Goda nyheter. Faktiskt helt jävla inihelvet fantastiska nyheter, men tyvärr blev de lite inbäddade i den där känslan som jag hatar. Jag är känslig och säkert mer känslig nu än någonsin. Men den känsla som jag hatar det är när man blir undersökt och känner sig ovärdig. När någon tar i en på det där sättet man inte vill. När man så tydligt känner skillnad på händerna som rör en. Om de bara vill få det överstökat, att man är en i mängden. När personen fått distans till att man är människa med en massa känslor, oro, rädslor. Istället har man förvandlats till nån som ska behandlas, ett fall, ett papper som ska vidare till en annan distans och tittas på och där kan man se vad som ska behandlas. Men att jag är där, naken med kalt huvud i ett alldeles kallt och väldigt sterilt rum. Så utsatt. Allt man önskar är att det ska gå över snabbt.
Just ovärdigt.
Jag vill inte vara där på något sätt.
Jag vill gå igenom den här jävla sjukdomen på ett värdigt sätt och med en respekt.
Kerstin Thorvalls boktitel ”Jag minns alla mina älskare…” kom upp i huvudet. Känner att jag skulle kunna skriva en bok bara om händerna som mött mig i sjukvården. ”Jag minns alla händer och hur de tog i mig”
I morse var det dags för mitt-i-behandlingen-kollen. Mammografi och ultraljudsundersökningen. Jag åkte dit själv. Ibland känner jag att jag behöver göra saker själv, säkert mitt duktighetssyndrom och så ångrar jag mig när jag väl är där. Så typiskt på något sätt.
Förra gången jag var på Mammografiavdelningen var så ångestfylld. Jag hade precis fått besked att jag hade cancer och alla prover skulle tas.  Jag var livrädd.
Idag var jag också livrädd.
Jag var helt ensam på avdelningen. Först skulle jag göra mammografin. Jag vet inte varför de distanserar sig så på den avdelningen. Jag förstår att det kan bli lite av en löpande-bandet-känsla med alla kvinnor som kommer dit och ska undersökas. Och det är klart att de borde vara varsamma med alla, men så kommer jag med mitt kala huvud. Det är så uppenbart att jag går under behandling. Så uppenbart att jag så klart bär på oro. De vet att jag ska göra mina prover och att jag är mitt uppe i cellgiftsbehandlingen.
Varför kan de inte bara säga något?
Vad som helst, så att jag förstår att de förstår att jag tycker det är jobbigt. Det var ju tomt i väntrummet, det kan ju inte vara så att de inte hade tid? Men de borde förstå att jag är skiträdd för vad som ska synas på ”plåtarna”. Men händerna som tar i mig känns kalla och hela proceduren känns så ovärdig.
Och jag tänker att om jag haft minsta känsla eller hat mot min kropp skulle den ju så klart förstärkas i den situationen.
Jag gick ut i väntrummet och bara grinade. Satt där och hulkade när en svart sjuksköterska och med varma händer sa att det var dags för ultraljud. Där i det rummet var allt mycket varmare och läkaren som skulle göra ultraljudet var också samma som gjorde det i början av sommaren. Hon kom ihåg mig. Kom ihåg hur mina tidigare prover var. Och förändringarna som då var i några lymfkörtlar var borta, och cancern i bröstet hade gått ner. Det var så tydligt. Jag grät av lycka. Hon tog sig tid, gav mig tid. Det började inte så där jättebra mitt besök på sjukhuset idag, men det slutade så himla bra.
Cellgifterna har verkat.
Fan, jag är på rätt väg. Jag är på rätt väg. 

När jag började skriva den här bloggen för flera år sedan hette den väl nåt som yogavitabloggen. Den hade egentligen inget namn, tror jag. Sedan fick jag ju erbjudande från tidningen Yourlife att blogga för dem. Vilket jag gjorde tills tidningen lades ned. Då när jag hade möte med Carina Nunstedt, skulle jag komma på ett namn och ganska snabbt blev det Yoga, mat och meningen med livet. Då förstod jag inte hur himlans viktiga just de orden skulle komma att bli i mitt liv.
För en stor del av mitt liv går just nu ut på det.
YOGA, MAT och MENINGEN MED LIVET.
Yogan är min livlina. Det som håller mig fokuserad och inte lika rädd, ja,  som att yogan hjälper mig så att mina känslor och tankar hålls i schack. Jag älskar att min kropp kan röra sig och göra i stort sett nästan allt jag kunde göra innan cancern uppdagades och innan cellgiftsbehandlingarna sattes in.
Jag är glad för varje gång jag kan gå och yoga. Varje dag!
Fick ett mejl från tjej som läst mina böcker och som tackade för en mening som jag skrivit:
”att när man bär på sorg så kan yogan bli en vän i livet som man kan luta sig
mot när man känner sig ensam”
När jag skrev den meningen förstod jag nog inte på riktigt hur viktig den skulle bli i mitt liv. Men jag önskar verkligen alla att hitta det verktyget, för det är ett bra redskap när det stormar i livet. För det gör det nångång för alla. Yogan har hjälpt mig igenom en massa sorger och ledsamheter. Yogan har också varit med när livet varit kul och enkelt att leva.
Meningen med livet är ju något jag tänker på varje sekund. Att allt blir viktigt. Att försöka ta en dag i taget. Jag kan inte planera nånting, vet inte vad som händer mer än sex veckor framåt i taget. Och då menar jag sånt jag kan skriva in i min kalender. Det är en ovanlig situation. Hela mitt liv är ganska inrutat i när jag kan ta mina cellgifter, och kanske framförallt OM jag kan ta cellgifterna. Snart kommer också herceptinbehandlingarna att begränsa mitt liv. Jag ska ta herceptinet ett år intravenöst.
Maten är också mer viktig än någonsin. Det är just nu det enda jag faktiskt kan kontrollera. Att jag hela tiden tänker efter vad jag stoppar i mig. Jag äter inget vitt. Har slutat med vetemjöl, socker och mjölkprodukter. Inget kött. Fisk ibland. Ett tag åt jag bara rawfood, men upptäckte att jag behöver också varm mat. Det finns som en omtanke i den varma maten, som en kram av en snäll mamma. Det behöver jag. Jag ska skriva lite mer om vad jag äter, jag lovar. Men nu ska jag gå och yoga. Tim Feldman är i stan och jag går en helgkurs på Atmajyoti.

Hade världens bästa lunchdejt igår med en av mina bästisar. Vad det är härligt att säga det ordet, en av mina bästisar. Men det är så härligt att ha kompisar som man kan ligga och fnittra med en en hel kväll bara så där, eller ringa när det stockar sig i halsen av gråt och man är så där urbota ledsen och man vet att hon gör detsamma tillbaka när hon behöver stöd. Cissi, som jag känt sedan jag jobbade på Bullenredaktionen för 25 år sedan. Om någon kan mina dåliga och bra sidor så är hon en av dem. Men jag kanske ska se det som ett gott tecken att hon efter 25 år vill fortsätta att vara min vän. Om någon är dum mot Cissi, så skulle jag kunna åka hem till den personen och läsa lusen av den. Då skulle jag hur lätt som helst kunna försvara henne. Och jag vet att hon skulle göra det för mig också. Eller om någon skulle få för sig att prata skit om Cissi; då skulle jag säga; Dont even go there.
Vi har till och med gått på gruppterapi, en terapiform som heter omvärderande parsamtal, ihop när vi var unga. Det var en väldigt bra terapiform. Jag har försökt hitta den formen, men den verkar ha försvunnit. Här kan man läsa lite om formen: Omvärderande parsamtal
Om någon som läser det här vet var det finns en sån grupp, tipsa mig gärna.

Det ösregnade igår, och vi hade bil så vi åkte till Flickorna Helin och Voltaire på Djurgården, så mysigt. Vi pratade mycket om just det här med att lära sig sätta gränser. Cissi har alltid varit så bra på det, numera är hon chefredaktör på tidningen Chef. Vi pratade om härskartekniker och såna där grejer som folk tar till för att trycka ner. En sån härskarteknik, som också är förminskande och förlöjligar en är; ”Det är många andra som tycker att du är dum/gör fel/tänker fel” Eller ”Det är flera som säger så här om dig, men jag brukar alltid försvara dig”
Förstår ni vad jag menar?

Jag har märkt att jag kan lätt försvara någon annan, någon jag tycker om, någon som behöver hjälp.  Men varför är det så svårt att liksom försvara sig själv? Stå upp för vad man själv vill, eller om man känner sig överkörd? Varför blir det svårare när man känner personen som kör över en? När har ni svårt att sätta era gränser? Eller hur gör ni?

Fick den här länken skickad till mig av en facebook-kompis. Kolla här:Benjamin Smythe

Ja, det var mina lördagstankar. Vaknade förövrigt kvart i fem i morse. Innan klockan ringde. Oroar mig för veckan som kommer; cellgiftsveckan. Jag ska till Karolinska varenda dag nästa vecka. På torsdag ska jag börja med Herceptin. Jag känner mig jättenervös för det. Jag ska få herceptin intravenöst i ett år. Jag har gått in och googlat på biverkningarna av Herceptin. Jag skulle inte ha gjort det. På måndag ska jag göra mammografi och ultraljud. Håll nu alla tummar och tår att cancern krympt ihop till en boll i bröstet och inte längre är som ett moln. Och att den inte spridit sig till mina lymfkörtlar. 

I grunden är jag författare.
Ooo, hjälp nu tar jag plats.
Författarförbundet är mitt fackförbund. Ord är viktiga för mig. Och sedan jag blev sjuk har de blivit allt mer viktiga. Varje dag längtar jag efter att skriva. Jag är hyfsat bra på att skriva, och orden som staplats inom mig, måste få komma ut ur mig som en kanal. Det har tagit tid för mig att kalla mig själv författare. Länge sa jag att jag skriver om någon frågade vad jag gjorde. Man måste ha skrivit minst tre böcker för att få komma med i författarförbundet. Jag har skrivit sju. Inte ens när jag kom med för, jag tror det är sex år sedan, kunde jag ta ordet i min mun. Så mycket respekt hade/har jag för yrket. För vad det innebär att skriva. Kanske för att jag är uppväxt med en far som är författare och som översatt flera nobelpristagare. Det är ett yrke, man sitter från 9-17, en arbetsdag oavsett lusten att skriva eller inte. Som författare tar jag mig rätten att skriva det som måste komma ut ur mig. Det kanske sårar någon, det kanske får någon att gråta, bli glad, vara helt oberörd, bli berörd, uppretad, ja, vad som.

Jag övar på att säga ifrån, men för mig har det alltid varit lättare att skriva vad jag känner. Bra mycket enklare än att prata.
Men jag övar.
Tänker att det är kanske vad som kommer att växa fram ur det här.
En mer gränsdragande Karin som vet vad som är bra för mig. Men att säga Nej tack, betyder också att jag tar en stor risk att bli baktalad, inte omtyckt och kallas för en arg bitch.
Jag tar den risken.
Och det är skitläskigt.
Jag är inte ute efter att vara en hjälte, eller martyr.
Om någon tror det, så får det vara upp till dem. Jag försöker bara skriva om en situation som tagit ett så stort och hårt grepp om mig, och ruskat om min tillvaro.
Försöker förstå det ogreppbara.
Rensa min inre trädgård.
Jag vill vara empatisk, men inte längre på bekostnad av mig själv.
Jag kämpar med min tillvaro, mina bra och mina dåliga sidor.
Jag vill vara en bra människa för min familj och mina närmsta, men framför allt för mig själv.
Det räcker gott för mig.

Jag vill skriva av mig det som händer i mig och också utanför mig.
Jag håller på och lär mig att säga nej.
Det är en svårt sak för mig och av alla mejl jag får, en svår sak för många kvinnor.
Vi kvinnor fostras i att vara gulliga och snälla, inte ta konflikter, alltid tycka samma, alltid förstå varandra, inte ta plats, i alla fall inte för mycket plats och veta sin plats. Det är en snäv tillvaro.
Som snart femtioåring är jag trött på den rollen.
Och jag kommer göra fel och jag kommer förmodligen att såra, men jag håller på att lära mig att sätta gränser. Känns nästan som att jag håller på att lära mig gå.
Finns det nån snabbkurs man kan gå?
Där man liksom lär sig säga Tack, men nej tack?
Den kursen vill jag gå.
Jag tror jag vill bli en arg bitch.

Vid entren till Radiumhemmet står de här två bänkarna.
Om bänkar kunde berätta, så tänker jag att de här bänkarna måste vara fyllda av väldigt sorgsna berättelser. Just idag var de tomma.
Ingen satt där.
Men det är många gångerna som jag sett någon sitta här och man förstår att de fått ett besked.
Det finns liksom inga sämre eller bättre stunder att få sitt cancerbesked.
Det bästa är ju så klart att man inte är ensam.
 I mitt minne har min stund då jag fick veta stannat kvar som ett fruset ögonblick. Ett ögonblick då allt stannade och ljuden utanför fönstret var högre, ihärdigare än annars. Det var som att alla färger var skarpare, mer intensiva än någonsin.
Jag satt på sängen i vårt sovrum i Båstad. Utanför sken solen. Det var dagen innan midsommar. Vi var bjudna på fest dagen efter. Utanför fönstret hörde jag skratt och i luften fanns nån sorts förväntan om en härlig sommar. För mig försvann varje tanke, varje önskan om en solig och varm sommar direkt.
Det var mitt livs värsta ögonblick.
Allt rasade.
Hela världen raserades.
Hela min värld förändrades i detta då.
Jag har nog aldrig i hela mitt liv varit så förtvivlad.
Vi som varit där i förtvivlans landskap, vi känner igen varandra.
Jag ser det i ögonen. Ögon som varit med.
Ögon som slåss för livet, ögon som försöker le, men där bakom skymtar det där sorgesamma stråket som vi alltid kommer att bära med oss.
Sorgen och rädslan att inte veta, att inte kunna bota cancern eller att cancern ska komma tillbaka.
Precis som jag känner igen blicken hos någon som fått sin dom, för när man fått sitt besked kommer sedan nästa ångest. Har det spridit sig.
Kommer det att sprida sig?
Går det att bota?
Vissa veckor är jag väldigt mycket på sjukhuset. Alla prover som ska tas för att se att mina värden är bra. Jag har sett så många sitta på de där bänkarna.
En gång satt där ett väldigt ungt par. Kvinnan grät förtvivlat och han försökte finnas där för henne. Men också han var i chock.
Sorg och rädsla.
En gång en mamma i min ålder, med en dotter i Miras ålder. Dottern ledde mamman till bänken, höll henne hårt i armen och liksom sköt mamman framför sig. Mamman i chock, nästan paralyserad, så rädd var hon.
Därför blev jag så ledsen av den urbota korkade frågan jag fick av en bekant, som förövrigt tyckte min ”port” in i kroppen var äcklig. Kanske kan man hålla inne med såna grejer när man pratar med en människa vars port in i kroppen liksom är en livlina.
Nej, det är kanske inte världens roligaste att ha en dosa inopererad på sitt bröst, men vad är alternativen? Att mina vener ska stickas sönder?
Men det där mötet fick mig att gå hem gråtandes. Jag gick hem och kände mig osmaklig och ful och jag som redan har så mycket att tampas med.
Frågan var för att göra historien kort. Det var väl bättre att förlora bröstet än benet. Hm, om jag nu ska välja? Vilket är en helt otroligt märklig fråga eller om det kanske var påstående till en människa med cancer.
Jag fann mig inte då. Jag är också alldeles för väluppfostrad eller nåt. Jag borde rest mig upp och gått. Fan, jag ska bli tuffare.
 Jag satt där och tog emot så mycket som gjorde mig så ledsen. Så förtvivlat ledsen.
Men jag skulle nog välja benet. För det finns egentligen inga garantier att cancern är borta för att man tar bort bröstet. Om jag nu måste välja.
Jag väljer ju så klart livet.
Nu har jag bestämt mig, jag kommer att vara oerhört restriktiv med vem jag träffar framöver.
Jag har min cancer att bekämpa och även om jag skrattar och försöker se positivt på min situation, så är jag så inihelvete jävla ledsen för att jag ska behöva gå igenom den här resan. Fassiken, kan inte folk fatta det?  Jag behöver bara de som hejar på mig.
Som servitören på pizzerian i vårt hus, som sedan han fick reda på att jag har cancer fullständigt överöser mig med kramar och säger hur vacker och fin jag är. Och även om jag kan tycka det är lite småpinsamt att han kastar sig ut på gatan och verkligen överkramar mig flera gånger i veckan. Han säger att han ber för mig också.
Så är det vad jag behöver kärlek. Mer kärlek och empati än någonsin. Jag behöver att man är snäll mot mig. För att jag ska orka med den här resan som ibland känns förjävla övermäktig.
DET är vad jag behöver.
Amen!

Sedan jag fick besked om cancer och läst om hur alla cellgifter och kortisonet förstör huden, torkar ut den så har jag överdrivit mitt sätt att ta hand om min hud. Jag har ju redan märkt att sår inte läker lika fort och att jag får fula blåmärken väldigt lätt. Jag får inte sola. Ja, en hel del ganska tråkiga grejer som händer med en. Mitt i det försöker jag ändå att älska den här kroppen, bry mig om den, ta hand om den. Trots att den är i förändring. Trots att den låtit cancer få fäste i min kropp.
Och jag är skör. Det är liksom inte bara huden som är skör, HELA jag är skör.
Jag märker att jag kan bli ledsen hur folk pratar till mig. Och jag kan ibland verkligen förstå att man vill hålla sin cancer hemlig, just för att man är så här känslig och att en del människor inte förstår det. Och det genom hur de pratar till en. Jag menar inte att man ska behöva ha silkesvantar när man pratar med en cancersjuk, men man behöver kanske inte dra igång hela sin dödsångest när man pratar med någon som går och bär på död, och just nu bekämpar sin största kamp någonsin, även om det inte syns utåt. Och ibland kan jag känna att jag är för väluppfostrad, eller nåt. För jag kommer ofta på i efterhand hur någon pratat till mig och att jag blir  ledsen i efterhand
Så även om många säger; Du ser inte sjuk ut.
Det är klart att jag blir glad för såna komplimanger, men någonstans betyder inte det att jag inte är sjuk och att jag inte är orolig. Det kommer att ta minst fem år innan jag blir friskförklarad. Och det är ändå ingen garanti, eftersom cancer kan dyka upp igen närsomhelst och varsomhelst i kroppen och gärna när du minst anar det. Den verkar ligga där som en jävla ihoprullad sovande orm och så plötsligt vakna till liv och ta över kroppen igen. DET är ångest.
Det är ångest att gå runt och bära på den vetskapen och bekämpa den med glädje som jag försöker göra är inte det enklaste. Men det betyder inte att jag inte har ångesten. Men jag tar inte min ångest med vem som helst. Bara med dem jag vet pallar och orkar höra, utan att säga Tänk positivt. Jag undrar hur det skulle tas emot om jag talade om för alla varje gång jag möter dem, att jag bär på den här ångesten. Därför kan jag inte bära andras ångest, jag har inte den kraften, även om det kanske verkar så.

Jag måste acceptera att jag redan har ärr på kroppen och att jag kommer att få större ärr. Och JA, jag gråter i min ensamhet och mina allra närmsta vet att jag är en skrutta. Jag är liksom både stark och svag.
Så tänker jag på mina närmsta vänner, mina barndomsvänner och ungdomsvänner, att jag har världens bästa vänner.
Att jag verkligen älskar att vara med dem. Att jag går från möten med dem och känner mig påfylld och omtyckt. Att jag nu mer än någonsin måste vara rädd om min energi, att det är den som ska få mig att ta mig igenom det här.
Men jag har också mött väldigt mycket kärlek och omtanke i min situation, väldigt många fina möten.

Ett sånt väldigt fint möte hade jag igår, var egentligen det jag tänkt skriva om från början. Men nåt annat kom emellan. Jag fick massage igår av Jenny på Moonsun, läs om deras behandlingar och produkter på : Världens bästa hudvård
Moonsun är ett företag som startat och drivs av eldsjälarna Jenny och Mia. I snart fem års tid har de tagit hand om min hud. Och nu behöver jag dem mer än någonsin. Min hud slukar fukt. Så för mig är det världens lyx att få komma till dem och bli masserad och få lpg-behandling i ansiktet. Nu har de flyttat in på Oikos, som ligger på Hantverkargatan 18. Oikos drivs av Klara och Emma. Och är det inte märkligt, eller jag kanske ska säga att världen är liten. Men en av tjejerna, Klara är dotter till Britta som var min allra första ashtangayogalärare för snart tretton år sedan. Och det är också Britta som ska öppna Yogamarathon med en Mysoreklass på Atmajyoti. Och den ska jag gå, om jag har en bra dag vill säga.

Det blev inget inlägg igår. Jag levde livet. Ja det gjorde jag. Jag njöt av att jag och Ray har köpt det här helt fantastiska huset. Att vi har en stor trädgård med en massa träd som vi inte ens kan namnet på. Njöt av att älgarna mumsar i sig mammas äpplen och att jag sett räven, eller det kanske är flera rävar, strosa vägen fram och promenera runt i vår trädgård. Det sägs att det finns vildsvin i skogarna och att man sett björn i Utanå, som ligger väldigt nära.
Så härligt, som att bo på Skansen.
Jag har nog varit en ganska dålig nyinflyttad granne. Annars är jag ju en person som gärna går runt och presenterar mig, men det känns lite så där att gå runt skallig och säga Hej, jag är er nya granne. Men snart har väl ryktet gått på ön, så man blir väl förlåten. Hoppas det.

Jag och Ray fick skjuts hem av min bror Sven i går.
Direkt när jag kommer till stan blir jag stressad. Jag halkar in i det direkt. Tycker att jag åldrats negativt när jag ser mig själv i spegeln. Tycker att jag fått de där kortisonpåsarna i ansiktet, man svullnar nämligen av kortisonet. När vi är ute tycker jag att alla tittar, att de tycker att jag ser konstig ut. Helt jävla oviktiga saker går runt i mitt huvud. Egentligen skiter jag fullständigt i vad andra tycker, eller i om jag åldrats utseendemässigt. Men jag blir mer kritisk i stan. Jag märker skillnaden på mig själv och vilka tankar som tar plats i huvudet. Onödiga tankar. Oviktiga tankar. Då behöver jag yoga mer än någonsin. För när jag yogat tycker jag alltid så väldigt mycket om mig själv och känner mig riktigt härlig. Haha jag kanske har en konstig självuppfattning…

Sov dåligt hela natten, vaknade och hade lite huvudvärk. Ja, herregud vad jag kände efter. Tyckte att jag kände mig lite sjuk och så där höll jag på. Kanske lite för sjuk för att gå och yoga. Men jag tog mig i kragen och gick till Charlottes yogastudio som du hittar här: Ashtangayoga/Odengatan
På väg dit kom jag på att jag var lite nervös. Sista gången jag var där hade jag hår, nu kommer jag tillbaka som skallePer. Jag tror att det hänger ihop med min känsla för Stockholm. Jag har knappt varit här, inte på riktigt i alla fall. Jag har ju varit här för att ta cellgifter och alla prover. Men jag har  åkt härifrån så fort det varit möjligt. Nu är sommaren, eller i alla fall sommarlovet över och vardagen i stan börjar. Jag är nog lite nervös för att träffa människor jag känner, människor jag känner lite grann och nya människor. Jag kan känna oro för att jag vet att de jag möter inte riktigt vet hur de ska hantera min situation. Att alla vill så väl, men vet inte hur och vad de ska säga. En del blir så stressade att de låtsas som om jag inte finns. Några gråter för att det blir så laddat. Och jag fattar att det sätter igång saker i människor. Att vi alla går och bär på oron att livet ska tas ifrån oss, att det kan hända vem som helst, när som helst. Det finns inga garantier för att vi ska leva friska, glad och lyckliga i resten av våra liv.
Så jag tror jag oroat mig hela natten för vad jag skulle möta.
Men också känt, hur mycket orkar jag?
Hur kommer jag att känna när jag märker att någon låtsas som att jag inte finns?
Men jag behövde inte oroa mig.
Det var härligt att träffa Charlotte igen. Härligt att ha en studio att gå till. Härligt att yoga i grupp.
Grejen är ju, att oavsett vad jag råkar ut för, så är jag ju Karin. Jag är ju fortfarande mig själv. Jag vill ju fortsätta att leva mitt liv.
Och i det ingår att gå till en studio och yoga för en lärare och med en massa andra människor. Det är en stor del av mitt helande och har varit en stor del av mitt liv i många många år. Men nu har jag varit där, så nu känns det lättare. Så nu hoppas vi på många bra dagar så att jag kan yoga ända fram till nästa cellgiftsbehandling den sjätte september.

Jepp, det är jag.
Jag är mallig att min bröstcancer var startskottet för ett Yogamarathon, som sprider sig och nu också blir ”Landet runt” på andra yogastudios. Gå in och titta på yogamarathon, här kan man anmäla sin yogastudio om man inte har möjlighet att komma till Stockholm för att yoga.
Det är fantastiskt.
Helt enkelt fantastiskt!
Men det är också yogan som gör att jag kan behålla fokus och mina känslor någorlunda i schack, för egentligen är jag livrädd. Har hela tiden en liten känsla för att vara nära döden i mig. Ett stråk av en underliggande oro, som ligger där som nån sorts pausmelodi i mitt liv.
 Men yogan hjälper mig att liksom ”hoppa upp ett snäpp” och inte vara så rädd. Jag försöker yoga så mycket jag kan. Vissa dagar har jag mycket ork och kan yoga på med nästan full kraft. Andra dagar går det långsammare och jag tar det helt enkelt lugnare.
Men ändå, även om jag yogar så kommer oron och rädslan över mig, tungt och djupt.
Undra hur det hade varit om jag inte yogat?
Vågar nästan inte tänka på det.
Önskar alla kunde förstå vilket redskap, vilket verktyg yogan faktiskt är i jobbiga situationer.
För jag är i en jobbig situation.
Jag är mitt i en massa känslor, som ibland är ”all over the place”, men inte positivt som det var för prins Daniel, utan ibland i ett negativt kaosartat ställe.
Som i natt när Ray kom. Som om jag samlat alla mina känslor, all min oro till honom. Inte lätt att vara nära någon som fått en cancerdiagnos.
Det är de som står en närmst som får skiten kan jag lugnt påstå. De som får ta hand om den lilla skruttan som gråter i fosterställning.
För man blir en bebis. Med en massa habegär, en massa behov som man vill få stillade.
Man blir en liten en, gärna när natten kommer.
När allt är lugnt och tyst runt omkring. När man hör sina egna andetag.
Den här cellgiftsbehandlingen har det kommit som ett tryck i mitt huvud. Det är som att det tryckutjämnas i huvudet. Det är väldigt obehagligt.
Jag vill inte att min hjärna ska tryckutjämnas. Jag vill inte höra ett tunt, småraspigt ljud i huvudet hela tiden och samtidigt känna att allt där inne trycks ihop. Svårt att förklara. Men jag kan inte förklara bättre tror jag.
Jag kämpar.
Men jag grät i natt. Stora bebistårar rullade ner för mina kinder.
Det kom bara över mig rädslan för att dö.
Det är väl så det är.
Så det kommer att vara.
Vad vet jag.
Vet bara att jag vill inte dö.
Därför känns det som att jag har bråttom, mitt i mina långsamma steg.
Vill hinna renovera klart huset NU. Vill att allt ska vara i ordning NU. För tänk om jag inte hinner vara med om att allt majsigt som jag vill vara med om?

Jag får mejl och sms från vänner som oroar sig för att jag yogar så mycket. Jag förstår att ni vill väl, men ni skriver att ni tycker att jag ska vila mer. Att jag kanske inte borde yoga så mycket. Tänker att de kanske är fler därute som tycker och tänker om det.

Jag vill bara säga vad min doktor sagt.

”Du kommer att bli trött. Det är en annan trötthet, en trötthet som man inte kan sova bort. Fortsätt träna och du kan gärna träna mer än du gjort tidigare.”
Sedan la hon till att de som tränar mycket, där har kan man se en mer positiv utgång.

Och ni vet väl att min läkare Elisabeth Lidbrink räknas som Sveriges bästa onkolog, och faktiskt en av de bästa i världen. Så jag litar på henne och fortsätter yoga i min egen takt och form.

Och precis så är det. Jag vet när det är riktigt trötthet, när jag behöver sova och ta det lugnt. Och jag vet också när det är ”depressionströtthet”, känslan att man vill sova bort eländet. Men det kan man ju inte. Och den känslan som infinner sig i mig när jag fått yoga, stå på händer, gå ner i brygga, göra kapotasana är så härlig och hjälper mig igenom det här på ett helt makalöst sätt. Och jag tror också att yogan är en av anledningarna till att jag inte behövt ta några av de mediciner som jag fått utskrivna till mig, som tabletter mot illamående, laxermedel. Jag har inte ens behövt ta en tablett mot huvudvärk.
Lita på att jag vet vad jag gör och att jag gör det som är bäst för mig.

Så har jag då vaknat i vårt hus. Vaknar med sån härlig känsla. Ibland undrar jag om jag kanske ändå inte är en enstöring. Jag älskar att bo så här. Man kan hasa runt i morgonrock och pyjamas en hel dag. Låta alla steg och rörelser vara långsamma.
För det är så jag känner mig.
Allt har blivit långsammare.
Mina tankar, min hjärna.
Jag tror cellgifterna gått lite hårt också på min hjärna.
Jag har svårt att komma ihåg saker. Skulle precis skriva ut en intervju som jag gjorde för ett par veckor sedan och upptäcker att jag glömt vad som sades. Så har det aldrig varit förut. Jag har svårt att organisera och planera grejer. Sånt som jag alltid varit så bra på. Nu pratar vi jobb. Att organisera hemma i röran har jag aldrig varit bra på. Jag är mer en högmänniska. Ni vet samlar allt på hög  i väntan på att en bokhylla ska installeras. Men den där bokhyllan kommer aldrig upp och högen blir istället enorm.

   Igår gick jag och Pino en promenad in i skogen förbi så vackra hus som låg så vackert att man vill gråta. Överhuvudtaget vill jag gråta väldigt ofta härute i min ensamhet. Mer tacksamhetsgråt, för att jag orkar och att jag har energi.
   Jag glömmer hela tiden bort att jag är sjuk. Får en liten chock varje gång jag ser mig i spegeln, eller drar handen över huvudet. Mitt kala huvud påminner mig om att jag har cancer. Annars, nej, jag lever nog på ganska bra som om jag inte var sjuk. Eller som om jag bestämt mig för att leva. Överleva. Att jag samlar på de här bra dagarna, dagarna när allt känns bra,  ungefär som att jag vaccinerar mig mot olyckan. Som att min inställning gör att det blir svårare och svårare för cancern att få fäste, slå till om kroppen mår bra, om mina tankar är positiva, levnadsglada.
Förstår ni vad jag menar?
Ibland tänker jag att min inre glädje och kraft kommer att ta kål på cancern. Jag ska skratta bort den. Det är mitt vapen. Och jag tror vi alla måste hitta våra egna individuella vapen. Jag tror jag är mitt på spåret.

Idag regnar det, men när jag tittar på himlen, för jag kan se hela, himlen störs inte av höga hus, ja, då ser jag att det kan bli sol. Kanske senare.
I kväll kommer Ray.
Och hela min familj, utom min dotter och lillRay.
Har inte träffat min syster och bror på jättejätte länge. Det ska bli mysigt.

Ett steg i taget. En dag i taget. Inte planera, bara vara i det som är och våga gå vilse.

Dippade ganska rejält under onsdagen. Blev så himla rädd. La mig och sov och var nästan lite febrig. Tog tempen hela tiden, men ingen feber. Nu är det ju kritiska dagar. Nu brukar de vita blodkropparna gå ner, och då är det lätt hänt att man får en infektion. Jag är väldigt känsligt porslin just nu. Allt, precis ALLT under cellgiftsbehandlingarna handlar om att ha bra värden. Man blir maniskt inriktad på att må bra, hålla sig frisk och mota sjukdomar i grind. Så jag cyklade hem till mina föräldrar som bor knappt tio minuters cykelavstånd från vårt hus med Pino i cykelkorgen. Tänkte att det är bättre att jag sover över där, om jag skulle bli dålig. Men Peppar, peppar inget har hänt. Känner mig lite svagare, men inte sjuk. Eller hur man nu ska säga. Jag är ju sjuk, men ovanligt stark för att vara så pass sjuk och på cellgifter.

Har idag varit inne tur och retur med sjuktaxi till Norrtälje lasarett för att ta blodprover och nu hoppas jag inte de ringer från Radiumhemmet och säger att mina värdena är så dåliga att jag måste åka in.

Ni vet ju hur det gick för mig efter första cellgiftsbehandlingen. Mina vita blodkroppar sjönk till 0,2, Förstå vad lågt.
 Jag pajjade kan man säga.
 Åkte in till sjukhuset i Helsingborg och fick antibiotika intravenöst var fjärde timme.

Ni anar inte vad rädd jag är för att hamna där igen.
Så nu har jag tagit kontroll, så gott det går över mitt välmående. Yoga och mat är typ nästan det viktigaste nu för mig just nu. Och allt jag har gjort har gett resultat. Nu ska jag avslöja några av mina grejer som jag äter och som verkar vara väldigt bra. Jag har ju testat de ett tag.
Under cellgiftsbehandling nummer 2 låg mina vita blodkroppar en av provtagningarna på SJU! Fatta, det har en frisk människa. Och jag som är fullständigt fylld av cellgifter hade så bra värden. Jag är så glad över det. Och det verkar som min läkare också var det, för hon höjde genast cellgiftsbehandling nummer 3. Nu ska ni få veta varför.

Precis efter att jag gjort kur 2 fick jag skickat till mig värsta-bästa probiotikan av Renee Voltaire,som är en gammal kompis från gymnasietiden och numera yogakompis, läs här: Bästa probiotikan.

Det är  en dyr produkt, men helt fantastisk. Jag tar tre tabletter varje dag. Allt handlar om magen och tarmens upptagningsförmåga och att hjälpa de goda cellerna.

Jag är fullständigt säker på att det är den japanska probitikan och det här BLK Fulvic water som en annan kompis, Emily Grey, skickat till mig. Läs här: BLK Black water. Jag dricker, en till två flaskor om dagen.

Båda jobbar på att man ska behålla näringen och bygga upp cellerna. Cellgiftsbehandlingen går ju ut på att döda dumma celler, men tyvärr dör ju de goda också. De här preparaten hjälper de goda i mig att fortsätta må bra, fast det utkämpas världens krigsföring i min kropp. Operation döda cancern har bara börjat. Jag är en oerhört lojal person och vän, men man ska aldrig bråka med mig, eller försöka att sätta sig på mig. Jag har tålamod till en viss gräns och det kommer den här cancern snart att känna av.