_MG_7387

ni vet när man satt etikett på sig själv

hm, märkligt.
Har ni varit med om känslan när man ändrar bilden av sig själv. Alltså, när man känner att man typ byter omslagspapper på sig själv. När det händer och när man plötsligt ser på sig själv med nya ögon, eller säger man andra ögon? Spela roll. Ni förstår vad jag menar.
Man ser förändringen. Lite som när man kommer tillbaka till landet och det där gräset man klippte för precis två veckor sedan växt massa. Även fast man inte varit där och vattnat eller hällt på någon växtnäring. Man blir liksom lika paff varje gång.
För ett par dagar sedan var jag på möte med låt säga en prguru.
Jag vet inte riktigt hur jag ska definiera mig själv. Vad jag vill. Å ena stunden vill jag förändra världen, för att i nästa vill jag bo i ett hus på landet och vara jordbrukare.
Får man vara så svängig?
Får man liksom gå från en ytterlighet till en annan?
Svåra fråga kanske.

Men hur som. När jag satt där hörde jag mig själv säga: Jag är egentligen blyg, men jag drivs av att jag vill förmedla.
Hen bara: Är det så du uppfattar dig själv? Som blyg? Så uppfattar inte jag dig.
Jag bara: Nähä och så skruvade jag på mig samtidigt som jag tänkte vad var det jag precis sa…sa jag att jag var blyg.

Senare samma dag, hör jag mig själv säga det igen, fast till min zonterapeut. Hon bara tittade på mig och skrattade och sa: Du, blyg? Näe.

Då kom jag på. Jag lever kvar med min känsla av att jag är blyg. Jag tror nog att det på ett sätt varit bekvämt för mig att tänka så. För är man blyg behöver man liksom inte göra utmanande saker. Är man blyg kan man liksom skylla på att man är så blyg, att man inte vågar. Att någon annan får göra det där utmanande, läskiga istället. Jag tror jag hållit mig kvar i det där blyghetsfacket av bekvämlighet. Men jag är inte blyg.

Å, vet ni vad skönt det var att släppa. Och tänka. Nej, jag är inte blyg. Jag kanske var det en gång i tiden. Men jag är inte blyg. Jag älskar att prata med människor. Jag älskar att socialisera. Jag älskar att vara framför kameran. Jag älskar att ta plats och prata om jag vet att jag har något att förmedla. Om jag har nåt att berätta. Men jag är inte så alltid. Ibland vill jag vara skygg. Stå i skuggan. Vila kanske man skulle säga. Men blyg, näe inte längre.

_MG_7387

så ledsen och arg

fittanx3-tavla-2-bigpdf

– Vi har en ökande patientgrupp som vill att vi ska försnäva slidan på ett helt ofysiologiskt sätt eller helt ta bort deras inre blygdläppar. Det handlar framförallt om unga kvinnor som påverkats av porren. De tror att de ska se ut så och att det ska ge dem ett bättre sexliv säger Pia Teleman

LÄS HÄR Samtidigt som jag blir glad över att omskurna kvinnor kan få klitoris återskapad. Blir jag ledsen för informationen ovan.

Alltså.

Mer information om hur vi ser ut. Jävla porrhelvetet som gjort underlivet precis lika stereotypt som övriga medias bild av hur en kvinna ser ut. Så inihelvete trött på det här jävla stympandet av oss som kvinnor.

TRÖTT!!!

Och arg.

Ut med information om att kvinnors fittor ser precis lika olika ut som våra ansikten. Och att det är okej. Dränk porrens enahanda bild av hur kvinnliga underliv ser ut med mer fittor i konstens. Skriv hundratals böcker om kvinnors kön. Låt kvinnor skriva om sina kön. Prata, prata, prata mer om våra underliv. MER FITTA I KONSTEN,KULTUREN, POLITIKEN. Låt oss prata sönder fittan, låt oss prata så mycket att det blir lika normaliserat att prata om fittan som munnen. Så att unga tjejer fattar att deras underliv är okej, vackra i sin olikhet så att inte kvinnor skär om (och skär av alla fantastiska känselsprö som finns också i våra blygdläppar)

IMG_5507

man får malla sig

9789155262563_200_yoga-fysisk-och-sjalslig-detox

I början av det här året kom min och Annelis fina, fina yogabok YOGA-FYSISK & SJÄLSLIG DETOX, köp här ut. Jag lämnar ofta saker bakom mig. Går vidare. Min tolfte bok. TOLFTE!!! Jag fattar ingenting. I början av november kommer min trettonde. Jag känner att jag vill stanna här lite. Vara här i malligland.
Vila i att jag snart gett ut tretton böcker i mitt namn och medverkat i ytterligare ett par.
Det är inte alldeles enkelt för mig att stanna kvar i en känsla av förnöjsamhet över mig själv. Min känsla när jag skrivit en bok är ofta nya tag. Nytt. Nu går vi vidare från här. Hur går vi vidare. Jag är liksom alltid på väg.
Och så är livet.
Livet vill vidare.
Livet står aldrig still.
Det går inte att kontrollera livet.
Hålla fast och hålla kvar.
Saker blir det det blir.
Livet förändras.
Du förändras.
Och ju mer tid som går. Ju fler år du lever blir, tycker i alla fall jag, det lättare att se hur lite vi vet. Att det där tvärsäkra jag en gång i tiden hade om hur man ska vara. Hur livet ska levas. Rätt och fel. Inte är så tvärsäkert längre. Jag tycker så klart fortfarande att brott och kriminalitet är fel. Det är inte det jag menar, utan mer det andra.
Jag tror jag älskar att allt är under förändring.
Jag tror jag älskar att man inte kan definiera en människa helt, eftersom vi aldrig vet nåt om vad som komma skall. Att liksom åren som finns framför oss förmodligen och förhoppningsvis gör oss visare. snällare. Mjukare i kanterna.
Men vad kan man då kontrollera i livet?
Jo, hur man tar hand om sig själv. Vad man äter. Hur man tänker. Hur man tränar. Hur man smörjer sig, ärar och älskar sin kropp. Såna saker kan man kontrollera.

knip

Vi kan inte skydda oss mot vad som händer i livet. Men vi kan göra förutsättningarna bättre. Jag är så tacksam för att jag haft med mig yogan i många år. För yogan är ett så fantastiskt bra verktyg att ha med sig både när livet är i dur och i moll. Ett ankare att hålla fast i också när det stormar inom mig och utanför yogamattan. För mig gjorde yogan hela skillnaden när jag drabbades av bröstcancer mitt i livet. Med yogan hade jag ett tålamod och en disciplin som gjorde att jag varje dag gjorde någon form av yoga. Och med hjälp av yogans andning kunde jag också andas mig igenom illamåendet av alla cellgifter. Ångesten och rädslan över att kanske inte klara alla behandlingar, att kanske inte överleva, som också alltid fanns där. Jag önskar alla det här verktyget. Jag har alltid tidigare sagt att yogan är min pensionsförsäkring. Idag säger jag att yogan också är min livsförsäkring.

Dags att börja yoga? På fredag åker jag och tidningen Hälsa med 25 yogaentusiaster till Mallorca. Ska bli så härligt. Och i november kan du följa med mig och tidningen Vi till KERALA KOLLA HÄR Där kommer vi göra hathayoga och gå på ayurvediska behandlingar. Och kolla också min hemsida under event. Vi gör om förra årets ashtangayogaretreat på Palmgrovebeachresort i Goa. Här är det dock lite bra om du har testat ashtangayoga. HÄR HITTAR DU INFO</a>

IMG_5507

Å jag älskar den här bilden. Älskar älskar älskar. Och älskar att jag i november och december hittas i Indien.

karinslide3

Lace arms och stereotyper

karinslide3

Läser det här på Daisy Graces nyhetsbrev:
”Nyheter i shoppen – Lace Arms!
Idag släpper vi våra Lace Arms som kan kombineras precis som du själv vill. Låt dom snyggt sticka ut under kavajen eller sidenskjortan. Höstens hetaste detalj väntar på dig!”

Höstens hetaste detalj är alltså som en extra strumpa för armen som ska sticka fram under skjortan, tröjan. Woho, en extrastrumpa som stuckit fram under skjortan har varit min verklighet det senaste året. Eller kanske till och med de senaste två åren. Ja, sen jag fick lymfödem. Tänk att jag är en sån fashionqueen…

Och jag tackar verkligen den fantastiske lymfterapeuten som tipsade mig om LYMPHEDIVAS För ingen verkar ha fattat att fast man har lymfödem, och fast man bara har ett bröst så kan man fortfarande vilja ha snygga kläder och underkläder och bikinisar. Varför ser alltid behåarna/bikinisarna ut som om de var designade på 80-talet? Och varför upphandlar inte landstinget lymphedivas? Eller varför kan ingen svensk kompressionstrumptillverkare ta in lymphedivas sortiment så det inte behöver bli så dyrt när vi beställer från utlandet. Samtidigt som jag är glad och tacksam för att det finns ett mörke som Lymphedivas, är jag så trött och ledsen över en arm som svullnar. En arm som ibland är för tjock för att kläs in i en skjorta, tröja, klänning, kavaj.

Jag fortsätter att läsa:

”Vi har hört snacket alldeles för länge, att ”Nu är det dags för kurviga kvinnor att ta plats inom mode”. Men det händer ju aldrig, inte förrän Daisy Grace gjorde entré. Allt vi gör handlar till hundra procent om din rätt att få uttrycka dig, oavsett längd eller kurvor. Hos oss kommer alla kroppar alltid vara representerade, i både bilder och storlekar.”

Å vad jag önskade att det var så. Att kvinnor fick vara kvinnor i alla våra färger och former. Att vi fick vara där vi är i livet, utan en massa krav på att se ut eller vara på ett annat sätt eller i en annan ålder. Utan krav att vi ska behöva se yngre ut än vi är, eller att åldras är en alldeles fruktansvärd sak. Jag är så trött på hur man ser på kvinnor. Eller hur vi ser på oss själva och definierar oss. Det är ju så klart inte alldeles enkelt när en ganska enahanda syn på hur en snygg kvinna ska se ut är det som överöser oss.

Den här boken vill jag ha Black vogue skönhetens nyanser

9789129700565_200x_black-vogue-skonhetens-nyanser

För så trött jag är på stereotyper och hur det liksom på ett trist sätt alltid nästlar sig in. Mer färg och form på omslagen. Mer olika åldrar. Mer rynkor. Det var inte bättre förr.

Det här är märkligt. Men en kvinna berättade för mig om en undersökning som gjorts bland vita och svarta kvinnor i Usa för en massa, massa år sedan. Där visade det sig att typ 90 procent av alla vita kvinnor ville förändra nåt på sig själva och ansåg sig inte tillräckliga. Inte tillräckligt fina eller tillräckligt vackra. Ledsamt.

Medan typ samma siffra fast bland de svarta kvinnorna var att de istället mot sina vita systrar var nöjda med hur de såg ut. Tänk vad härligt.

Men anledningen till att de svarta kvinnorna var så nöjda var att de inte var representerade i media. De hade alltså ingen att jämföra sig med, se upp till. Det är ju både ledsamt, eftersom vi ofta kan behöva förebilder. Men låt oss få mer olika förebilder.
Och fram för att alla människor oavsett färg, form och ålder (har jag glömt nåt) borde vara representerade i media. Men, samtidigt fy fan vad skönt att slippa ha en massa förebilder, läs stereotyper som man ska behöva förhålla sig till.

Jag är så trött på stereotyper. När jag skrev boken YOGA FÖR KVINNOR var det viktigt att kvinnorna i boken skulle vara yogisar och ha olika åldrar och vara del av det mångkulturella som vi lever i. Vi lever i en värld där alla människor borde representeras på nåt sätt. Där alla är lika värda. Jag längtar efter den dagen när man inte ens tänker på att Nora i ett Dockhem spelas av en asiatiska eller en svart kvinna. När vi inte håller på och delar upp människor i olika fack efter lång, kort, smal, tjock etc och utan några väreringar. Utan människor är människor rätt och slätt.

9789175790343_200_jag-vill-fan-leva_pocket

jag kan inte vänta

jag-vill-fan-leva
KÖP den här boken

När jag fick cancerdiagnosen 2012 ändrade jag mina kostvanor. Slutade med socker och gluten och mjölkprodukter och började juica grönt. Det första jag frågade min onkolog (när jag var under cellgiftsbehandling)var; ska jag tänka på nåt med maten?
Nej, ät som vanligt, var svaret.
Och det utan att fråga hur jag åt som vanligt. Är inte det konstigt. Och bara maten på sjukhuset? herregud, man blir ju sjuk bara av den. Hur kan man inte ha förstått matens innebörd.

9789155261498_200_21-dagar-till-ett-lattare-och-friskare-liv
HÄR köper du den här boken

För mig blev att hålla koll på maten. Vad jag åt och hur jag tränade och tog hand om mig själv, ett sätt att ha kontroll på något, som på ett sätt var bortom min kontroll. Jag tog liksom kontroll över de områden i livet som jag kunde. Mat, träning, å låt säga nån sorts självkärlek. Där jag smörjde min stackars trötta kropp med oljor. Jag har nog aldrig varit så rädd om mig själv som då under alla behandlingar. Jag har nog aldrig ärat min kropp så mycket som då.
Då var det fortfarande lite märkligt, lite konstigt och ja, jag ifrågasattes. Jag ansågs överdriven. Jag borde unna mig ett glas vin etc etc. Jag bara VIN?!! under cytostatikabehandlingen… Hur tänker man där.

karin-bjorkegren700

Vi har en kropp. Kroppen är ett mirakel. Jag är så fullständig fascinerad över kroppen och hur den alltid vill läkas. Hur den hitta sätt att försöka läka. Ibland tar den omvägar, genvägar ungefär som att den är felinställd. Men jag tror så på kroppens inneboende kraft. Jag tror på mirakel. För att jag tycker att kroppen är ett enda stort mirakel.
Kroppen är fantastisk i alla sina delar och hur den är uppbyggd. Jag är så fascinerad. Jag älskar min kropp. Den är inte världens snyggaste. Men herrejävlar vad bra den är. Min kropp stod ut under alla jävla behandlingar. Den fick hjärtsvikt och den lyckades läka det. Och så nu.

Jag har bestämt mig för att läka mitt lymfödem. Jag ska få bort all stagnation i armen. Jag ska skapa flöde i min arm fast vården säger att det inte går. de säger att de kan bli bättre, men inte försvinna. Jag tänker inte lyssna på dem. Jag gör det mesta alternativt. Jag höll på att tappa min känsla för kroppen när jag var på lymfrehabet senast. Istället för att personalen sa ”Heja tjejen” som svar när jag sa att jag ville bli av med lymfödemet. Så tittade de på mig med en överlägsen blick och bara: ”Men det är kroniskt.”

Att säga att nåt är kroniskt är som att ge upp i min värld. Visst var det grejer som var bra på lymfrehabet, men om jag ska sammanfatta det. Så kändes det mest som att jag ska acceptera att ha en arm som svullnar och att mitt liv borde handikappanpassas. Det är säkert bra, men det kändes märkligt. Och särskilt när det under de här två veckorna inte hade en enda andningsgenomgång. Märkligt. Andningen. Djupandning är ju det som styr lymfsystemet.

Vad ska jag säga. Det ställs högre krav på det alternativa. Det jag måste betala ur egen ficka för att få, än det jag får från landstinget. Men det jag tänker att jag ska fortsätta mitt sätt att ta reda på. Omvandla frustration och ilska till vetgirighet. Jag är så glad för att jag är journalist i grunden. Så glad att jag är vetgirig och att jag inte är rädd för vita rockar. Att jag fullständigt skiter i hierarki eller evidens. Det enda evidens jag går efter är HUR det känns för mig. Vad mår jag bra av. Men det blir dyrt. Det är dyrt att läka sig själv alternativt och jag har inte tid att vänta på att det blir vetenskapligt bevisat det jag själv tror på.

Nu har ju forskningen kommit LÄS HÄR

kartagift

måndagsbluesen

kartagift

Sånt här och det är bara Sverige. LÄS här Min första tanke blir att jag vill flytta till en stuga i skogen. Men det verkar ju typ vara som värst där. BLÄ.

GÅ MED I NATURSKYDDSFÖRENINGEN HÄR

Måndag morgon. Förra veckan gick åt till att vara på lymfrehab. Den här veckan måste jag skriva. Och jag längtar till att åka till Lilla huset på puckeln och fika med världens bästa kollega.

cid_734fc5b2-7d21-440f-a0d4-19c4a5a773b2local

minimera inte mig

Precis innan jag (bara ett par månader faktiskt) fick min cancerdiagnos var jag hos min husläkare. Jag var låg och jag kände att min menscykel, min pms, mitt uppochnerhumör var jobbigt att leva med. Vad tror ni han skrev ut? Jo, så klart ett SSRI-preparat. Det var andra gången i mitt liv som jag tog det. Och jag lät honom skriva ut det, fast jag nånstans visste att det inte var vad jag behövde. Jag åt det några månader, men slutade eftersom det inte kändes bra.

Så drabbades jag av cancer ett par månader efter och när mina cancerbehandlingar var över skickade jag mitt urin (med hjälp av Mia Lundin) till Usa för att kolla om jag hade några brister. Men framförallt var det inför mitt beslut om huruvida jag skulle ta antihormoner eller inte. Det här var innan Werlabs och det var inte billigt att skicka prover till Usa. Jag har skrivit om det här i bloggen tidigare om ni är intresserade sök på serotonin eller antihormoner.

Får många frågor och mejl om hur jag tänker kring just antihormoner, men jag kan tyvärr inte svara alla personligen så snälla sök i min blogg. Jag har skrivit massor om mina tankar här.

Hur som det visade sig att jag trots alla behandlingar hade högt serotonin. Väldigt högt. Min kropp skapar serotonin. tack för det. Det jag hade/har för lite av är gaba. Jag är en glad skit i grunden, men jag har svårt att komma till ro. Jag måste tvinga mig helt enkelt. Bra att jag vet det numera.

Så läste jag någon undersökning om att det finns en risk med att skriva ut serotonin till människor som har högt serotonin och att det då kan det bli omvänt, dvs att man får mer ångest och oro i kroppen. Så vart vill jag komma? Jo, att det är konstigt att man alltid tänker att när en människa kommer och säger att hon är låg då ska man sätta in just serotoninhöjande preparat. När det som i mitt fall var tvärtom. Tänker att det borde vara självklart att man tar ett test på människor INNAN man skriver ut SSRI-preparat.

Överhuvudtaget tycker jag att man tar för lite tester på människor innan man skriver ut mediciner. Tycker att det borde vara en självklarhet.

Nu sedan jag gjorde mitt första test på Werlabs i april i år har det visat sig att jag har underproduktion i min sköldkörtel, dvs Hypotyreos Tydligen är det 400 000 människor i Sverige som behandlas för just det OCH tilläggas bör att mörkertalet är högre. LÄs HÄR SAKER ATT UNDVIKA VID HYPOTYREOS
Man kan ju undra hur länge jag gått omkring med underproduktion i sköldkörteln?

Läs i texterna ovan hur det känns att gå runt med underproduktion. Nu är det ju så att det är mer kvinnor än män som lider av detta och kanske är det därför man får så lite hjälp och istället skickas hem med just serotonin som ska göra en gladare… hur många gånger får inte kvinnor höra detta från läkaren: Du är i klimakteriet, det är vanligt med de här känslorna då.
Man får sämre ämnesomsättning när man blir äldre (de orden sa läkaren till mig i fredags)
Hur har du det hemma?
bla bla bla.

Varför, varför minimerar man kvinnors problem och känslor? Jag är så trött på det.
Minimera inte mig.

IMG_7323-1

Just nu samarbetar jag med werlabs och vi har satt ihop ett wellnesspaket som du hittar HÄR Och du får 10 procent rabatt om du skriver in koden KARIN i kampanjrutan. Och för mig var det självklart att det var just de olika proverna för sköldkörteln som ska ingå.

karin3_text_2000x674

och ps ps Har du sett Petra som driver härliga yoga/wellnessmärket SANTANI har fått en ny hemsida.

ÅÅÅ så fina grejer. Å jag är så glad om ett par veckor åker jag till Mallis och då får jag träffa Petra. men jag ska också hålla i yogan på tidningen Hälsas yogaresa till Mallorca. Im such a lucky girl.

_MG_4396

2016-09-10-11-35-53

så här kan det så ut

Ja, så här kan det alltså se ut när jag har workshop.
Tack Carin för bilderna från Skånehelgen. Alltid kul att se hur man ser ut när man babblar.
Och extra kul är ju att Carin köpt in den fina bilden på mig i leoprad som du ser i bakgrunden. Den som fotograf Linda Dahlqvist tog för projektet Street Yogi KOLLA HÄR

2016-09-10-10-24-59

och så lite där man stilar…

2016-09-10-11-35-53

Och du missade väl inte det här:
karin3_text_2000x674

Du vet att du får 10 procent på erbjudandet om du fyller i KARIN i kampanjrutan och går in via den här länken: GÅ IN HÄR