Gammal vänskap – rostar aldrig

Glatt överaskad. Öppnade tidningen Amelia idag. Min barndomskamrat har skrivit det här. Åsa Lundegård är min äldsta vän. Jag har känt henne sedan jag var fyra år och hon tre och ett halvt. Det där halvåret var viktigt, för vi föddes på olika sidor om året. Men Åsa började ett år tidigare i skolan så vi kunde fortsätta att jämt vara tillsammans. Jag har känt Åsa så länge, som jag typ har minnen. Jag har känt Åsa i 43 år. Det är många, många år. Och jag är så fruktansvärt tacksam för den vänskapen.
Jag ska inte säga att jag vet allt om Åsa, men jag vet att om livet skiter sig, jag gör bort mig, nån är dum mot mig, eller om jag behöver hjälp. Vet jag att oavsett vad som hänt alltid, alltid tas emot med öppna armar. Vi ses inte så ofta. Vi hörs då och då. Jag har slutat tjata om att hon ska komma och yoga. Haha det tog elva år, men nu är hon på väg 😉
Det känns fortfarande som igår när vi sprang mellan husen på Solvägen i Norrviken. Ja, vi träffades första gången på Solvägen. Jag hade flyttat till Sverige och ville ha en kompis. Satte mig vid grinden med mina nallar, och förbi kom Åsa. det var början på vår vänskap.

1
1