Att beratta for nagon och dela sorg

Jag ar i Indien. Landet jag bade alskar och hatar, nja det senare ar kanske lite for magstarkt. Men jag har dubbla kanslor. Jag haller en retreat for kvinnor pa yabyum resort. En veckas retreat. Vi har det fantastiskt harligt. Gruppen ar jattemysig och snalla mot varandra. Det ar ju det dar med gruppdynamik. Men den har gruppen fann varandra, ingen tar mer plats an den andra. Nej, vi har det bra.
Precis innan gruppen kom, gick jag och RoseMarie for att ata pa min favoritrestaurang La plage. Jag har gatt dit varje sasong i atta ars tid nu. Precis nar vi kom in motte jag Marta och hennes mostrar. Marta at tretton ar nu. Jag larde kanna henne forsta gangen nar hon var sex eller sju ar och jag hade med mig Mira. De badade ihop och hon var valdigt fortjust i MIra. Marta var en av forsaljarna och gar alltsa inte i skolan. Valdigt sorgligt. HOn kunde inte simma, men de holl varandra i hand och badade i vagorna. Jag tankte pa min flicka, vad tryggt hon haft det anda i jamforelse med Marta.
SEdan var jag tillbaka igen i Goa, bara nagra manader efter det. Med Thomasine. Thomasine fattade sa klart tycke direkt for lillflickan Marta och pratade och pratade och hade som jag sagt tidigare en angels talamod.
Jag har inte sett Marta och hennes mostrar sedan Thomasine gick bort. Vi mottes vid parkeringen pa La plage och vi kramade om varandra. Marta har blivit tretton ar nu och ar en liten kvinna. Det finns stor risk att hon gifts bort snart och det oroar mig valdigt.
Och som vanligt gar Marta och hennes mostrar igenom, om jag ar har med Carina och Camilla och med Thomasine. Jag grat nar jag berattade att Thomasine inte finns med oss langre och de grat. Mitt i sorgen fanns gladje av att traffa nagra som sett skonheten och varmen i en fin van och att Thoamsine satte djupa spar i ett land sa langt borta fran hennes hemma. Man dor inte bara, man lamnar djupa spar i manniskor och det gor mig sa glad och det kanns sa fint, att Thomasine ocksa landat har. Nu nar hon kan resa obehindrat. Vi ar med dig.

4 reaktioner på ”Att beratta for nagon och dela sorg”

  1. Hej Karin!
    Jag är helt övertygad om att man inte bara dör, man lämnar absolut djupa spår efter sig. Det måste jag tro, så många som gått bort i min egen familj. Det bara måste vara så.
    Hoppas resterande retreatdagar blir fina! Jag ser fram emot att ses på utbildningen i slutet av april!

  2. Åh Karin! Nu svämmade tårarna över. Vackert. Och det är klart att vi lämnar spår och Thomasine verkar ha lämnat extra vackra. Kram

  3. Så vackert formulerat!
    Den gick rakt in i hjärtat.

    Ja, det är ju SÅ det ÄR… precis så.

    Kärlek
    V

Lämna ett svar till annika Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *