Idag har jag en halv liter nytt fräscht blod som flyter i mina ådror. Det var en snäll mänska som gav blod 15/9 med samma blodgrupp som jag. Tack, du snälla blodgivare, du har alldeles förmodligen gett mig en bra helg, då jag kan känna mig lite piggare. För tyvärr var det ju så, mina blodvärden hade sjunkit ytterligare när jag tog min prover i morse. Inte mycket, men tillräckligt för att min sköterska Maria och min läkare Elisabeth tyckte det var läge för blodtransfusion.

A RH positiv.
Tänk att det var första gången jag fick reda på att det är min blodgrupp.
Jag har alltid trott att jag hade B-blod, men jag har A-blod.
Jag är en Amänska… hur låter det?
Vet inte vad det har för betydelse, om det har någon betydelse, mer än att det kanske är lätt att få blod om man behöver det. Jag var ju så klart tvungen att googla på det och då snurrade jag ur totalt och googlade på A-människor och fick det här: Amänskor tjänar mer och är morgonpigga

När man ligger och får cellgift, eller som nu blodtransfusion, ligger man ju där och får det intravenöst i ett par tre timmar. Man googlar rätt mycket efter att man läst igenom de tidningar som finns där.

Ray var med mig och vi googlade på soffor också. Och jag försökte glömma bort hur obehagligt jag egentligen tyckte det var. Avdelningen var förberedd på att jag är både spruträdd och rädd för blod. Så de fick täcka över påsarna med en handduk och jag tittade åt ett annat håll. Men så vågade jag mig på att ta bilder på blodet som kom in i min port på bröstkorgen. När man håller i en kamera kan man distansera sig.

Vaknade tidigt, tidigt. Har druckit mitt citronvatten och tagit min probiotika. Tänt ljus i köket, så när Ray vaknar är det nästan julkänsla.

Jag är ingen expert, men jag har länge haft en orokänsla för vårt vatten. Så för ett tag sedan tog jag itu med det problemet och köpte den här

Här kan ni beställa samma som jag, kolla upp vad ni har för vatten bara. De vet vilken vattenrenare du behöver, om du bor i Stockholm, eller bart nånstans: Naturlig vattenrening

Precis när jag trodde att allt var bra. Att det gick åt rätt håll, så ringer ”min” sköterska Maria från Radiumhemmet  och frågar mig hur jag mår.
– Bra, svarar jag. Eller ska jag inte må bra?
Då säger Maria att de ringer mig för att meddela att mina värden inte är så bra. Mina vita blodkroppar är låga, men inte katastrofala. Nu är det sämre med de röda. Det är straffet för att jag glömt att köpa Blutsaft och fått i mig för lite av grönagröna blad. Och det är ju sant, jag har känt mig andfådd. Haft lite snurr i huvudet, när jag tänker efter det. Det hänger ju ihop.
Så nu vill de förbereda för en blodtransfusion på fredag.
Det ger mig ångest.
Jag är ju så spruträdd och rädd för det här med blod och sånt.
Så nu känner jag bara största oron att få in en annan människas blod i mig. Jag är så rädd att jag ska få panik när de hänger upp en blodpåse och att jag ska ligga där och det blodet ska pumpas in i mig. Ni tycker kanske att jag är dum som tänker så, men jag har inte så mycket rädslor längre. Det värsta har ju redan hänt, men tydligen har jag åtminstone en rädsla kvar. Blod, transfusioner och sprutor ligger inte särskilt högt på min gilla-lista.
Det tar ju så lång tid att bygga upp depån för de röda blodkropparna, men om man får en blodtransfusion så får man snabbare den där känslan av att känna sig frisk och bra.
Och de säger att de inte vågar lämna mig en helg med så dåliga värden.
Fan, fan, fanihelvete.
Jag är så inihelskotta trött på det här. Vill inte vara sjuk mer. Vill vara frisk och kry. Vill leva mitt liv.
Så nu ska jag till Karolinska på fredag och ta blodprover och prover för att ta reda på exakt vilken blodgrupp jag tillhör.
Jag känner mig som en vampyr och lite är jag väl det. Jag är upp på natten, när ni andra sover. Som nu. Vaknade klockan ett med oro i hela kroppen. Gick upp och drack min blutsaft. Och ska snart ska jag dricka någon annans blod. Måste tänka att det är en snäll en som lämnat blod till mig och alla andra som kämpar för att bekämpa den här cancerjäveln, eller någon annan jävla sjukdom.
Och jag ska tänka som en klok en skrev till mig igår; Så fort blodet kommer in i dig, är det ditt blod.

Vaknade jättepigg klockan halv fyra och har varit uppe sedan dess. Vaknar jag vid tre försöker jag somna om, men fyra känns för sent… Haha ni kanske fattar hur jag tänker? Eller så gör ni det inte. Jag tycker så mycket om att vara uppe tidigt. Tända ljus, mysa i köket. Pyssla. Jag ser faktiskt fram emot hösten och vintern, att få vara hemma och fixa. Det är pensionären i mig.
Har yogat, gick sådär. Men ändå väldigt härligt med andningen.
Andetag.
Ta tag om anden.
Din egen ande.
Fint ord, andetag.
Sedan var det dags för vita blodkroppssprutan på vårdcentralen och blodprovtagning. Nu väntar jag på svar från min sköterska på Radiumhemmet. Om de inte ringer är mina värden bra. Ringer de är jag i riskzonen och väldigt infektionskänslig. Usch, jag utmanar nog det där.
Vi har ju flyttat, igår var jag, min bror Sven och Ray en sväng förbi Ikea och köpte garderober till nya lägenheten.
Det är ungefär som när jag var gravid och åkte skytteltrafik till Ikea. Gud vad jag fixade inför Miras födelse. För mig var det så viktigt att allt skulle vara fixat. Jag tror det är så med första barnet. Med andra blir man förhoppningsvis lugnare, för man vet lite vad som väntar och man är räddare om sin energi.
Jag vill att vi ska komma på plats i vårt nya hem. Det är litet, men så fint med det höga taket och de stora fönstrena. Känns som vi bodde i en koja förut och att vi nu har ett riktigt hem.
Men vi bor fortfarande billigt. Det känns bra för mig. Jag har ju sämsta sjukpengen, så låg att jag faktiskt inte har råd att vara sjuk på heltid, utan vill ju dryga ut kassan med en och annan krönika eller artikel. Små bäckar små.
Idag har varit en fixardag för mig. Fixat min telefon på telia, köpt linnegardiner på Åhlens. Vi har så stora fönster och mycket insyn i nya lägenheten. Jag har aldrig varit så mycket för gardiner, men något har hänt. Nu gillar jag gardiner.
Jag kunde aldrig ha mössa på mig innan jag fick cancer. Inte ens när det var så där svinkallt. Gick där med mina röda öron, helt korkat.
Men ni ser allt kan ändras. Gick förbi Lindex. Har varit där några gånger för att se om det finns nåt av kvar av Missonisamarbetet. Det har inte gjort det tidigare, men idag minsann. En viss procent av försäljningen går till Rosa bandet. Känns som en bra grej att stödja.

Vaknade klockan tre i morse. Gick upp och drack mitt citronvatten och tog mina probiotikatabletter från Renee Voltaire.

Sedan lyckades jag somna om och vaknade klockan sex. Så härligt.
Har inte alls lika ont i kroppen som förra omgången. Känner mig svag, så klart. Men har inte ont på samma sätt. Yogade och gjorde andra serien. Kanske inte min bästa andra serie, men jag gjorde det. Stod på händer, brygga, kapotasana. Vad jag längtat efter bakåtböjningarna. Det är nåt som händer när man har ont. Man andas grundare. Och även om man som jag är ganska van vid att ta i vid andningen, att liksom andas långa och djupa andetag. Att jag vet hur viktigt det är. Så kan man ändå låsa sig. Krympa ihop och låta andetagen bli för grunda. Det är så jag känt. Jag har inte fått fatt i min andningen den här och förra cellgiftsomgången. Därför var min yogastund i morse som en välsignelse. Oj, vad jag andades och oj vad glad jag blir att min kropp är så stark. Att den vill, att den vill öppnas upp i bröstet och nå hjärtat. Låt mig aldrig bli stängd igen. Låt mig alltid vara öppen, men rädd om mig, så att jag inte är vidöppen för allt och alla.

Låt mitt hjärta vara öppet så att min andning, mina andetag kan löpa fritt genom min kropp och fylla mig med liv.

Idag har varit en trött dag. Allt har gått långsamt och jag har haft ont i kroppen. Inte lika ont som förra gången, men ändå så där ont att jag hasat mig fram. Det är som om cellgiftet går på skelettet och musklerna den här gången. Jag har tappat i muskelmassa och ökat med vatten i kroppen istället. Jag har inte gått upp i vikt. Väger samma, men känner hur huden blivit slapp.
Jag åldras.
Var på vårdcentralen och fick min spruta. Har ont i ansiktet den här gången, i mina kinder. Känns som om huden blivit så där tjock och hård och helt utan nån sorts smidighet. Vad jag vill bort och ur det här.
Bort och ur det här.
En gång kvar med cellgifter, en gång kvar, en gång kvar. Måste tänka så för att stå ut. För att orka det här. Hur ska jag annars orka, vilja, orka, vilja.
Stå ut, stå ut, stå ut lite till.
Ni anar nog inte hur ofta jag önskar att jag bara vaknade upp och det här var en mardröm och mitt liv fortsatte som vanligt.
Mitt frilansarliv. Mitt liv som yogalärare. Mitt liv.
Mitt liv som jag inte längre har någon som helst kontroll över. Det bara fortsätter, nån annan domderar, dikterar mina villkor och jag måste lomma med.
Jag försöker bryta mig loss.
Fantiserar om hur jag rymmer. Packar min väska och rymmer, bort från allt, till en strand nånstans. Till värmen, en palm som jag kan ligga under och slicka mina sår.
Men jag kan inte rymma.
Inte den här gången.
Jag har rymt många gånger förr. Men inte den här gången. Den här gången måste genomlevas. Klaras av.
Tack ni som hörde av er efter inslaget igår. Tack för ert stöd. Tack.
Tack för blommorna som jag fick alldeles nyss. En vacker rosa bukett från Jan och Gjertude. Tack!

De ringde från Tv4 i fredags och ville att jag skulle vara med idag söndag. Men eftersom jag var rädd att må så där dåligt som jag gjorde förra gången, sa jag att jag kan inte garantera att jag kan komma. Att det faktiskt är dag för dag för mig när det gäller vad jag ska göra. Vet ju inte hur jag mår. Kan inte bestämma så mycket i förväg.  Vad jag längtar att de här cellgiftseländet ska ta slut.
 Så istället blev det bandat.
Men hon var så fin Jenny som intervjuade. Jag kände mig trygg.

Idag flyttar vi, så jag rymde efter inspelningen ut till Cissis land och sov över. Jag är som på spa. Vi tittade på inslaget på Nyhetsmorgon, och det känns märkligt att se sig själv i en sån utsatt situation. Som att vara naken. Här är inslaget, om nivill se det: Jag på nyhetsmorgon

SEdan gick jag och Cissi en lång promenad längs vattnet och snart ska vi se på film. Och jag ska åka till nya lägenheten när allt är flyttat senare ikväll. Sån lyx.

Igår tog jag min femte cellgiftsbehandling. Fotografen och vännen Anneli var med på sjukhuset och dokumenterade och min svägerska Babette, som går en utbildning i psykiatri på KS, kom förbi och vi åt lunch. Sedan åkte jag hem och tog det lugnt. Nu sitter jag här denna väldigt tidiga morgorn (vaknade klockan tre) och väntar på biverkningarna, men om det ska vara som förra gången så kommer biverkningarna på lördag. Men det är möjligt att jag inte kommer få så mycket det här gången. Ni håller väl tummarna?
Jag har ju fått den dyra vitablodskroppssprutan Neulasta tidigare, men tydligen har jag haft FÖR bra vitablodkroppsvärden och det kan göra att man får ont i kroppen. Jag hade 48 i vitablodkroppsvärde, senaste gången de tog proverna. 5,5 hade räckt god väg. Så nu ska jag ta fem sprutor varje dag nästa vecka. Ska förbereda vårcentralen att jag kommer med mina sprutor. Jag är ju så spruträdd, så jag behöver att någon annan tar sprutorna på mig. Hoppas nu att inte värdena sjunker och jag blir sjuk och att jag slipper värsta värken. Hoppas, hoppas.

Kom hem och hade fått post. Senaste M-magasin. Titta på omslaget längst ner till höger under superhäftiga och snygga Amelia Adamo. En liten SkallePer. Jag har ju några människor runt omkring mig, som jag ser som de som sparkade mig i baken, fick mig att våga göra grejer, såg mig och trodde på mig. Allra viktigaste var det när jag var ung och osäker. Lite vilsen och inte riktigt visste min potential eller vem jag var, Amelia är ju en sån som ser människor. Jag kommer ihåg första gången jag träffade henne. Jag var 22-23 år och kom upp på Aftonbladets söndagsbilaga, som hon var chef över. Kom med mitt första skrivjobb, som handlade om Svempa som har downs syndrom och är en sådan konstnärlig begåvning. Jag tror i alla fall  att det var mitt första skrivjobb.  Det var ett så fint och viktigt  jobb som jag och fotografen Walter Hirsch gjorde och ganska ovanligt för sin tid. Då var det ytterst sällan, om aldrig som man visade handikappade människor som något annat än offer. Det var ett ganska uppskattat jobb och tydligen så fint att de ringde från tv-programmet Dabrowski och ville ha med honom i studion vilket han också var med hög hatt. Jag och Walter gjorde flera fina jobb för Amelia. Hon är så bejakande och man känner sig så bra och duktig och det är en så härlig egenskap tycker jag.

Det mest privata. Vad är privat och vad är personligt. Vad är det för dig? Var går din gräns? Har bloggandet suddat ut gränsen mellan privat och personlig. Vad tycker ni?

Och medan ni tänker, var med mig och Moonsun och samla in pengar till Cancerfonden. 50 kronor har du råd med, det är en kaffelatte, en öl på stan. Här kommer länken: Moonsun stöttar cancerfonden

Idag är cellgiftsdag. Jag har förberett med att äta 16 X 2 kortisontabletter igår och ska också efter frukost ta 16 till.  Kortison gör en pigg, men inte på det trevliga sättet, utan på det mer knarkiga sättet. Men det hjälper mig också att inte må så illa vid behandlingen. På något märkligt sätt lyckades jag somna igår som en liten stock vid elva, men vaknade redan klockan tre. Och nu har jag lärt mig. Det är ingen ide att försöka ligga kvar i sängen och ha ångest för att jag inte sover, eller att timmen är för ung. Så jag går upp och skriver, yogar om det känns bra.

Träffade Mira igår och hon hjälpte mig att köpa gympadojor. Jag går ju så mycket, och nu kan jag inte gå i klackskor överhuvudtaget. Taxotere tar på skelettet. Försökte mig på höga klackar en dag, ville vara fin för Ray. Liksom glömma bort att jag är sjuk. Klä upp mig och fixa, även om jag alltid försöker göra mig så fin jag kan, inte bara för honom utan för min egen känslas skull. För att det känns viktigt att känna sig ren, fin och fräsch. Men jag fick så ont i kroppen efter att ha gått med höga klackar. Ja, det är ungefär som att vara gravid, så nu blir det låga skor eller gympadojor. Det blev ett par air max… igen. Jag är en vanemänniska. Gillar jag något håller jag fast vid det, även om modet säger annorlunda. Men allt kommer ju tillbaka, så varför bry sig. Sedan blev det glass på bästa glass-stället i stan, Gelateria Italiana på Fridhemsplan, som funnits där i så många, många år, minst 20 i alla fall. Har ätit så många glassar där.

För mig kommer torsdagar, eftersom mina cellgiftsbehandlingar verkar alltid infalla på denna dag, vara en speciell dag. Kanske inte en mysig dag direkt. Men ändå om man nu ska välja en dag att ta cellgifter känns torsdag som en bra dag. Så här stod det på WP:

 ”Torsdag är den veckodag som i Norden  är uppkallad efter den fornnodiske åskguden Tor. På latin kallad dies Jovi, vilket betyder Jupiters dag. I Norden jämställde man Tor med de romerska gudarnas konung, Jupiter.Torsdagskvällen och den därpå följande natten var enligt folktro en vanlig tid för handlingar som hade med magi och trolldom att göra. Ville man lära sig att spela av näcken eller tillverka en bjära, så skulle det ske tre torsdagar i följd. Åtgärder mot sjukdomar skulle vidtas under torsdagsnatten.”

Det blev inget inlägg igår.
Det hände så mycket grejer igår så jag hann inte med. Jag åkte till Karolinska efter att ha yogat på morgonen. Gjorde mina provtagningar. Den här gången blev det lite mer. Fler blodrör att fylla. De kollar upp en väldigt innan cellgifterna, så att kroppen ska orka med att ta emot giftet. Kollar hur levern mår och sånt som är viktigt. Fick prata med min onkolog inför cellgifterna i morgon. Berättade om mina biverkningar och hon ville att jag skulle lungröntgas. Så istället för en rutinkontroll hamnade jag i kö för att göra datortomografi för att se att jag inte fått proppar i lungorna, som tydligen kan vara en biverkning. Fem timmar var jag på sjukhuset. Och oron för om det skulle vara proppar i lungorna. Det är en sån anspänning att ha den här oron för katastrofer. Stundande katastrofer. Möjliga katastrofer.

Fassiken, vad jag är trött på det här nu. Trött på att vara en provtagningsdocka, trött på nålar och vätskor som sprutas in i mig. Trött på hela skiten. Vill bara vara Karin igen. Karin som njuter av livet, skrattar och är glad utan rädsla i kroppen. Jag vill leva livet. Njuta maximalt.

Igår skrev vi på kontraktet för nya lägenheten. Vi gick förbi vårt nya hem. Känns så skönt att byta fyra trappor upp utan hiss, till en trappa och stora fönster och ljusinsläpp och bästa kvarteren. Nära till allt, t-bana, mataffärer, bästa restaurangerna, nära till Östra station och bussen till Björkö. Nära.
Ordet för idag.
Nära.
Vara nära mig själv. Vara nära de jag älskar. Vara nära.
Bra ord.
Närhet.

Här kan ni läsa min krönika i senaste Amelia, hoppas ni gillar den: Min krönika i Amelia