det mest privata

Igår tog jag min femte cellgiftsbehandling. Fotografen och vännen Anneli var med på sjukhuset och dokumenterade och min svägerska Babette, som går en utbildning i psykiatri på KS, kom förbi och vi åt lunch. Sedan åkte jag hem och tog det lugnt. Nu sitter jag här denna väldigt tidiga morgorn (vaknade klockan tre) och väntar på biverkningarna, men om det ska vara som förra gången så kommer biverkningarna på lördag. Men det är möjligt att jag inte kommer få så mycket det här gången. Ni håller väl tummarna?
Jag har ju fått den dyra vitablodskroppssprutan Neulasta tidigare, men tydligen har jag haft FÖR bra vitablodkroppsvärden och det kan göra att man får ont i kroppen. Jag hade 48 i vitablodkroppsvärde, senaste gången de tog proverna. 5,5 hade räckt god väg. Så nu ska jag ta fem sprutor varje dag nästa vecka. Ska förbereda vårcentralen att jag kommer med mina sprutor. Jag är ju så spruträdd, så jag behöver att någon annan tar sprutorna på mig. Hoppas nu att inte värdena sjunker och jag blir sjuk och att jag slipper värsta värken. Hoppas, hoppas.

Kom hem och hade fått post. Senaste M-magasin. Titta på omslaget längst ner till höger under superhäftiga och snygga Amelia Adamo. En liten SkallePer. Jag har ju några människor runt omkring mig, som jag ser som de som sparkade mig i baken, fick mig att våga göra grejer, såg mig och trodde på mig. Allra viktigaste var det när jag var ung och osäker. Lite vilsen och inte riktigt visste min potential eller vem jag var, Amelia är ju en sån som ser människor. Jag kommer ihåg första gången jag träffade henne. Jag var 22-23 år och kom upp på Aftonbladets söndagsbilaga, som hon var chef över. Kom med mitt första skrivjobb, som handlade om Svempa som har downs syndrom och är en sådan konstnärlig begåvning. Jag tror i alla fall  att det var mitt första skrivjobb.  Det var ett så fint och viktigt  jobb som jag och fotografen Walter Hirsch gjorde och ganska ovanligt för sin tid. Då var det ytterst sällan, om aldrig som man visade handikappade människor som något annat än offer. Det var ett ganska uppskattat jobb och tydligen så fint att de ringde från tv-programmet Dabrowski och ville ha med honom i studion vilket han också var med hög hatt. Jag och Walter gjorde flera fina jobb för Amelia. Hon är så bejakande och man känner sig så bra och duktig och det är en så härlig egenskap tycker jag.

I tidningen kan man läsa mina tankar om att tappa håret, ögonfransar och bryn i och med att man tar cellgifterna.

Åsså, bonusen. Självaste Tomas Böhm som skriver om cancerbloggar och tar avstamp i min. Intressant. Ja, varför skriver man om sin olycka? Och vem är det som läser om andras cancer? Såna frågeställningar. Och det är intressant. Många tycker nog att jag skriver om saker som borde vara privata. Men jag känner inte så. Jag är ju skribent, för mig är ordet så viktigt. För mig är bloggen som en bok, en dagbok över mina dagar i en resa, en svart tunnel som jag ska ut ur. Mina stapplande steg ut ur det här. Vad som händer, hur jag känner. Det där är svårt. Jag måste ju alltid utgå från mig själv och visst det är en form av terapi och verkligen det ger mig en chans att stå utanför mig själv och glutta in. Jag fick ett besked från en sekund till en annan som verkligen störtade om mitt liv. Det är svårt att förhålla sig till det. Men jag upplever inte att jag är privat, personlig ja, men inte det mest privata. Jag har en gräns. Den är kanske inte samma som för dig, men den är min gräns. Som en av mina bästisar sa, Cissi. Jag känner ju dig, du är personlig, men du berättar inte allt. Och så är det, vi har ju våra privata rum. 
(men jag måste nog uppdatera Tomas, min blogg har besökts av 160 000 tusen sedan jag blev sjuk, det dubbla alltså)
Men jag tror också att det för mig är viktigt att visa att jag fortfarande är jag, men just nu har jag den här sjukdomen, men jag är fortfarande Karin och jag tänker fortsätta ta min plats. Jag vill inte vara ett offer för cancern. Inte låta den ta över mitt liv, för att sedan ta mitt liv. Aldrig i livet.
 I somras när Anneli var nere i Båstad hos mig tog vi många bilder och för mig kändes det viktigt att ta bilder som också speglade en sorts kvinnlighet mitt i det som för många och också för mig själv, ska ta det mest kvinnliga. Det som många anser som just det mest kvinnliga, nämligen håret och mitt ena bröst. Men för att bli frisk, för att få bort den här skiten så tar jag cellgifter och snart stundar operation och strålning. 

Det mest privata. Vad är privat och vad är personligt. Vad är det för dig? Var går din gräns? Har bloggandet suddat ut gränsen mellan privat och personlig. Vad tycker ni?

Och medan ni tänker, var med mig och Moonsun och samla in pengar till Cancerfonden. 50 kronor har du råd med, det är en kaffelatte, en öl på stan. Här kommer länken: Moonsun stöttar cancerfonden

3
3