Ingen bra dag idag. Faktiskt om man får skriva det en riktig jävla skitdag. Soligt där utanför, man pratar om medelhavsvärme och jag som inte får sola, helst inte vara i solen. Måste vara min första sommar jag inte är på stranden och njuter av sandkorn mellan tårna och solens strålar mot min hud. Men nu är huden för tunn, om jag sitter i solen blir jag röd. Jag är skyddslös. Borde väl ha 50 i solskydd. Men håller mig borta istället. Sitter i skuggan och ser alla glada. Inte just nu kanske, nu ligger jag inne, med fönstrena öppna, ledsen och med ångest. Jag är helt enkelt ljusskygg, som en vampyr. Men tyvärr blodet rinner ur mig. Har nu haft mens, riklig mens i en och en halv vecka. Känner mig svag orkar inte yoga och på det cellgifter och de jävla kortisontabletterna som skapar sån ångest i mig.
Känns som om jag tappat lusten. Tappar lusten.
Tvivlar på en massa saker.
Har en massa att göra framför mig.
Imorgon ska jag och Tintin åka till Båstad för att hålla koll på flyttpackning av studion och vår lägenhet.
Känns också sorgligt på nåt sätt. Nionde sommaren som jag har verksamhet i Båstad. Varje sommar som jag stått där och haft lektion. Byggt upp en verksamhet. Stått där i ur och skur. Ibland med en elev. Ibland kom ingen, men ändå måste man gå dit, för det är så man bygger upp en yogastudio. En elev är alltid en elev. Man måste börja nånstans. Att många kanske tror att det är enkelt, att bygga upp nåt. Skapa en stämning, bjuda in lärare från andra ställen.
Det verkar lätt, men det är ett jobb.
Och när jag nu släpper det, vill alla så klart, vilket jag kan förstå att allt ska vara som vanligt.
Känner mig lite bitter. Och jag som hatar bitterhet, eftersom det aldrig leder någonstans.
Eller snarare ledsen.
Men vet att jag måste släppa den känslan, liksom klippa. Att det kommer att komma andra saker, andra tillfällen, andra platser och annat för mig. För jag har också valt det här, men mycket för att jag faktiskt inte har råd att ha en lägenhet och en studio i en by som det är så dyrt och svårt att hitta nånstans att bo, bara på sommaren.
Men ibland kan man bli ledsen på människor. Att man liksom inte ens hinner avsluta något, föränns man blir påmind om att man är utbytbar.
Jag vet jag låter bitter, men det går över.
Idag känns inte som en dag som jag orkar ta en endaste motgång.
Känner mig bara låg och ledsen.
Men jag kommer igen.

Idag ska jag ta min tredje cellgiftsbehandling. Känns inget vidare. Ska ta behandling klockan ett idag, så jag skriver mitt inlägg redan nu. Jag vet ju att jag kommer att få ångest, kroppsångest. Kroppen hat-älskar giftet som sprutas in i mig. Giftet som dödar det goda och rena i mig, men också det onda och dumma, därav hat-älskar.

Stockholm.
Kom hem till Stockholm igår efter en nästan sex timmar lång tågresa. Som tur var inga hostare, eller snörvliga och förkylda personer på tåget.
Nu har jag framför mig några riktigt jobbiga dagar. Cellgiftsbehandling med efterföljande ångestdagar och sömnlösa nätter.
Är jag förberedd? Jag vet inte. Jag vet bara att jag måste. Yogade lite här hemma i morse. Men känner mig svag. Har fortfarande mens. Pratade om det med min doktor idag. Jag är på väg in i klimakteriet, säger hon. Cellgifterna skyndar på det. Det är helt okej för mig, några fler barn lär det ju inte bli. Men jag tycker det är jobbigt att blöda, som om livet rinner ur mig. Att jag urholkas på nåt sätt.
Ni vet den där sista kvinnliga kraften. Påskyndad ålderdom eller nåt.
Är jag redo för att åldras så?
Min bonusson följde med till Radiumhemmet och träffen med min läkare Elisabeth. Han ville inte gå till sitt sommarfritids sa han. Han tar allt väldigt lugnt. Han såg mig ta olika blodprover, och hur min läkare kände på brösten och kollade hur stor tumören var. Hon kände också på mina lymfkörtlar, hon kände inget sa hon. Å, vad jag önskar att jag slipper det. Det är nästan det jag oroar mig för mest, att det ska ha spridit sig till mina lymfkörtlar. Efter nästa cellgiftsbehandling ska jag göra alla tester igen, ultraljud och mammografi och se vad som hänt med cancern.
Gode gud, låt tumören ha krympt till en liten lort, kanske till och med försvunnit.
Elisabeth tyckte mina värden var bra, så hon vill öka på cellgiftsbehandlingen i morgon. Känns så där. Vill ju inte att det ska bli som första gången, då jag liksom slogs ut helt. Jag är så rädd för att få infektioner och rädd för att hamna på sjukhus igen. Men jag måste lita på att de vet vad de gör. Jag måste det.
I väntrummet på Bröstmottagningen var det en kvinna som hejade på lillRay, det visade sig vara en klasskompis mamma. Och på vägen ut från Radiumhemmet träffade jag en gammal arbetskamrat. Jag och Lillen, som jag kallar min bonusson skrattade och sa att det var som att vara på fest när man träffar en massa folk man känner, men som också har cancer.
Och kanske är det så, lika bra att vänja sig.
Min kompis Henrik hade hört nånstans att modebloggen är på väg ut, att det nya är cancerbloggarna. Haha, det är ju nästan humor. Men faktum är att min blogg har ökat med mer än 80 000 läsare, eller hur man nu läser av det där sedan jag blev sjuk. Det är över 1500 unika läsare varje dag. Han kanske har rätt…
Cancer är så nära. 50 000 svenskar får cancer varje år. Vi drabbas alla av det på något sätt. Antingen får vi det själva, eller så får någon vi tycker om och har nära cancer.
Den här tiden, de här dagarna sedan jag fick beskedet om att jag har cancer har på många sätt förändrat mitt liv. Ändrat mitt sätt att se på mycket. Förändrat mig. Fått mig att inse att livet är förgängligt, att det inte är alldeles självklart att leva lycklig i hela sitt liv. Om man ens får leva hela sitt liv. Att livet kan tas ifrån en.
Och är man redo för det?
Jag tror ingen är redo för att dö, särskilt inte när man får ett besked om en sjukdom. Det är också i nöden som ens vänner visar vilka det är. Och det är verkligen så, att folk reagerar olika på när man som jag hamnar i nöd. Herregud, jag ska skriva om märkliga beteenden nån dag, men inte nu.
För jag vill skriva om stödet. det livsviktiga stödet vi olycksdrabbade behöver. För det som jag verkligen blev som allra gladast över, det är all kärlek jag fått.
Allt stöd.
Supporten.
Min egen armada av vänner som krigar vid min sida, för mig. Som lyfter mig när jag dippar. Som hjälper mig igenom den här skärselden. Så evinnerligt tacksam.

Läste några rader i en bok om vänskap och kvinnor som drabbats av bröstcancer. Det stämde så bra:

”The most important thing for a woman with breast cancer is not to be left alone. A woman must feel that her loved ones are close by her side.”

Och idag måste jag säga: Happy, happy Indipendence day Mother India! Vande Mataram…

Vilka dagar det har varit. Det har varit jättehärligt. Kanske inte härligt, härligt, men farligt farligt som sången. Men jag är trött nu. Väldigt trött. Huset i Båstad har varit fullt av folk. Jag har haft Karolina, Petri, Ulrika och Anneli boende hos mig. Workshopen med Petri är avslutad, allt börjar närma sig avslutning. Om en vecka stängs min studio i Båstad ner för alltid, men förhoppningsvis kommer Yogavita att dyka upp någonannanstans. Om en vecka packas flyttbilen och det är Bye, bye Båstad och Hej Björkö.

Jag och Anneli har jobbat med Knip-boken, men också med boken som vi kallar för cancerboken. Den har vi ännu inget bokkontrakt på, men det måste bli en bok. (jo, några har hört av sig)  Jag vet precis i huvudet hur jag vill att den ska bli och Anneli är med på tänket. Men igår var jag trött, kroppen ville inte mer och jag somnade som en bebis, eller kanske en liten liten kvinna i min soffa.

Jag är väldigt behovsstyrd för tillfället. Jag vet att jag har mycket energi och mycket kraft, och trots min situation så har jag det fortfarande, ja, den här energin. Men det jag märkt, det är just det här att jag är väldigt och då menar jag väldigt behovsstyrd.

 Jag måste ha mat precis på pricken samma stund som jag blir hungrig. Jag kan inte hålla ögonen öppna  när jag blir trött. Men det som jag märkt allra starkast det är att jag orkar inte prata i telefon. Efter ett samtal blir jag så trött, så trött.
Jag har flera som jag borde ringa. Men jag orkar inte. Det känns bara som att jag kan bara vara här och nu, precis där jag är. I just denna stund. Jag orkar inte uppdatera folk i hur jag mår. Orkar inte bli avbruten i det jag just gör.

Om jag går en långpromenad längs havet med Anneli, eller en promenad i skogen med Karolina, vill jag vara just där i den promenaden. När telefonen ringer, så avbryts jag mitt i nåt som är viktigt och jag tvingas in i att tänka på att jag har cancer.
Min energi stannar av.
Jag vill vara där jag är.
Kan ni förstå vad jag menar?
Det betyder inte att jag inte bryr mig om de som inte är i min närmsta omkrets eller i min närhet rent fysiskt. Utan precis det, att jag kan inte vara nånannanstans än just där jag är. Min hjärna och min kropp klarar liksom nästan inte av att vara på den där promenaden, sedan bli avbruten av ett samtal och sen återgå till promenaden.

Ibland kan jag svara på mejl som jag får eller sms. Men det blir ofta korta svar.
Jag räcker inte till, till mer.

Att få cancer och alldeles särskilt gå på cellgifter var som någon sa, som att vara bakfull. Jag tror jag vill dra det lite längre. Det är som att vara gravid, höggravid.
Hjärnan har saktat ner på gott och ont. Mest på gott tror jag.
Jag glömmer saker. Om någon säger till mig att jag ska komma ihåg nåt, glömmer jag det i samma stund. Jag har till och med glömt bort var tangenterna sitter på min laptop. Jag måste ofta gå tillbaka och skriva om ett ord, eftersom bokstäverna kastas omkull och hamnar fel.
Jag kan inte sova en hel natt, går upp och kissar flera gånger.
Åsså, den här ”egofieringen”, jag kan bara vara där jag är också i mina tankar. Jag har liksom svårt att koncentrera mig på något annat än att jag just nu har cancer och ska överleva det här.
Det är lite Godnatt och sov gott på mig just nu.
I eftermiddag tar jag och Anneli tåget till Stockholm. Den här veckan är en sån där cellgiftsvecka. Gode Gud låt den här omgången vara relativ smärtfri och att jag ska slippa bli sjuk och svag, må illa och må dåligt. Slippa ångesten.

Det var en gång en liten liten kvinna som bodde i ett litet grönt hus i en liten liten by precis där fiiina bygatan, delade sig och blev en större väg. Där i det gröna huset bodde hon med sin man, två barn och en liten liten pudelpojke. Hon var så lycklig. Hon hade allt man kan önska sig. Hon var ofta glad, hon jobbade med saker som hon tyckte var kul. Hon skrattade mycket. Hon hade många många vänner. Hon var uppskattad i sitt jobb och hon levde i kärlek. Hennes liv var precis så där bra och härligt som hon alltid drömt om. Men så en dag knackade en främling på hennes dörr. Den lilla lilla kvinnan ville inte öppna dörren, hon ville inte släppa in främlingen, hon kände instinktivt att han inte kom med goda nyheter.  Men som ett spöke nästlade han sig in i huset och  placerade sig i hennes högra bröst. Där rotade han sig fast, som en igel och skapade kaos i den lilla lilla kvinnans  härliga liv. Han skapade inte bara kaos i den lilla lilla kvinnans liv, utan även de som var henne nära drabbades av olyckan främlingen kom med. Den lilla kvinnan som levt ungefär halva sitt liv, kände tydligt att sagan inte var slut nu. Inte på långa långa vägar. Inte än. Men hon visste att hon inte redan nu kunde skriva ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Finns ens såna slut, tänkte den lilla lilla kvinnan. Måste man inte åtminstone någon gång ha vara riktigt olycklig för att fatta vad lycka är? Men hade hon inte redan varit på botten flera gånger i sina tidigare liv? Varit så där inihelskotta olycklig att livet liksom redan stannat upp ett antal gånger? Hur många gånger ska man nå botten innan man kan säga att man levt lycklig i alla sina dar?
Vad är lycka?
Riktig lycka?
Att vara lycklig tänkte den lilla lilla kvinnan är det att hitta en storhet i det lilla? Men hade hon inte redan gjort det?
Är riktigt lycka, att också kunna vara lycklig i sin olycklighet?
Att våga hitta ljus när allt är som mörkast.
Hur kort mitt liv än kommer att bli, tänkte den lilla lilla kvinnan. Om det så än slutar i morgon, så måste mitt liv ha varit värt något.
Den lilla lilla kvinnan tänkte och tänkte, ville hon vara lycklig i alla sina dagar. Var det viktigt för henne. Njae, tänkte hon. Så kom hon på det;
”Så levde hon ett liv värt att leva, ett värdefullt liv i alla sina dagar.”
 Ett liv där varje dag, också de grå dagarna, de småtråkiga dagarna, de ledsna dagarna precis som de glada, euforiska och lyckliga dagarna var precis lika värdefulla, precis lika mycket värda att leva.
För hur jag än tänker, tänkte den lilla lilla kvinnan. Även om jag inte tänker varför händer det här mig, så är det viktigaste att jag lever. Att jag får leva. Att varje dag räknas. Att ta tillvara dagen, att det är i det lilla ögonblicket som storheten finns, eller kan hittas.
Nej, tänkte den lilla lilla kvinna. Det här är ingen saga som har ett slut. Jag vill inte att det ska ta slut, men jag vill vara delaktig hela vägen tänkte den lilla lilla kvinnan, när hon bjöd den oinbjudna gästen på en kopp riktigt starkt kaffe.

Dagsform: Jag sov gott i natt. Men ganska slut efter gårdagen, som var jättemysig.
Men det blev lite sent. Efter middagen med alla yogisar, kollade vi på en film som jag fått av Alexander Medin och som han gjort; Mysore magic. Somnade vid elva och om man vaknar vid halv fem, så är det lite för lite sömn.

Anneli fortsatte att fotografera på morgonenträningen. Men idag kände jag mig inte så lätt, utan väldigt tung faktiskt. Min mens kommer och går. plötsligt försvinner den, för att komma tillbaka i världens kraft. Känns jobbigt att den är så lynnig. Tänker att jag kanske är på väg in i klimakteriet, att liksom cellgifterna skyndar på hela förloppet.
Efter morgonens yoga var det dags för mig och Anneli att jobba med andra boken, knipboken. Igår plåtade vi blivande barnmorskan Tina och idag var det dags för Carin som är pilateslärare. Just det, vi gör en knipbok för Bonnier Semic. Beräknad utgivning i början på nästa år.

Idag har vi jobbat så mycket att jag inte orkar skriva, eller ens prata. Så därför lägger jag upp ett par bilder som Anneli tog med sin iphone. Men boken är plåtad med vanlig kamera. De bilderna får ni se sedan.

Dagsform: Glad, men fick mens för andra gången under den här perioden. Så märkligt. Kroppen upprorar sig. Men jag hade ändå bästa härliga yogapasset i morse. Tog hälarna igen i kapotasana, stod nästan tio andetag i pincha, handstandsover, nuddade huvudet med tårna i skorpionen och tog hälarna i bryggorna. Stark och glad. Petri Räisanen är magisk, hans lugna väsen gör en lugn och yogan blir bara behaglig.

Fotografen och också numera min vän Anneli Hildonen som plåtat alla mina yogaböcker är här dels för att dokumentera min resa, men också för att ta bilder till vår andra bok som ska ges ut på Bonnier semic. Den skulle egentligen lämnas in i slutet av augusti, men den blir en aning försenad. Men den kommer att bli bra. Jättebra och viktig.

Här ska ni få ett litet axplock på Anneli Hildonens bilder för vårt projekt som vi kallar cancerboken. De här har hon plåtat med sin iphone. Nu väntar vi på att 32 yogisar ska komma på middag. Har tupplurat lite och ska nu fixa i ordning mig lite för kalaset.

Dagsform: Behövde inte gå upp och kissa en enda gång i natt. Känns helt underbart. Nästan lyxigt på nåt sätt. Jag mår oförskämt bra för att ha cancer och gå på cellgifter.

Vaknade klockan fem. Huset är fullt. Alla sängar och soffan är fylld av Karolina, Ulrika och Petri och senare i eftermiddag kommer Anneli. Jag tycker det är så mysigt. Skulle lätt kunna bli en kollektivmänniska, alltså att bo i kollektiv. Bara man har ett eget rum, så att mna kan dra sig undan vid behov. Jag tycker det är mysigt att man alltid har nån där som man kan prata med, äta middag, lunch och/eller frukost. Man hjälps åt med att laga mat, handla och tvätta. Det är mysigt. Tänk om jag bott så när jag var en ensamstående mamma, vad mycket enklare tillvaron skulle ha varit.

Yogade och kroppen kändes lätt. Handstandsover, skorpionen, tog hälarna i kapotasana. Vad jag älskar ashtangayoga. Världens bästa yogasystem. Å, vad jag hoppas och önskar att jag får behålla det här och att jag kan fortsätta att yoga och känna mig så här lätt i kroppen, som jag känner mig nu. Jag tror att mycket handlar om att jag lagt om min kost och att jag äter en del extra grejer som stärker min kropp under cellgiftsbehandlingen. Jag ska skriva om det, men inte idag.

Idag ville jag skriva om det här med att vara positiv. Jag tror på att vara positiv och att man mångt och mycket kan välja det positiva tankesättet. Men jag tror att man måste ha gått igenom och sörjt och varit ledsen om man har ett bagage. Jag tror på terapi, att gå igenom sina sår och skador, så att det positiva stråket i en inte blir ytligt och tillrättalagt. Alltså att man låtsas vara glad och LYCKLIG för att det är det man ska vara just nu, fastän hjärtat gråter och man egentligen känner sig allt annat än lycklig. Men även om man som jag är en person som oftast är positiv, så måste man få vara sorgsen, sur, lite bitter, deppig och negativ i bland. Idag fick jag en fin kommentar av en tjej som yogat hos mig en tid. Hon hade läst mitt inlägg om att jag är Made in Russia. Hon är själv från ett öststatsland. Hon sa; Ah, du är gjord och uppväxt i Moskva, nu förstår jag. Och hon menade att hon förstod varför jag är som jag är. När jag sa att jag också var uppväxt i en italiensk familj, så förstod hon ännu mer.

Jag har aldrig riktigt känt mig hemma i Sverige. Alltid känt mig annorlunda och lite utanför. Jag har alltid känt att jag är för mycket. För tydlig med mina känslor. Att jag på något märkligt sätt ”tar plats” med mina känslor. Jag gråter när jag är ledsen. Jag skrattar högt när jag är glad. Jag ler mot okända och pratar med människor jag inte känner. Jag gillar inte att ”tjittjatta” ytligt, utan går helst rakt på känslorna. Jag älskar att överösa folk med komplimanger om jag tycker att de är bra på något sätt. Jag menar varför hålla inne med komplimanger? Jag tjurar om jag blir sur, och bråkar gärna högljutt. I många svenska ögon är jag en jobbig jävel. Men ibland tänker jag att det här ”jobbiga” sättet eller inställningen som jag har är precis det som kommer att hjälpa mig både i och ur den här situationen som jag är i nu.

Jag tänker nämligen ta för mig i den här situationen. Se till att jag faktiskt har det så bra jag kan och jag tänker inte be om ursäkt. Varken för att jag fått cancer, för jag anser inte att jag fått det av någon anledning, vare sig positiv eller negativ och jag tänker inte be om ursäkt för att jag tar för mig.  Och jag lever helt här och nu. Om jag inte är sugen på att prata i telefonen, svarar jag inte när det ringer. För jag vill inte bli avbruten i det jag just gör. Jag svarar på mejl när jag känner för det. Haha jag är fullständigt hänsynslöst ego och jag tror jag ska fortsätta på det sättet, även sen när jag blivit frisk.

Jag tror vi låst in oss i ett hörn här i Sverige. Att vara lagom är inget ideal, i alla fall inte för mig. Jag gillar människor som brakar igenom, tar lite större tuggor av livet. Det måste få finnas plats för sorg och ledsenhet, på samma sätt som det måste få finnas plats för glädje och stora känslor. Man behöver inte svara Jag mår så bra, om någon frågar hur man mår. Och man egentligen mår skitdåligt. Och om någon mår dåligt behöver inte känna att man behöver muntra upp den, genom att säga tänk positivt. Nej, människor kan få sura och vara ledsna. SEdan är det inte okej att skälla ut oskyldiga bara för att man är på dåligt humör. Det är inte så jag menar. Men varför är vi så rädda för människor som är ledsna? Man vet ju att gråten en dag, en stund senare tar slut och efter regn kommer solsken. Men oj, vad man njuter då.

Vi får inte låta hela det här med att vara positiv ta krokben på vårt mående och istället göra att vi mår dåligt hemma på kammaren. Nej, ut med känslorna, så länge vi inte skadar någon annan.

Jag fick den här länken skickad till mig, den kändes så uppfriskande. Eller vad säger ni kära läsare: Hon vägrade vara glad för cancern

Dagsform: Vaknade några gånger i natt. Å, vad jag längtar efter att sova en hel natt intakt, utan avbrott och utan oro.

För några dagar sedan fick jag ett besked som gjorde mig en aning ledsen. Varför skriver jag aning… Jag blev jätteledsen, men kände att jag orkade inte gå in i det inte då och egentligen inte nu heller. Kanske måste jag bara låta det smälta in. Ta in det. Acceptera. Vad vet jag?
Jag måste ju ta reda på mer om operationen. Alltså att jag faktiskt när den här cellgiftsbehandlingen är över ska operera bort hela mitt högra bröst. Nånstans har jag trott att jag kan operera bort bröstet och samtidigt göra en bröstrekonstruktion. Men nu har jag fått reda på att så är det inte.
Jag kommer alltså att operera bort högerbröstet, och sedan genomgå ett antal strålningsbehandlingar. Strålningen gör att huden blir stel, och man vill ogärna operera ett bröst som ska strålas eller har strålats. Alltså göra en rekonstruktion.
Man måste vänta ett år minst för att få göra bröstrekonstruktionen och under tiden så får jag ha en bröstprotes. Det blir alltså två operationer.
 Två operationer.
Det betyder också två tillfällen när man ska återhämta sig efter ett ingrepp.
Fan, jag orkar inte.
Och just nu orkar jag inte en enda röst som säger; Tänk positivt.
Herre, herregud det är ju det enda jag försöker göra hela tiden.
Men jag orkar inte, jag vill inte göra en operation i december, eller när det blir och sen en ytterligare december efter det.
Jag vill vara frisk nu.
JÄVLA cancer. Jävla skitcancer.

Dagsform: Glad. G L A D.

Idag är min födelsedag. För 48 år sedan föddes jag på Karolinska sjukhuset. Jag höll på att dö när jag föddes. Jag har skrivit om det i min första yogabok ”Yoga för kvinnor” i kapitlet som handlar om andning. För det var under en rebirthing, man andas sig igenom sin förlossning, när jag var 22 år som jag fick reda på om hur min födelse verkligen var. Jag som trott att det var en lättsam historia för min mamma, fick då reda på hur allvarligt det faktiskt var.
Jag var petidinpåverkad (ett morfinliknande preparat som gått in i mitt blod och gjort mig värksvag), och jag sögs på massor av slem när jag efter en jobbig förlossning väl kom ut. Jag andades inte och jag hade navelsträngen två varv runt halsen. Jag höll på att dö.
Ibland tänker jag att jag nog inte ville leva. Jag ville inte födas och ända från den stunden har jag burit på en skuld. Trodde jag. Jag förstod det inte då, men det är saker som jag förstått, saker som gjort att jag varit och agerat på ett särskilt sätt. En dag ska jag kanske berätta, men den stunden är inte nu.
Idag vill jag leva, men det här sommarmånaderna har verkligen handlat så stark om just det, om livet.
Att värna om det, att vara i livet. Att lyssna på mina behov, vad jag behöver, men också vara rädd och aktsam och glad över det fantastiska liv jag har.
För det har jag.
Jag lever ett bra liv. Ett liv jag längtat efter, ett liv jag förtjänat. Jag har ingen skuld.
Jag är fri nu.
Lite sjuk dock, men det ska bort.
Men jag lever i kärlek, och det är något jag önskar alla människor.
Att veta att man har en hel armada av kärleksfulla människor runt omkring sig, att veta att man är omtyckt och att våga så där in i märg och ben känna det. Det är härligt.
Jag vill bli gammal. Jag vill åldras.
Jag vill bli mormor och extrafarmor.
Jag vill vara många somrar och vintrar i vårt hus på Björkö.
Jag vill fira många bröllopsdagar med min älskade man.
Jag vill fortsätta leva mitt liv i den anda jag gör nu, med en sorts tacksamhet för varje dag. Och fortsätta att se de små sakernas storhet och inte förblindas av det som man ofta tror är lycka nämligen pengar, status och karriär.
Jag har inte älskat klart och jag har mycket mer att ge och att våga ta emot.
Så leve Karin, leve jag och må jag leva i hundra friska år.

Och tack mina föräldrar. Här ovan är de två, min pappa Hans och min mamma Ingrid som i november 1963 i Moskva bestämde sig (kanske var det inte riktigt så att de bestämde sig, det kanske bara blev så…) men det var då jag tillverkades.
Jag är nämligen Made in Russia. Ska kanske bli min tatuering? Min familj bodde i Moskva sedan fyra år och när jag föddes den 8/8 1964, skulle vi bo fyra år till i Moskva.
Enligt ayurvedan räknar man också det ögonblick man gjordes, att det är viktigt för ens personlighet, hur sinnelaget på ens föräldrar var i det ögonblicket. Att man bär med sig det, och att man bär med sig hur man hade det i magen. Men oavsett hur allting varit, vilka sorger man bär med sig, så kan man ändra saker. Och idag vet jag, sedan jag själv blev förälder, att man gör så gott man kan. Så tack käraste mamma och pappa, jag vet nu att ni gjorde och ni fortsätter att göra så gott ni kan och för det är jag väldigt tacksam.

Och att få yoga med Petri Räisanen, som just nu är på Yogavita och håller i en workshop. Var en väldigt härlig födelsedagspresent bara det. Och alldels snart ska jag cykla till Helen och få en välgörande massage. En väldigt bra dag helt enkelt, en sån där bradag att samla på.