Börja nya året med ett knip!
Kniiip in det nya året.
Och gör sen din bäckenbottenträning till en vana.
17 januari kommer min bok ”Knip för bättre hälsa” ut på BonnierSemic. Men du kan förhandsboka den redan nu. Omslagsbilden togs en vecka innan jag fick besked om att jag hade cancer. Känns märkligt att se mig själv med så mycket hår. Från en dag till en annan kan livet förändras. Jag är så glad att förlaget hela tiden fanns vid min sida. Mitt i cellgiftsrus, behandlingar och dödsångest gjorde jag och Anneli Hildonen klart den här viktiga boken. För det är så viktigt att vi kvinnor lär oss att knipa rätt. ”Fittis och svettis-jympa” som nån lite skojsigt döpte bäckenbottenträningen till.
Jag hoppas att den blir en storsäljare. Att landstinget och flera MVC köper in den som kurslitteratur, så att nyblivna mammor kan börja använda sig av den. Men knip är inget som bara nyblivna mammor behöver öva på, nej, det är viktigt för alla kvinnor. Det finns en oerhörd kraft i att lära sig knipa rätt. Du förebygger inkontinens, livmoderframfall och hemorojder. Du får plattare mage och mindre ryggont. Du får en stoltare kroppshållning och ett härligare sexliv. Ni ser många fina anledningar till att ta knipet på allvar. Men det är svårt att hitta knipet, därför har jag i den här boken bjudit in en massa experter på just knip. Så att ni får många infallsvinklar.
Barnmorskan & yogaläraren Tina, yogaläraren, det vill säga jag själv, pilatesläraren Carin, personliga tränaren RoseMarie, dansaren Maria och sjukgymnasten Agneta. Det tipsar om sina bästa knipknep.

Förhandsboka boken Knip här

Här har Aftonbladet uppmärksammat det viktiga med att knipa: intervju i Aftonbladet Wendela

Vaknar sent på jullovet. Halv nio. Ska yoga men först tänkte jag skriva en hälsning här. Idag ska vi åka hem från landet. Imorgon har jag dubbla strålningar, tidig morgon och eftermiddag, så vi måste hem. Hade gärna stannat här lite längre. Det är här jag vill bli mitt gamla jag igen. Läka.
Jag vet att det kommer att ta tid.
Och jag vet att jag inte har tålamod.
Inte tillräckligt tålamod.
Har yogat lite, men också tagit ledigt från det mesta. Igår stod jag på händerna. Det kändes stort. Bryggorna är fortfarande stela och jag kan inte sträcka ut högerarmen. Igår blev jag ledsen när jag yogade. Just för det. Just för att jag är begränsad i min kropp.
Om sanningen ska fram gråter jag en liten skvätt varje dag.
En sorts sorg över hur det blev. Att det är här jag är nu. I det här.
Det är en ny känsla för mig. Min kropp har alltid varit böjlig och mjuk och samtidigt stark. Jag har för det mesta gillat min kropp, just för att den kunnat göra så mycket. Eller snarare jag har haft en sund relation till min kropp. Visst har jag tänkt att det hade ju varit roligare om mina ben var längre, eller att jag lättare fick synliga muskler. Men överlag har jag nog varit nöjd. Gillat mig själv. Känt mig härlig. Och det är ju kanske lite tabu att säga. Men så är det.
Nu känns det om om jag måste återerövra kärleken till min kropp.
Jag känner mig som ett lapptäcke med alla ärr.
Jag tycker att lapptäcken är vackra, men jag ser inget vackert i det lapptäcke som är jag.
Jag vet att några kanske tycker att jag är ytlig.
Att jag borde vara glad för att jag lever.
Det är jag.
Jag är jätteglad.
Men jag är oerhört ledsen för att jag förlorat mitt bröst.
Och jag hade kanske inte förstått hur den känslan skulle te sig.
Jag har fått mitt liv tillbaka, men jag har också tappat nåt. Jag har tappat tillgången till min kropp. Tappat min kärlek till min kropp. Och med den försvann också min lust.
Så klart är en stor del att min kropp förändrats, att jag opererat bort ett bröst. Och att jag måste vänja mig vid det. Vänja mig vid skevheten. Men nåt som jag har svårt att vänja mig vid, är att min kropp inte längre är min. Idag klämmer vårdpersonal på mina bröst, på det bröst som inte längre finns. Det bröst som jag själv har svårt att röra vid. Som jag ännu inte lyckats bygga en relation till.  Vid varje strålning måste jag ta av mig tröjan och lägga mig på en kall brits. Först måste sköterskorna ställa in maskinen så att den strålar rätt. De flyttar på mig. Ritar på mig för att markera och sätter tejpbitar som helst ska vara kvar nästa dag. Alla är snälla. Det är inte det. Men det är utsatt och den där utsattheten gör något med mig. Den tar bort min kärlek till min kropp. Den tar bort det intima. Jag har inte något som är privat.
Kanske är det bara nu under strålningsperioden. Kanske blir allting bättre längre fram.
Kanske kommer jag att återerövra min kropp.
Känna lust.
Kanske kommer jag att känna mig härlig igen.
Snart är det här året över. Snart är strålningen över. Snart åker jag till Vidarkliniken. Snart är våren här. Snart är sommaren här. Snart kan jag lägga den här tiden bakom mig och våga blicka framåt, kunna planera. Känna att jag får leva lite som jag vill, utan att ha skelettröntgen, hjärtundersökning, strålningstider, blodprovstagning och allt det där som begränsar mig.
Snart.

Lite julmys:
det enda som behövs
Last christmas i gave you my heart
KOmmer hem igen till jul
Måns Zemmerlöv @ Pernilla Andersson
Laleh Snö

Tipsa mig gärna om mysiga och braiga julsånger

God jul till er alla.
Må det bli en härlig, snäll och alldeles lugn jul för oss alla.
Låt snön ligga kvar, så jag kan promenera långa promenader i mina goretex-snow-jogger-kängor, ner till bryggorna.
Gillar inte julmaten. Skinka, korv och köttbullar går bort.
Gärna grön och röd kål.
Enda jag beställt är:
Blinier – boveteplättar ala russian style.
Nu ska jag vädra ut strålningen ur kroppen.
Sova, äta och gå promenader långtbortifrånstan.

Var det så HAN tänkte när han delade ut sjudomar i somras? Ja ni vet, HAN där uppe. Han vi tillber när livet är för hemskt och som vi ifrågasätter i samma stund. Jag vet inte hur inspirerande min sjukdom varit för er läsare. Men en sak som jag kan säga, det är att jag fått hybris. Överlevnadshybris.
Jag känner mig nästintill odödlig.
Stark.
Som om jag gått igenom en skärseld. Jag är ingalunda klar. Det måste jag ju påpeka, men det känns så härligt. Och jag har sån lust att ta ut glädjen i förskott. Lite tomteblossvarning på mig kanske. Men jag vill njuta av att jag mår så här bra.
Jag har avslutat en veckas strålning. Nu väntar middag med Mira och hennes pojkvän och sedan landet i flera dagar.
Så jag tror jag fortsätter att vara lite mitt i hybrisen. Låter som en blomma.
”Jag tar ett fång hybrisar också. Ska jag ha kallt eller varmt vatten i vasen?”
Jag tror att den där hybrisen på nåt sätt också lurar till sig komplimanger. För idag har jag fått en massa komplimanger.
Först på strålningen. Då frågade en av sköterskorna om jag hade barn.
Jag: Min dotter är snart 21 år.
Sköterskan: Va, har du ett så stort barn
Jag: Ja, jag är nästan femtio.
Sköterskan: Va, du ser mycket yngre ut.
Jag tackade så mycket, för hon får ju se mig i mitt vildabebinhår och utan bröst. Då när man känner sig ful och gammal och trist. Man är väldigt utsatt där man ligger naken på britsen, så det kändes som värstabästa komplimangen.
Men det var inte slut där.
För senare på sjukgymnastiken var det en tjej som tyckte jag var så vältränad.
Tack och hej, säger jag. Jag har fått mina julklappar i år. Bästabästa.
Nu kan jorden gå under.
Idag är det exakt ett halv år sedan jag fick mitt cancerbesked 21/6. På årets längsta dag. Idag är det väl årets mörkaste dag, imorgon är det genast bättre. För inte går väl jorden under idag.

Jag är ett unikum. Helt enkelt FA,FA,fantastisk. Jag ska snart berätta varför.
Den här veckan har varit sjukt intensiv. Min cancerrehabilitering är ett jobb, helt klart är det så. Jag springer på KS varenda dag, strålning på morgonen, blodprov, läkarbesök och sjukgymastik.

Min Vecka:

Måndag:
9-10 Strålning
11 Kurator
13-14 InfoMöte med Sjukgymast/lymfexpert
14 InfoMöte med Amazona (bröstcancerförening)
15-16 Sjukgymastik

Tisdag
9-10 Strålning

Onsdag
7.30-8.30 Strålning
8.30 Blodprovstagning
9-10 Sjukgympa
10.30 Onkologen
11 Blodprovstagning

Torsdag
7.30-8.30 Strålning
14-14.30 STrålning
15 Herceptin

Fredag
8-9 Strålning
10-11 Sjukgympa

Ni ser fullt schema. Men jag är så inihelskotta glad. Svävar på moln. Min onkolog var också så glad när vi träffades igår. Trots mitt ursprungsläge. Jag hade en aggressiv cancerform. Om man googlar på inflammatorisk bröstcancer är det inte någon rolig läsning. Men testerna de tog i det bortopererade bröstet och som de haft konferans om, visade inga spår av cancer. Därav min rubrik. Det var bara bindväv i det som togs bort. Förstår ni vad underbart?!

Så egentligen kan jag slå mig för bröstet redan nu. Allt jag gör nu är i förebyggande syfte. Att cancern inte ska komma tillbaka. Det är helt fantastiskt. Cellgifterna och herceptinet har hjälpt till att få bort cancern. Men jag är också helt säker på att mitt sätt att leva. Hur jag la om min kost, alla tillägg jag gjort. Att jag yogat, tränat, andats ordentligt. Sovit, valt bort sånt som jag inte behöver i  mitt liv. Sett om mitt hus. Allt det. Summasumarum, har gjort mig frisk. Är inte det helt ”fucking fantastic”.

På riktigt kan jag säga: Det blir en strålande jul. Cancerhumor.

Så var det igång.
Strålningen. Varje dag i fem veckor med uppehåll på helgen. Men eftersom det är jul och nyår snart, så blir det lite konstigt. På torsdag till exempel ska jag strålas två gånger. En gång på morgonen och en på eftermiddagen. Och så har de klämt in en lördag också.

Det är märkligt. Har nu fått min första strålning. Vet inte riktigt vad jag känner. Vad känner jag?Vet inte. Men jag kan tänka mig att det är jobbigt att man måste ta sig hit. Varje dag, fram och tillbaka. I det här snöiga slafsvädret. Men ändå en ganska bra tid för strålning.
Men det är jobbigt att det är dropintid, så man kan inte vara säker på att det går fort, för vips är det plötsligt en lång kö. Sånt är ju jobbigt, men nu ska jag bara förlita mig på att allt blir bra. Det svider redan lite i huden. Har smörjt in med Calendulasalva från Weleda. Hemma väntar sheasmör och jag tänkte att aloeveragel säkert är toppen.

Strålningen går fort. Man ligger helt stilla och tittar upp i taket. Där har de gjort som en stjänvägg eller ett stjärntak kanske man ska skriva. Nu förstod jag titeln på boken(som också blev en film), som jag förövrigt känner att jag måste läsa; I taket lyser stjärnorna.

Jag har inte skrivit på några dagar.
Det finns ett par anledningar, en bra och en dålig. Som tur är blev den dåliga anledningen bra till slut. Men det har varit lite ner som en pannkaka och upp som en sol de senaste dagarna. Skönt att det inte var tvärtom…

I onsdags när jag som vanligt oljade in mig innan duschen så fick jag en chock. I mitt friska bröst upptäckte jag en stor, JÄTTESTOR hård knöl. Jag skrek rakt ut. Jag blev så rädd. Både Ray och jag förflyttades till i somras och dagen innan  midsommar när vi fick cancerbeskedet.
På torsdagmorgonen ringde jag till Bröstcentrum och fick en tid på fredagen för undersökning. I två dagar gick jag med en en oro som jag inte orkade dela med någon.

”Fanihelvete, hur kan jag ha fått en stor knöl. Fyra veckor efter operation. De sa ju att jag svarat så bra på alla prover”

I mitt huvud snurrade tankarna som en hackig centrifug. Värsta dödsångesten. Jag vet ju att när och om cancern kommer tillbaka, så verkar den komma tillbaka så hårt och med sådan kraft att man slås ut. Knockas totalt.

Jag märkte att jag på de där två dagarna började vänja mig vid det. Alltså tanken att jag kanske skulle räknas ut. Som om jag förberedde mig, så himla obehagligt.
Tänkte på var min begravning skulle vara, att det blir nog Kungsholms kyrka, för det är den kyrka jag av någon anledning känner mig närmast. Kanske är det för att mina föräldrar bor där och att jag bodde där från jag var tolv år och till jag flyttade hemifrån. Jag vet inte. Men så gick tankarna.

Nu när jag läser vad jag skrivit, låter det så larvigt. Men det är sant jag blev så rädd. Jag tror också att om man en gång fått ett cancerbesked och gått igenom den här urjävliga resan så ligger den här dödsångesten så nära. Som om den lurar bakom nästa tanke, bakom varje känsla. Svårt att förklara. Men den klampar alldeles för lätt in i mitt liv. Skiljelinjen mellan glädje och sorg har tänjts ut, som om jag så snabbt är redo för sorgen som tar över.
Vad jag längtar tillbaka till tiden när det inte var så.

Jag har nog aldrig varit rädd för sorg och vemod och sorgligheter. Det är verkligen inte det.
Det här är nåt annat. Det här är ren och skär dödsångest.
Det är som om min kropp och hela mitt inre gör sig redo för det värsta, för att jag en gång smakat på det där värsta. Att få ett cancerbesked, det är som om döden knackar på dörren. Första gången blev jag överaskad. Jag ska inte säga att jag nu den andra gången var redo, men kanske lite mer beredd. Inte lika överumplad, men ändå samma känsla.

Jag orkade inte berätta för någon, ungefär som att jag gjort så många så rädda med mitt första besked. Orkade inte komma med ännu en oro. Men det var också obehagligt, för sån oro är så tung att bära. Så tung.

Men jag kunde berätta för Ray och för N som jag åkte till Vidarkliniken med på torsdagen. Det besöket hade varit bestämt ett par veckor och jag ville inte ställa in det. För några timmar kunde jag släppa rädslan, vilket var otroligt skönt. Jag följde med min kompis N till Vidarkliniken ute i Järna där hennes mamma vilar upp sig också från cancer. Det var så fint att träffa U. Vi åt lunch därute och det är så rogivande. Och jag ser så fram emot mina veckor i februari. Vidarkliniken känns som bomull för en sjuk en. Tänk att de kommer och stoppar om en om natten efter att de masserat ens fötter. Efter lunch får man ligga en timme med värmeomslag på mjälten och vila. Jag kommer att bli antroposof efter de veckorna. Å, vad jag vill leva varmt, snällt och ulligt. Jag vill ha mjuka fina kläder i finaste ullblandat silke. Varma tofflor på fötterna och dricka örte och dansa mitt namn som man gör i eurytmin.

Så kom fredag morgon. De är så gulliga däruppe på Bröstcentrum. Sköterskan undersökte och tyckte också att knölen var oroväckande, så hon kallade in en kirurg som kände till mitt fall och också hon tyckte det var något som behövde kollas. De var så snälla. Jag var så förtvivlad och när jag blir riktigt orolig blir jag som ett barn. Gråter som ett barn, såna där stora tårar.
Jag var så rädd.
Jag skickade vidare och fick göra mammografi och ultraljud. Och det visade sig att jag hade en cysta i bröstet, en stor godartad cysta. Jag blev så lättad, som om jag fick livet tillbaka. Jag hade en cysta som var 1,8 cm X 3, som de tömde på blodvätska. På väg hem från sjukhuset ringde sköterskan från Bröstcentrum som hört den glada nyheten. De hade också blivit så glada. Tänk vad fint att de hör av sig. Jag känner mig så omhändertagen och att de lyssnar på min oro. Alla är så snälla mot mig, så snälla. Jag är så tacksam.

Just nu känner jag mig nästan euforiskt lycklig. Vi är på landet. Det är tända ljus överallt. Vi ska vara här hela helgen. Jag är sååå lycklig. Igår trodde jag att jag skulle dö, idag fick jag veta att det inte var någon fara. Jag är högst levande, som att jag fått en andra chans.