Im good enough

Det är svårt att ta och få kritik. Folk har ju så klart rätt att ha sina åsikter om en, hur man är, vad man gör och hur man framför det. Verkligen.
Kritik ska ju tydligen få en att växa som människa.
Men jag vill nog helst ha konstruktiv kritik. Jag gillar när folk är raka och säger vad de tycker, men ibland känns det som att folk vill tycka illa om en. Vill säga något negativt. Att folk väljer den negativa banan före den positiva.
(Fast det är vetenskapligt bevisat att hon som väljer att tänka positivt lever 7,5 år längre än den som tänker negativt…)

En del skådisar säger att de inte läser recenscioner – just för att de kan skada, hm tänker jag. Så kanske det är för vissa.
Men jag tänker på hur jag förhåller mig.
Jag läser, försöker tänka konstruktivt. Men blir ändå sårad. Eller snarare lite ledsen. Tar åt mig, fast jag vet att jag nästan vänt ut och in på mig själv för att alla ska få valuta för pengarna typ…
Försöker tänka vad kunde jag gjort annorlunda och i flera fall kommer jag på att jag på något sätt får ta smällen av folks förväntningar.
det där med förväntningar, de kan verklige sätta krokben för en.
Alla har ju så klart rätt till sin egen åsikt. Men ibland, hm undrar jag över alla förväntningar som läggs på en.
Och ibland undrar jag vad jag förmedlar, att jag kan bära allas bekymmer på min rygg. LÖsa upp alla knutar. Ge en snabbskjuts in i yogan. Ge ett tålamod som de inte har. Ge dem en positiv syn på sig själva. Vad förväntas av en som lärare?

Förväntas det Att jag som lärare, ett ska läsa tankar? Vill du att vi ska prata om ett ämne, säg det. Ta upp det, sätt igång diskussionen. Som lärare kan man inte läsa av önskningar i en grupp. De önskningarna måste liksom ges vid tillfället. Ibland funkar det inte.
Dina önskningar är kanske inte vad resten av gruppen vill.

Känner du dig inte sedd av mig, ta tag i mig säg att du vill ha min uppmärksamhet. I egenskap av lärare.

Men jag är också en människa.
Jag gör verkligen alltid allt för att se alla i ett rum. Försöker verkligen att ge alla uppmärksamhet. Men ändå, är det alltid de som inte tycker sig bli sedda.

Hur ska man göra? Man räcker liksom aldrig till.
Så därför ger jag mig nu den bästa juklappen.
Jag säger inte att jag är världens bästa lärare, men jag gör så gott jag kan. Alla är inte nöjda med mig, alla älskar inte mig. jag har egenligen inte heller behov av det,så länge som jag älskar mig själv och vet att:
Jag vet att jag gör så gott jag kan. Jag vet att jag vill att männsikor ska växa och ta för sig i livet. Jag är gärna där och uppmuntrar, men jag kan inte göra jobbet.Alltså det jobb som är lagt på var och en av oss, att utvecklas. Att lära oss i vår takt och på vårt sätt.
Jag gör så gott jag kan.
Im good enough. 😉 hoppas jag.

0
0