det sa han. Sån var jag.
Det jag inte hade försökte jag se till att få. Jag var ett maskrosbarn med alldeles för mycket frihet, och en inre kraft som hade kunnat vara riktigt farlig. Ja, jag kanske skriver en bok om det nångång.
Men vad jag ville berätta var att allt gick fort i min värld. Väldigt fort. Och så har det nog alltid varit. Jag har alltid gjort tusen saker samtidigt, aldrig ”bara” jobbat på ett jobb, utan haft andra extrajobb och studier vid sidan om. Jag har haft en sån energi.
Jag har fortfarande energi, nu är den kanske mer normal 😉
Det som har hänt är att det går långsammare. Mina steg är inte raska och hela tiden i en framåtrörelse. Nej, det hasar nästan fram, lite försiktigare, som om jag var rädd för att missa det där lilla. Det lilla ögonblicket.
Jag har alltid längtat hit. Alltid känt att åldras måste vara en så skön känsla. Jag längtar efter att bli pensionär.
Jag saknar inte stora halabaloofester, att mingla runt, eller att hänga vid bardisken. Det var det i och för sig väldigt länge sedan jag saknade. Men däremot kan jag sakna det långsamma.
Kan tycka att det är förfärligt härligt att somna i soffan, att dricka kaffe på trappan när vårsolens första strålar lovar värme. En bra serie på tv som jag kan följa, en långpromenad längs havet med Pino.
Det är en härlig känsla, och annorlunda.
Jag har alltid haft något att oroa mig för. Men nu är min dotter stor, bor inte hemma. Hon klarar sig själv. Jag är inte behövd i samma grad som tidigare.

Bildtext: Gertrude, eller Dagmar eller om det var Emil, ja, de stormarna for fram som pubertala vildningar helt skoningslöst skövlade de runt i skog och här vid havet. Vårt fina promenadstråk är bitvis avstängd. Det kan gå vilt till även här i Båstad…

Så nu ägnar jag min sista dag i Båstad, efter tre långsamma veckor. Jag har gått ner i varv. Det är som om energin här är just långsammare. I morgon åker jag till Stocholm, och då vet jag att tempot blir snabbare. Pulsen är snabbare i Stockholm. Jag skulle nästan vilja mäta den. Båstad är min kraftplats, vad har ni för kraftplatser?

Bildtext: Lugn efter stormen.
0
0