Bloggen har ändrat utseende och jag fattar inte hur man går in och svarar på kommentarerna. Måste lära mig det. Tack gulliga ni för er omtänksamhet, tack också ni som mejlat mig privat och också ringt mig. Det värmde.
För mig var det ett stort och svårt beslut att ta.
Men ett väldigt viktigt beslut.
Man kan inte vara på två platser samtidigt.
Jag har lovat mig själv att följa mitt hjärta och det jag tror på, även om det kanske inte är vad andra vill, eller tycker är rätt. Jag har lovat mig själv att vara stark nog att stå upp för det jag tror på, men det är så klart svårt i ett sånt här fall, när hjärtat liksom vill vara på två ställen…
Men ni förstår säkert vad jag menar.
Att vara sig själv hela vägen och följa sina drömmar hela vägen är jättesvårt för man stöter på motstånd ganska ofta. Både sina egna motstånd, men också andras. Det kan också provocera att man tar för sig i livet, tar stora tuggor, njuter och skrattar och utifrån sett kanske tar livet med en klackspark och ibland upplever jag att folk irriterar sig, tycker att jag tar onödigt mycket plats, får för mycket uppmärksamhet. När jag var yngre anpassade jag mig mer, försökte vara smidig. Men nu är jag snart 50 år, en magisk ålder. Känns som att då måste alla pusselbitar falla på plats och jag har förmodligen utforskat mina inre rum. Tagit mig längre in i mig själv, en inre resa som gått djupare än Hej, jag är nyfiken på mig själv-tiden som jag hade straxt innan jag fyllde 40.
Allt är en framåtrörelse, en långsam resa ibland. Men ändock en framåtrörelse.
Och jag har en viktigt uppgift att lära mig, jag ska lära mig att säga nej. Det allra svåraste upplever jag. Tänkte jag ska blogga om det, läste nämligen en väldigt bra bok om just det. Så fortsättning följer….

Och det värmer ju oerhört om flera känt lite som jag känner för Yogavita i Båstad.
Men jag tar inte avsked än, det är flera månader kvar och de är också de vackraste och härligaste månaderna att tillbringa här på västkusten.
Jag ska njuta den här sommaren, som den golosa kvinna jag är.
Och jag ska yoga för Karolina, Petri, Wambui och Marian som alla kommer ner hit och ger klasser.
Non vedo l´ora.
en fin låt, textraden Lights will guide you home…

Jag har tagit ett beslut. Och det var inte så enkelt att göra. Det är både ett ledsamt beslut och ett bra beslut för mig. Men jag måste på något sätt bestämma mig.
Ni vet hur jag älskar Båstad. Jag älskar den här platsen. Jag älskar närheten till havet, den gula sanden. Det kulliga landskapet och luften. Jag älskar luften här i Båstad.
Känns som jag kan andas här.
Ta så där långa djupa andetag, rakt ner i lungorna, som om jag kan fylla dem med mer syre när jag är här.
Under en tid har jag vägt beslutet fram och tillbaka.
För nio år sedan kom jag hit och började ha yogakurser. I sommar är det min nionde sommar som jag har studion öppen hela sommaren. Det är lång tid. Jag har älskat att gå upp på morgonen, långt innan byn vaknat och vandra Köpmansgatan fram till min studio.
Jag älskar att hålla i yogaklasser. Älskar att se hur eleverna hittar sin yoga, sin kärlek till sig själva och sin kropp. Älskar att se utvecklingen. Och jag kommer att sakna alla tappra, för de är några stycken som kommit varje morgon för att yoga i den lilla sommarstudion.
Det är många somrar som jag förlagt här.
Det var perfekt för den ensamstående mamman, som jag var då jag kom hit till byn första gången –  att liksom kombinera semester och jobb med min lilla dotter, här i sommarstan.
Men barnet växte, jag träffade en man (som jag också gifte mig med här i byn)och fick bonusbarn.
Men i år blir det sista sommaren på Yogavita i Båstad.
Och den ska bli så härlig, ni har väl sett mitt sommarschema?
Låt oss göra den till en lång och härligt utdragen yogasommar.
Sedan stänger jag ner här och det lutar mot Björkö. Ön där min mammas släkt bor, där min mamma och pappa har hus och min älskade syster och hennes familj.
Ön, där jag var många av mina somrar, innan vi köpte hus på Gotland när jag var tio.
Det lutar mot att jag 2013 får ha mitt första sommarlov på riktigt, semester med min man.
Jag lägger inte ner yogan, men det kommer att bli på ett annat sätt, men framför allt kommer jag att skriva mer. Fler böcker är inplanerade.
Men det är sorgligt, det är det.

En kompis la ut en fråga på facebook, hur ska en bra vän vara? Hon fick många svar.
Så tänkte jag på att just vänskap var det allra svåraste ämnet att prata om när jag jobbade med research för tv-talkshowen med Maj Fant, för nästan tjugo år sedan.
 Det var så svårt att få folk att ställa upp och prata om det.
Tänk att något som är så positivt är så laddat.
Varför tror ni det är så?
Och vad tycker ni?
Vad är en bra vän? Hur ska en bra vän agera och vara?
Har du blivit ledsen på en vän?
Eller har en vän blivit ledsen på dig?

Se den här länken! Gör det! Ge inte upp
I morse när jag såg den på facebook, tårades mina ögon. Jag vet inte jag kanske är extra blödig just nu, men jag älskar såna här framgångssagor.
Inte att folk blir rika och berömda, utan just sådana här framgångshistorier värmer hjärtat lite extra. Då känns liksom livet snällt, härligare att vara i på något sätt.
Men lite tycker jag faktiskt det handlar om att någon annan tror på en. Att man blir sedd. Han säger att han blivit avfärdad av flera yogalärare, bara det gör så ont i mig.
Varje människa är en möjlighet.
Varje människa har ett universum inom sig.
Det är så synd att många inte tror det.
Man dör inte av att uppmuntra en annan människa.
Man dör inte av att ge en annan människa en komplimang.
Eller att heja på någon lite grann.
Men det kan ge såna intryck och avtryck i en annan människa.
Man behöver inte hjälpa alla, det är inte det jag menar. Nånstans måste man kanske hitta sin egen integritet, värna om sin egen lilla värld. Men då och då, kan man sticka upp huvudet och heja på en annan människa som man ser och upplever inte riktigt tror på sig själv.

I morse när vi var på Björkö, möttes vi av den här älgkalven. Han bara stod där, mitt i skogsbrynet och tittade på oss. Så cool, skogens konung. Jag älskar att vara så nära det riktigt fria. En helt annan sak att stå nära en älg på riktigt i naturen, än att stå och titta på inhägnade djur på Skansen. Jag var tvungen att slå upp vad ett möte med älgen symboliserar. Det här var svaret: Älgen är ett tecken på kraft, skönhet, uthållighet och värdighet. Älgen har kraft att forcera hinder. När rådjuren går genom skogen tar de gärna en omväg runt saker som står i dess väg, medan älgen plöjer rakt igenom dem. Om det finns hinder i ditt liv som skapar svårigheter är älgen ett tecken som säger att du ska använda din kraft och styrka och gå rakt igenom det.  Näe, nu är det no pardon. Tack!

Var rädd om livet, det skall glädja dig, var rädd om ljuset, det skall leda dig, var rädd om mörkret, det skall skydda dig, var rädd om slutet, det skall rädda dig.
Bo Setterlind

När jag var lite flicka var jag så fascinerad av äldre människor. Historierna och den där säkerheten som jag alltid upplevde att äldre hade. Den som kommer med åren… Den jag avundades när jag var ung. Jag har nog haft alldeles för bråttom att bli gammal. Längtat efter att bli pensionär har jag liksom gjort i flera år nu.
Vi hade mycket kalas i mitt hem, många spännande personer som passerade. Jag har berättat det förr, men ofta på de där middagarna så utbröt nån sorts poesibattle. Vi brukade skoja om att vår pappa och hans vänner läste sina nyskrivna dikter för varandra. Vi brukade härma dem och skratta så vi kiknade jag och mina syskon. Men nånstans tror jag att vi fick med oss en god egenskap, (som jag tycker är god…) nämligen det här med att tycka det är okej att folk ställer sig upp och reciterar en dikt på en middag. Haha så osvenskt, men så härligt. Jag kan älska det överdrivna. Jag älskar människor som tar plats på det sättet. Mera visa känslor, mera gråt och glädje i vårt land.
Mer Arja Saijonma som insvept en röd fana sjunger en sång på ett torg. Kan inte hela historien, men kommer ihåg just det.
Dikten ovan är skriven av en av min barndomsfavoriter. Bo var vän till familjen och jag tyckte så mycket om honom. Han var en sån som såg också de små i en familj, och frågade hur man mådde och ställde de där extra frågorna som gjorde att man kände sig sedd.
Alla vill bli sedda.
Och tänk att man kan komma ihåg alla de som såg en på RIKTIGT när man växte upp. Och tänk vilka spår de sätter i en människas liv. Som ger en kraft att gå vidare, som gör att man känner sig värdefull och i allra bästa fall speciell. Vad jag önskar alla känslan av att få känna sig speciella nån gång i sitt liv. Vi vet att föräldrar är viktiga för ett barn, men dagispersonalen, fritidspersonalen och skolan har också den viktiga och sårbara uppgiften. Men också vi andra som då och då möter ett barn.

På avstånd har jag följt Carolas väg till att bli adoptivmamma. Carolas blogg

Jag trotsade min rinnande näsa och hostan, och tog mig till Stockholmspremiären av magikern Juliens Dauphins show igår. En av mina äldsta vänner Tintin Anderzon är hans assistent showen igenom. Jag har aldrig varit på en magisk show förut. Har ju sett alla de här filmerna, och alltid fascinerats av själva cirkuslivet. Det var liksom bra allting, stämningen, ljussättningen, musiken.
 Alltså, jag är ganska tagen, fortfarande. Det var som att få vara mitt i en saga. Flygande bord, duvor och spelkort som försvinner, utbrytarnummer. Och så den fantastiska Tintin som tillsammans med den från Hollywood kände ”dvärgen” (jag vet man ska säga kortväxta, men i numret så leker han själv med det, och kallar sig dvärg) Ricky Dee liksom fulländade hela showen. Magi på hög nivå, som en spännande saga. Ja, som att vara mitt i Harry Potter typ. För en stund försvann jag bort, så där som man kunde göra när man var liten och faktiskt trodde att man kunde flyga, för att man drömt det.