jag har flyt, måste jag be om ursäkt för det?

Varför är glädje och positivism så provocerande? Jag har mått så fruktansvärt dåligt i mitt liv. Varit på botten flera gånger, men lyckats kravla mig upp. Jag har pratat om mitt bagage i terapi tills att terapeuten puttade ut mig. Egentligen har jag inget behov att bli bekräftad på hur dåligt jag mått. Mer kanske ge en hint om att jag visst varit där, många gånger.
Och lite som att man inte får må bra, om man inte känt av hur det känns att må dåligt.
Jag har alltid varit säker på och väntat på dagen, när det vände. Jag vet inte riktigt var och eller när det hände. Men jag har alltid vetat att min ålderdom kommer att vara lycklig.
Ja, där kom ordet. Lycklig.
Varför är det så tabu?
Varför är det ordet på något sätt förknippat med någon sorts ytlighet, larvighet? Jag säger inte att jag tycker att det är så, utan att det är min känsla att andra tycker så. Att det finns någon sorts värdering att det är fint att lida (lagom lida, för utslagen får man inte bli), men lite fult, nästan billigt att vara glad, lycklig HAPPY, som om man hängt på sig en massa guldkedjor, ett enda blingblingspektakel?
Jag är inte lycklig alla dagar. Men jag har ett jämnare läge. Jag mår bättre än jag någonsin gjort. Varför känns det som att man måste be om ursäkt när man har flyt i sitt liv. Att jag har flyt i mitt liv, är väl förhoppningsvis inte på bekostnad av någon annan? Nej, jag önskar flyt i allas liv.

0
0