Det är mycket nu, men så är det verkligen. Vet inte vad det är med majmånad. Den liksom svischar förbi i nån sorts raketfart. Det är kalas, studenter och det är träffar med vänner jag inte träffat på länge. Det är fotograferingar för nya boken och det är också research för nya boken.
Mitt skrivbord ser ut som ett bombnedslag. Jag läser typ tio böcker samtidigt. Och lappar överallt. Det är så böckerna blir till. Just nu är det lite stressigt innan jag liksom fått in tonen på boken, men det blir senare. Ska sitta några veckor i sommar och verkligen skriva, nu är det mer samla material. Men jag tror nog jag vet vad jag vill.

Så håll utkik här, fler tävlingar utlovas.
Så vinnarna är:
Anna Wivast – du vann Lugn och ro-yogan
Maria Kållberg – du van Nack & ryggyogan
Marlene Tilling – du vann Ashtangayogan
Meriem – du vann Att åldras med yoga
Grattis och jag hoppas ni kommer att gilla dvderna och att ni mår bättre av dem.

Så kul projekt jag blivit inkopplad på. Jag älskar att leta historier
och personer. Alla bär vi på en historia och det är så kul att jobba för
SVT, eftersom det på något sätt alltid är en stämpel på att det blir
bra. Så tipsa mig gärna.

EFTERLYSNING

För SVTs räkning söker jag, Karin Björkegren Jones familjer med en
historia som spänner över tre generationer. Känner du till en familj med
en spännande historia? Eller finns historien i din egen familj? Vi
söker en familj som vill dela med sig av händelser, känslor och tankar
som vi tittare kan känna igen oss i. Det kan handla om en händelse som
färgat familjerelationen ända ner till
tredje led. Kanske var mormor barnhemsbarn, eller farfar flyktingbarn.
Eller gjorde farmor en klassresa. Vid varje generation dör en del av
historien. Men här finns möjlighet att återvända till en plats, en
händelse tre generationer bakåt i tiden, där också tre generationer intervjuas.
Är du intresserad eller bara har frågor, mejla mig på karin.bjorkegren@telia.com, så kan jag berätta mer.



Ung cancers nya informationsfilm. Så här känns det. Precis så. LÄmna mig aldrig. Ung cancer tar upp det där som bränner, det där som känns. Att du som står bredvid är viktig. Den sätter liksom fingret på precis det där som är, för precis så är det.  Så känns det. För du som står bredvid oss som är sjuka. Ni anar nog inte vad viktiga ni är. Jag är så tacksam för alla de som funnits för mig när det var som värst. Stått kvar, stått ut. Stöttat både stort och smått. Jag är så lyckligt lottad mittialltihopa, för ni läsare har också varit helt underbara. De där hejaropen, stöttningarna. Ni anar inte vad härligt det varit att bli bekräftad av er, jag lovar att det varit en stor del av min läkning. Och att jag också själv tog min plats, vågade ta plats. Men det fanns dagar när jag tvivlade och var rädd och liten. Kände mig ful. Och jag kommer ihåg alla som undvikit min blick, inte sett mig, hastat förbi mig snabbt för att slippa säga något. Rädsla för att kanske säga något, men att bli undviken när man utför sin största kamp någonsin är också som ett stort svek. Man behöver verkligen inte säga så mycket, man behöver egentligen inte säga något alls mer än ett Hej. För vi måste våga prata om sorgen och rädslan. Och vi måste se de som är sjuka, inte vända bort blicken och låtsas att de inte finns. Eller vad tycker ni? 

det börjar hända grejer. Efter tolv besök hos AAA-kliniken, där jag får akupunktur och naprapatbehandlingar. Jag lovar er det är inga små mysiga spabehandlingar vi pratar om. Det är massage in i armhålan bland annat, och det trycks på punkter som gör så ont att jag vill kräkas. Hela min högra axel och området både runt min högra skuldra och fram på bröstet (eller bröstet som en gång var…) har varit som en cementmassa. Hårt. Det är fortfarande inte bra, men det är bättre. Svullnaden i kroppen har börjat gå ner. Min yogakompis Hilda som jag lunchade med igår såg det och då såg jag det också. Ibland behöver man hjälp att se.
Igår masserades jag bland annat av en tjej som också är yogalärare och hon sa: ”Tänk hur det hade varit om du inte yogat”. Ibland tänker jag på det.
Att jag hade yogan redan innan jag blev sjuk var en så bra investering. Den har gjort att jag känner min kropp. Jag vet när det är fel. När det känns fel. Jag lyssnar på min kropp. Som nu när jag går under behandling också måste lyssna på kroppen och inte bara köra på. Så idag blev det hemmayoga lite försiktigare, med min pilatesring som jag köpte hos Carin på Sans och Balans i Viken, Casalls pilatesring. Den är verkligen superbra.
Ibland hinner man inte gå iväg och träna, då är det bar med lite grejer hemma som man kan göra lite hemmaträning. Jag hittar på egna grejer, som känns bra. Så nu när jag har ont i axeln och liksom ”öppnar” upp i axeln så ska jag kanske inte stå på händerna och greja, utan jobba med benstyrka.

Vet inte om det var mardrömmar jag hade inatt, eller jo. Jag längtar väldigt efter att bada bastu, men vet inte riktigt om jag känner mig redo att visa upp min kropp i en bastu än. Ni vet bland människor som jag inte känner. Visa upp min skeva kropp. Vet inte om jag orkar med ögonen som kommer att granska min kropp. Kanske nån kommentar, inte vet jag vad jag tror skulle hända om jag gick till ett badhus för att bada bastu NAKEN.
Att folk ska peka och skratta och titta på ”enbröstade damen”.
Som om hela jag var en cirkus.
Men jag längtar så mycket att jag funderar på hur jag ska få ihop pengar för att kunna köpa mig en bastu till landet. Äntligen hemma, eller Arga snickaren, eller kanske Sofias änglar, hallå. Känner ni er kanske sugna på att fixa en fin bastu på vårt land?

Jag drömde i alla fall att jag i natt var på Centralbadet, eller var det Sturebadet och bastade. Och att jag liksom stod ut med att folk tittade på mig. Och när jag bastat ett tag det dök det upp en annan bröstcancersyster, bc-syster som vi kallar varandra. Fast hon hade tagit bort sitt vänsterbröst. Så satt vi där i bastun och det konstiga var att vi blev i majoritet.
Som att vi var norm.
Är det det som kallar att ta tillbaka makten?

Idag var en bra dag, efter en bra och härlig helg på landet.
Två timmars yoga hos Charlotte på Ashtangayogan på Odengatan.

För att sedan vara första fotodagen för min och Annelis nya bok. Den som ska komma ut i början av nästa år. Gick så lekande lätt och det var så kul. Värsta bästa modellen hade vi. Men jag och Anneli hade också förberett ganska bra. Vi visste precis vilka bilder som skulle tas. Kul, nu är vi igång. Snart får ni reda på vad boken ska handla om.

Att vara anhörig till en vän, förälder, partner, syster, moster, faster eller någon som är en nära, men som är cancersjuk är inte det allra enklaste. När Kristian Gidlund berättade om sorgen han kände över att hans sjukdom orsakar så mycket sorg hos sina föräldrar. Hur svårt det var för honom att bära och rösten som brast när han pratade om det. Att hans föräldrar skulle behöva begrava sin yngsta son och rädslan att de skulle tänka på honom med sorg varje gång de tänkte på honom. Fan, då brast det i mig också.
Jag tänker på det ibland, att jag liksom förstörde sommaren 2012 för så många.
Och DET är så tufft att bära, att jag ibland måste bli alldeles iskall för att orka. Att själva tanken på oro, rädsla och sorg som min cancerjävel  i andra människor orsakat gör ont ända in i märgen. Jag vill inte att människor som jag tycker om ska vara rädda och ledsna och oroliga för mig.
I julas frågade min systerdotters lärarinna min systerdotter vad hon önskade sig i julklapp. Hon önskade sig en Ipad och att hennes moster blev frisk från cancer, sa hon. Så tänker jag på min systerdotter som bara några månader innan jag blev sjuk förlorade sin faster i bröstcancer. Att hennes kusiner förlorade sin mamma. Att min svåger förlorade sin syster. Hur den här jävla sjukdomen tar sig in i människors liv och gör såna jävla avtryck, förstör så mycket.
Att det är förjävligt och orättvist.
Jag får ofta frågan om jag inte känner att jag lärt mig något av cancern. Jag märker hur jag försöker få till det. Försöker tänka flera varv för att på något sätt rättfärdiga att jag blev sjuk, att jag lärt mig nåt. Jo, kanske att livet är förgängligt, för det är ju så jävla orättvist. Så många som inte ”fick chansen att lära sig nåt då”. Det blir som ett slag i ansiktet på dem. De som faktiskt dött av den här sjukdomen.
Jag vet inte, jag tycker inte att det var värt att jag blev så här sjuk och hela den här resan tillbaka och att så många runt omkring mig drabbades. Oron i dem.
Rädslan i min systerdotter att jag också skulle dö av den här sjukdomen och att den här sjukdomen tagit sig så långt in i många mäniskors liv. Som om den står och lurar strax utanför dörren för att liksom kasta sig in vid första ”bästa”, läs sämsta tillfälle.
Nej, det är någon sorts efterkonstruktion att göra det till en sjukdom som man lär sig något av. Men okej, om det gör livet lättare för vissa, så kan jag säga att det jag lärde mig är att livet kan förändras från en dag till en annan. Att cancer är som rysk roulette, slår hårt när som helst och mot vem som helst. Att vi alla kan drabbas.
Men jag önskar inte de små barnen och de unga att för tidigt i sina liv ska behöva tänka på livets förgänglighet, utan att de ska få behålla sin livsnaivitet ett litet tag till.
Att det var som i sagorna; Det var en gång… och så levde de lyckliga i sina dagar.

För några dagar sedan på facebook läste jag om Elijahs som ville göra nåt för sin moster. Titta vilken fin t-shirt och vilken fin väska. Pengarna går oavkortat till Bröstcancerfonden. Jag ska beställa en t-shirt tänkte jag. Gör det du med!

Jag visste det.
Jag är så glad att jag lyssnar på min kropps signaler. Känner efter hur det känns. Och känns det det minsta konstigt, så frågar jag. Ingen fråga som är för känslig, läskig eller för liten. Att inte stå ut och lida tyst. Att jag vågar ifrågasätta doktorer, att jag vågar. Känner mig faktiskt lite peppad av mig själv och önskar alla att också känna efter. Så hörrni, våga fråga. Våga ställ lite krav. Doktorer vet inte alltid bäst. De är väldigt duktiga, men du känner din kropp bäst. Du har levt med den i alla dina år. Du vet när något känns bra och när något inte känns bra. Det här är viktiga grejer. För hur ska doktorn kunna veta att du mår dåligt om du inte berättar? Det var ju den förmågan som tog mig till Bröstcentrum första gången och att jag tvingade till mig en punktion utan ultraljud. Och eftersom jag vet att inflammatorisk cancer är en aggressiv form, så kanske det var den påstridigheten som räddade mig.

Öppnade min mejl i morse och där väntade ett meddelande från min onkolog som skriver att det är helt rätt att avsluta herceptinbehandlingen:

” Hej Karin
Jag fick svaret på hjärtundersökningen idag och såg att ditt värde(EF) har sjunkit något. Det är därför helt rätt att avbryta Herceptin. Jag har oxå skrivit en remiss till hjärtläkare för lite mer utförlig undersökning. EF värdet brukar stiga när man sätter ut Herceptin. EF betyder ejection fraction och visar på hjärtats förmåga att pumpa. Jag skriver remiss för att ta bort porten tyvärr är det kö för denna åtgärd men vi får se vilken tid du får. Ha det gott! Skönt att du fått hjälp med ödemet. MVH Elisabet”

Det som nu oroar mig är att hon skriver att EFvärdet brukar stiga när man tar bort Herceptinet. Jag vill inte känna mig som en trött tant så fort jag tar några danssteg. Kan man höja sitt EF-värde, nån som vet? Ska fråga min akupunktör, kanske finns det någon liten punkt på kroppen där han kan sticka en nål och mitt hjärta blir som vanligt igen.

Men det blir en sommar utan herceptin, men väääldigt tråkigt att det ska behöva ta sån tid att bli av med porten. Den vill jag slippa. Jag tror när den ryker, då kommer jag nog att känna mig mer som mig själv. Att ha den där knappen på kroppen är så påtagligt. Det märkliga är att jag har vant mig mer vid ärret och det bortopererade bröstet. Men knappen, jag har fortfarande svårt att röra den. Tycker det känns konstigt. Därför är det här beslutet så härligt för mig.

Här läs intervjun med mig i Nerikes allehanda går också att läsa på sajten Familjeliv

Jag har nu gått nio gånger på någon sorts kombinerad akupunktur/naprapati här på AAA-kliniken. Låter ju lite som att jag har alkoholproblem, men nej, det är en del i min egen lite skräddarsydda rehabilitering. Visst, det blir svindyrt, det är inget som sjukvården bekostar. Men jag måste må bättre. En hel del av mitt dåligmående i kroppen är också på grund av biverkningarna av alla cancerbehandlingar jag genomgått.
Jag fick akupunktur och bindvävsmassage igår och fick så ont i armen att jag sov oroligt hela natten. Armen domnar. Idag efter behandlingen kändes det lite bättre. Men jag blev också lite ledsen, för det är tufft att hela tiden hålla modet uppe, att vilja bli bättre, att kämpa så som jag gjort och gör. Var är mållinjen? Jag vill ha min medalj snart 😉

Jag vet inte om jag berättat om herceptinet? Jag tar det var tredje vecka intravenöst i min port-a-cart. Jag ska ta 17 gånger och jag har tagit 11. Tyvärr är det en hel del biverkningar. Och jag har ju tjatat på min onkolog att jag känner av dem. Så i början av året gjorde vi en hjärtundersökning. Min onkolog sa att allt såg bra ut, men så har det fortsatt, biverkningarna alltså. Jag har inte mått bra. Känt mig trött, fått yrsel, lägre blodtryck, blir andfådd så fort jag rör mig fortare än lagom sävligt, mått illa, vatten i kroppen = celulliter, torra naglar, torra ögon. Och en hel del annat också. Bara en massa tråkiga saker, så klart. Nu är jag precis hemkommen från att ha kollat hjärtat igen. Själva pumpandet har gått ner och läkaren som utförde undersökningen sa att det hade gått ner också vid förra undersökningen. Jag blir faktiskt ganska sur, varför har de inte sagt nåt till mig om det?
Då har jag ju haft rätt i min känsla.
Så nu väntar jag bara på att få prata med min onkolog, men det lutar mot att jag vill sluta med herceptinet. Fan jag vill ha mitt liv tillbaka.

Men när det är tufft, slänger jag upp önskningar till han där uppe. Som att jag vill äta mer rätt, även om jag äter bra. Men bättre. Då kom jag över Josefines Cleanse8, så i slutet av månaden ska jag gå den i åtta dagar. Jag längtar kan jag säga.

 Solskenshistoria

Scamp är en före detta hemlös hund som bara hade en sak i tankarna, att rädda kattungarna precis som hon själv blivit räddad.

Döden blir påtaglig när man får ett besked om att man bär en på en dödlig sjukdom. Så upplevde jag det. Jag kan komma ihåg hur jag våndades när jag var runt tio och hade stora funderingar om liv och död. Att jag kunde vakna alldeles kallsvettig efter en mardröm där de jag älskade dog. Det var hus som brann och alla möjliga olyckor. Och när jag började se läskiga filmer så ändrades drömmarnas karaktär och handlade mer om elaka människor som utsatte mig och de mina för sjuka saker. Tidigt lärde jag mig att jag klarar inte skräckfilmer, det är inte för mig. Gillar inte att vara rädd. Men efter en dröm så finns ju det vakna tillståndet som en tröst och en skräckfilm har alltid ett slut.

Men när jag fick mitt cancerbesked i somras så var det på riktigt. Jag var rädd på riktigt, men allt blev så glasklart. Det blir mer påtagligt att jag lever på lånad tid. Att varje sekund, varje minut, varje stund är viktig. Att inte skjuta på sen. Att nu är alltid viktigast. Jag vill njuta av att jag klarat mig så här långt. Men vi vet inte så mycket om framtiden.
Nu vill jag bara förädla mitt liv.
Och jag tror jag förstår det där som de flesta som fått cancer gärna säger att de vunnit med att bli sjuk, att man vinner någon sorts vetskap om vad som är viktigt i livet.
Att kunna sålla bort.
Jag orkar inte yta.
Jag orkar inte ytlighet.
Jag har svårt för att stå och småprata. Kan inte så där trevligt hålla igång en ytlig konversation, då går jag hellre därifrån. Jag tycker så klart forfarande om att att larva mig, skratta, skoja, fnissa och flamsa. Men skojset blir inte så kul om inte allvaret finns i botten. Ungefär som att en blomma inte kan blomma ut om inte roten finns där, och den är inte särskilt vacker. I alla fall inte som blomman själv.
Jag vill vara närvarande. Jag vill lyssna, se och vara med, så där så att det känns. Inte bara slentrian. Jag har alltid varit intresserad av frågan om Meningen med livet. Det vet ni, ni som följt mig sedan start. Alltid tyckt det var spännande att prata med gamla om just det. Jag glömmer aldrig kvinnan jag jobbade med på ett kollo en gång, som berättade att hon ångrade att hon inte skaffat fler barn. Hon hade fem egna barn och en massa fosterbarn. Men det var hennes tankar om vad som är meningen med livet.
Jag och Ray brukar prata om hur många barn vi haft om vi fortsatt att vara tillsammans för 18 år sedan. Men allt har en mening, även om jag fortfarande kan känna sting i hjärtat att vi inte fick ett barn ihop. Men man ska inte gråta över spilld mjölk, eller sånt som man inte kan rå på. Vi har kärleken och för mig är det viktigast i livet. Relationerna, till de jag älskar och bryr mig om.

I dagens aftonblad kan man läsa: Vad ångrar folk på dödsbädden

När jag strålades i julas träffade jag en så gullig sköterska. Hon berättade att hon bar på genen som kan ge bröstcancer alltså att flera kvinnor i hennes familj och släkt haft bröstcancer. Hon tog ett beslut att operera bort båda brösten. Idag läser jag det här i aftonbladet om att Angelina Jolie också gjort samma. Snart är det väl dags för mig att göra den operationen. Jag måste vänta tills den strålskadade huden läkts. Men jag tror inte ni förstår vad jag längtar. Att rätta till skevheten och kanske ta bort risken att få cancer i andra bröstet.

Igår var jag och min bästis Cissi på Booksanddreams. Det är typ första gången jag är ute och ”minglar” bland folk och faktiskt var det flera jag käner som inte kände igen mig. Vi gick dit för att vi båda verkligen ville höra Kristian Gidlund berätta. Jag hade velat höra mer av honom, mycket mer. Han har så mycket att berätta. Och jag grät så när han berättade om hans känslor över sorgen som han tillfogat sin familj genom att bli sjuk och att han snart ska dö.
Vi måste prata mer om sorg. Vi måste våga prata mer om det. Det får aldrig kapslas in och bli som ett tungt ankare i våra kroppar.
Nu ska jag läsa boken och använda de här råden som ett mantra:
Jobba inte för mycket.
Låt inte känslorna stanna i bröstet.
Prata.
Bråka aldrig om pengar.
Våga säga nej.
Våga säga ja.

Det var så härligt att vara på landet, men det blev lite för mycket. Jag har blivit allergisk mot stress. När det händer för mycket saker runtomkring mig, för mycket ljud. För många människor som kommer på besök. Jag kan liksom inte sortera ut det som är viktigast, det som måste göras först. Eller bara koppla av. Jag har förändrats. Cancerbehandlingen har förändrat mig.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Men jag är inte som jag var förr. Jag blir helt slut, får som någon sorts kroppslig panik. Är det någon som känner igen sig?

Fick med mig LillRay på en promenad. Ville visa honom sandstranden och fåren. Men fåren stod i en hage för långt bort, men när vi gick runt ”kröken” och närmade oss bondens egna hus, så kom tre lammungar och en vallhund springande. Alltså sååå gulligt.
Tre lamm som lämnats av sina mammor och som nu fått växa upp hemma hos bonden. Och de var så modiga och helt orädda för Pino. Pino framstod ganska larviga bredvid de här småttingarna som bara bäade hela tiden och gladsprang.

Nu är vi hemma från landet. Vi åkte hem redan igår för att slippa trängseln på bussen. Så imorse yogade jag hos Charlotte på Odengatan i två timmar. Längtar till yogan i morgonbitti. Det är så skönt när armen och axeln faktiskt mår bättre efter akupunkturbehandlingarna. 

Är på landet. Känns så härligt. Vi är i fixartagen. Vi har hyrt en stor container.

Först kände jag mig dum eftersom jag hyrt en för stor, men nu visar det sig att det var ju perfekt. Vi köpte ju ett hus förra året som är ganska eftersatt, så det är mycket som behöver rensas ut. Och hela förra halvåret var det ju fullt upp med min cancerbehandling, så vi har inte haft vare sig ork eller tid att fixa så mycket själva. Fast vi har ändå gjort sånt som varit tvunget att göras, som fixat alla golv, bort med linoleummattor, så att golvplankorna får andas, värmeisolerat vinden, fixat i ordning en toalett som var alldeles för snuskig. Så gick pelletsmaskinen sönder och där rök en del pengar. Det är dyrt att ha hus, men herregud vad jag älskar det här huset. Kände det igår när jag och Lillen låg och tittade på Revenge i tv-rummet (ja, vi har ett tv-rum, hur lyxigt är inte det ). Utanför öste regnet ner, ett sånt där varmt sommarregn. Vi låg i soffan och i tv-puffen och bara ”Gud, vad vi har det mysigt”. Ni vet hur det är på landet, man kan njuta av ett varmt regn som smattrar mot plåttaket.

I trädgården låg det järnrör, slangar och andra tokigheter. Jag ska inte säga att jag gör så mycket, jo, jag byter knoppar, och skruvar ner gardinstänger. Men det är så härligt. Det kommer att bli så fint. Jag älskar vårt hus härute. Vi ska inte göra några stora förändringar, snarare plocka fram det gamla. Det som var. Jag är inte så förtjust i ”så blåste vi ut allt och satte in ett nytt kök, badrum eller vad det nu kan vara”. Jag vill inte att mitt hem ska se ut som ett inredningshem som man hittar i en inredningstidning, jo, möjligtvis för att det är så eget. Men jag vill inte ha ett helt kök från HTH eller var nu kök kommer ifrån.  Jag går i gång på hela grejen att plocka ihop gamla loppisfynd med arvegods.

Igår kom min bror ut med ett hörnskåp som vi hade i mamma och pappas finafina hus Martarve på södra Gotland. Minnen. Det vackra blågröna skåpet ska få stå i det rum, som en dag när vi har pengar kan inreda till ett badrum.

Fåglarna kvittrar utanför fönstret. det är morgon på BJörkö. Jag tror jag ska gå en långpromenad med Pino innan frukost. Gå ner till den fina sandstranden som vi hittade för några helger sedan. Livet känns så härligt.

Kan verkligen rekommendera AAA-kliniken vid Odenplan. Går hos Lars-Olof. Jag har haft så ont i min högra arm. Har haft ont ända sedan operationen. Jag tror jag tar smärta lite för bra. Typ anpassar mig. Det är inte bra. Det gick liksom för långt. Men nu har jag tagit itu med allt som värker och gör ont i kroppen. Värken i armen börjar försvinna. Har gått fem gånger. Ska gå hela nästa vecka också. Värken och svullnaden känns som den gått ner.