Vad det är konstigt med hur man fungerar. Jag är 46 år. Jag har varit med om en del. Både glada och härliga saker, men också sorgliga och jobbiga saker, sånt jag varit tvungen att bearbeta. Jag är verkligen en förespråkare till terapi. Synd bara att det är så dyrt,och när det inte är dyrt är det krångligt att hitta en terapeut som man gillar och som vill ta emot en. Det var inte det det här skulle handla om, utan om : jag har upptäckt en sida hos mig.
Jag är stark. Vet oftast vad jag vill. Kan säga nej och ja, försöker känna efter. Vågar ta konsekvenserna om jag agerat fel.
Haha låter bra va?
Men, jag har svårt med att sätta gränser och vara alltför tydlig till folk som är nära, som vänner typ. Då menar jag när jag tycker att jag blir felbehandlad. Om jag tycker att någon som är nära, alltså vänner (för med närmsta familjen är det inte så). Men om jag upplever att en vän är dum mot mig, så får jag så ont i magen och vet inte riktigt hur jag ska värja mig. Det där tycker jag är så konstigt. Jag blir liksom ledsen för den personens skull. Och jag har märkt att de som sårat mig mest, är personer som inte gått i terapi. Att de på något sätt är omedvetet ”elaka”. Jag måste lära mig bli bättre på att säga; varför säger du så?, Jag blir ledsen/sårad/arg när du säger så. Jag måste lära mig att kanske inte agera argt, utan just sätta fingret på i stunden när jag faktiskt blir ledsen över något som sägs eller görs. Det där är svårt. Min utmaning helt enkelt. Ja, det är lite min reflektion en dag som denna.

0
0