Sorg och avsked

I torsdags i förra veckan begravdes Thomasine. Det var en fin begravning. Jag hade oroat mig lite inför att gå. Jag är inte van vid begravningar, vem blir det?
Och särskilt när en vän rycks bort alldeles för tidigt i livet, det känns bara fel. Fel och orättvist. Jag har varit ledsen OCH arg, arg för att livet just är orättvist. Men om jag hade sagt det till Thomasine, alltså att livet är orättvist hade hon tittat på mig och sagt, precis som hon sa till sin syster; Skulle någon annan fått cancern?
Sådan var hon.
Dagen innan begravningen lärde Natalia mig och Malin att binda en garland. Som en fin indisk krans som man ger bort vid olika högtidliga tillfällen och vid begravningar. Vi satt i yogastudion på Sankt Paulsgatan och vi hade mantraboxen på. Det är en liten maskin som har typ 25 olika mantran inprogrammerade. Vi skrattade och pratade minnen om Thomasine och band den vackra kransen, medans vi lyssnade på indisk chanting. Lite som terapi. Vi använde bara vita och rosa blommor. Det blev otroligt fint. Den tog vi med till begravningen för att hänga på kistan. Jag tror Thomasine tyckte den var fin.
När själva ceremonin var över fick vi gå fram och ta farväl av Thomasine. Jag tror det är viktigt att man tar avsked. Jag hade kunna dra ut på det, inte gått på begravningen och fortsatt haft känslan att ”vi inte hörts på ett tag”, men att Thomasine bara var ett telefonsamtal bort. Det är overkligt och kommer det någonsin att ”gå in”, att Thomasine inte finns med oss längre. Jag vet inte.
Under begravningen sa folk så mycket fint. Dels om Thomasine som vän men också som människa. Det var så härligt att höra allt det där fina.
Jag måste svära, Fan vilken tjej hon var. Jag tog med mig några saker. Dels sa Noomi Liljefors, som höll i ceremonin i kyrkan att man kan inte sopa undan sorgen, eller vända den ryggen. Man måste införliva sorgen i livet, lära sig leva med sorgen. Och det är lite så det är. Jag tänker nu på när vi pratar om Thomasine. Att vi ena stunden kan vara ledsna och gråta lite, för att i nästa skratta åt något. Precis så är livet. Thomasines pappa sa i sitt fina och otroligt emotionellt starka tal att vi får inte sluta att vara glada.
Så tänker jag.
Thomasine var en ljus person, som såg det positiva i det mest mörka.
Så även om jag är jätteledsen att Thomasine inte finns med oss längre, så är jag så glad och tacksam för att jag fick vara med om henne.
Jag säger som en av hennes barndomskamrater så fint sa i sitt tal. Jag är så stolt att jag är vän med Thomasine, ja, faktiskt lite mallig.

0
0