Jag har sagt det flera gånger. STockholms vatten är inte bra. Säkert inte vattnet överhuvudtaget i de större städerna. Läs här om STockholmsvattnet
Tills staten tar det här på allvar och vi inte lever kvar i nån sorts villfarelse om att Sverige är så rent, att vårt vatten är så rent och de på allvar ser till att rena vattnet, så är egen vattenrening en bra sak.
Jag har haft min vattenrenare i mer än ett år. Jag har vattenrenare i stan och på landet. För i Norrtäljeområdet sägs det vara mycket bly i vattnet. Och bly är inte bra för hjärtat.
Min dotter har vattenrenare. Min mamma och pappa har vattenrenare. Och min terapeut. Jag tänker att det är världens bästa present, julklapp till de man tycker om.

Här får ni lite info:

 Här är deras hemsida: naturligvattenrening

PÅ frågan Kan det filtrera bort alla läkemedel? Så svarade det, att det är svårt att svara på, eftersom det  kommer nya, tusentals mediciner hela tiden. Men att vattnet blir nästintill helt rent. Att ett gram av det här filtret motsvarar 500 kvm yta som det passerar igenom. Så nästintill rent var svaret.
Och vet ni, det räcker för mig.

Läste Vimmelmammans blogg Läs här. Hon skriver om att hon inte blivit inbjuden till Cancergalan och att hon tycker det är konstigt. Kan jag också tycka.
Hon har hjälpt många genom sin blogg att stå upp för sig själva. Men framförallt hon öppnade upp för ett klimat där vi kan prata om cancer. Det tycker jag är viktigt.
Jag är inte heller inbjuden.
Så här tänker jag.
Folk vill ha med en när man är ett offer. Förstå mig rätt. Som när man är utsatt av cancerbehandlingar, man är svag, ledsen. Kan statuera exempel. Vara ett varnande exempel för de som är friska.
Men när man har åsikter och tycker om cancerbehandlingar. När man kanske kritiserar hur saker och ting är i cancervården, då får man inte vara med.
Som med allt annat helt enkelt.
Eller vad tror ni?

Det har varit en fin helg. En nästan makalös helg, faktiskt. Först hade jag föreläsning om att Yoga i lust och nöd, sedan knipworkshop och yoga och meditation på Tofta Spa i Göteborg.

Väl tillbaks i Stockholm väntade det här fina mejlat bland annat

”Hej Karin, tack för fantastiska timmar tillsammans. Alla häftiga och intressanta ämnen som du berörde så naturligt. Det gör att vi vågar bejaka oss själva, undersöka oss och som vi sade, tycka om och ”gossa” med oss.  Så fint att se och känna din otroliga utstrålning.
Massor med ljus och kärlek,
Marina”

Det gjorde mig så glad. Hur kul är det inte att prata inför en grupp som kommit för min skull. Som vill höra mina tankar om saker och ting. Tacksamhet från topp till tå.

I söndags ännu mera glädje. Liksom glädjen att efter ett och ett halvt år återigen få ha världens gulligaste privatyogagrupp. Så nära och så skört, men så härligt. Tårar och skratt. Stretch och styrka. Yoga. Livet börjar sakta med säkert gå tillbaka till förr. Det braiga förr. Det är en sanning. Tid läker alla sår, tiden är på din sida. Men man måste låta det ta tid.

Världens gulligaste privatyogagrupp hade köpt två fantastiskt fina koppar till mig. När jag kom hem drack jag och Ray min favoritsoppa ur dem.

Recept på Avokadosoppa

Tre mjuka avokados
2 koppar buljong (grönsaksbuljong)
Lägg avokadon i en mixer, häll på den varma buljongen. Krydda med cayennepeppar. Mixa och vips så är det färdigt.

Enkelt, snabbt, nyttigt och gott.

Kanske kan ni förstå glädjen i den här bilden.
Att håret växer.
Så där så att jag nu måste föra bort luggen-på-utväxt med hjälp av ett hårspänne.
Och inte vilket hårspänne som helst.
Nej, nej utan ett peacespänne, inköpt i Barcelona. Den varma staden, med en sandstrand nästan hela vägen upp till gågatan.
Underbart att känna havsluft när man vandrar Ramblan fram och tillbaka.
Peace.
Ett fredens spänne.
För att det är fred i mig. Nu.
Inga krig som utkämpas.
Inga terrorister som är lösa i mig.
Jag har utrotat dem. Förintat dem.
Jag behöver inte använda giftampuller för att döda det onda i mig, det är liksom redan utplånat.
I mig råder fred. Nu.
Åh, NU.
Nu är nu.

Ett lugn, varje gång jag får stryka mitt hår bort från ögonen.
Med håret som växer, växer liksom det sjuka längre och längre bort. Närmar sig sakta det friska förr.
Då när tankarna om sjukdom inte fanns.
Då jag var i någon sorts oskuldsfullhet.
Väx, väx bort året 2012.
Snart får jag ha tofs.
Då kanske allt är tillbaka till det vanliga igen.

Igår tog jag tåget till Göteborg. Till Tofta spa. Igår kväll med fullmånen som lyste upp himlen pratade jag om yoga i lust och nöd. Och nu ska vi ha en heldag med yoga och knipworkshop. Titta vilket vackert rum.

Jag tror, att ur ett ryta-ifrån föds nåt annat. Nåt större.
Jag sa vad jag behövde säga. Har visserligen inte fått något svar, men det gör inget.
Det var inte svaret som var viktigt.
Det viktiga var att jag sa vad jag kände.
Hur det skavt och känt ledsamt i mig.
Att sätta ner en fot, värdera sig själv och just säga ifrån. Det är viktiga grejer.
Jag övar på det. Jag övar på det hela tiden.
Har tröttnat på att känna mig utnyttjad. Det är ingen fin känsla. Jag vill inte känna mig som ett offer. Jag vill vara juste och förväntar mig att bli behandlad just juste.
Men i det här, har nu istället utkristalliserats följande.
Jag känner mig mer fri.
Och ur det fria kan jag ta mina steg.
En del i det är att jag idag bokade en intervjuträff med en person som jag högaktar.
En människa med så mycket vishet, så mycket klokskap och som ägnat större delen av sitt liv med att hjälpa andra.
Den här historien har legat och grott i mig.
Jag har inte vetat hur jag ska göra, våga.
Men nu vågade jag.
Det är inget jobb. Det finns ingen beställning.
Jag ska göra ett spekjobb.
Och jag är så förväntansfull.

Men först, nu ska jag sätta mig på tåget till Göteborg och Tofta spa. Ikväll ska jag prata om hur jag yogat i lust och nöd, det finns plats så kom Här bokar du och får mer info och imorgon ska jag ha knipworkshop och yoga och meditation till halv fyra. Kom kom Här hittar du info och bokar

Glad för boken som kom i brevlådan häromdagen. Jag är med i Ebba Kleberg von Sydows Gravidbok i egenskap av Knipexpert, det känns bra.

Om rökningen hade varit en företeelse som kom nu, jag lovar det hade varit förbjudet. Klassat som narkotika. Rökning är så jävla farligt, förstör så mycket för så många. Och inte bara för den som väljer att röka. Nej, alla runtomkring får i sig röken.
Jag vet att det blivit bättre sedan rökningen förbjöds på krogar och restauranger. Usch, tänker på hur det var innan. Hur man kom hem efter en utekväll och kläderna stank rök, håret som man så nogsamt tvättat i något godluktande schampo innan man gick ut, luktade instängd rök. Kändes också som om man snöt ut rökfärgat snor när man snöt sig.
När jag var ung rökte också jag. Det var nån sorts tuffhetsgrej. Man ville känna sig speciell. Nästan lite modig. Började alldeles för tidigt, vågar inte skriva hur tidigt det var jag började. Men jag var en vilsen unge, alldeles för länge. Men när jag var 24 år bestämde jag mig, aldrig mer röka. Jag la ett fullt paket Marlborou Lights åt sidan och sedan dess har jag aldrig rökt. Jag är så tacksam för det.
När jag var 18-21 hade jag en italiensk pojkvän i Italien. Bodde i omgångar i Rom. Min pojkväns pappa hade cancer i strupen. Varje morgon och kväll hörde jag hur han hostade lungorna ur sig. Och jag kommer ihåg sommaren när han varje dag kördes till strålningen. Så sommaren när jag var 24, bodde jag en sommar hos min kompis Carina i Rom. Hennes familj bodde väggivägg med hennes
 svärföräldrar. Carinas svärfar hade lungcancer. Det var samma sak för honom. Varje morgon och kväll hostade och hostade han.
Två starka och levnadsglada män, en som var partisan under kriget. Och så cancern som slår ut en. Ingen av dem överlevde cancern och båda hade varit rökare.
Nej, det var inget svårt beslut. Påhejad av Carina, bestämde jag mig.
Ingen mer rökning för mig.

 Kolla den här filmen 
Den är en del av kampanjen i Finland.

Kanske dags för det totalförbud mot rökning

Vad tycker ni? 

Så läser man den här annonsen. Att Stockholm städas för 100 miljoner kronor per år och att 60 procent av det skräpet är fimpar. Allvarligt talat. Det är 60 miljoner som skulle kunna läggas på något annat. Något bra. Och sedan tänker jag på att fimpen i sin har en massa cancerogena ämnen i sig, som åker in i marken, jorden.

Jag tycker att rökning är så jäkla onödigt. Vad tycker du?

Alla kommer till kassan. Åh, det är världens bästa uttryck som en av mina kompisar, Cia myntat. Jag har varit arg, ledsen och besviken, känt mig överkörd, något har legat och skavt, ganska länge faktiskt i mig. Igår bestämde jag mig. Aldrig mer ta skit. Aldrig mer täcka upp för andra som man tycker behandlar en illa. Aldrig mer.
Men det är verkligen en sanning, för alla kommer till kassan. Förr eller senare, slår det emot en, hur man behandlar andra. Och sig själv.

 Men jag skrev ett långt mejl till ett företag som jag jobbat med där jag bland annat skrev dessa rader:
”Det känns märkligt för mig. Att man kan vara ojuste mot någon som tampas med cancerbehandlingar. Kanske kan ni inte förstå förrän den dagen ni själva sätts på avbytarbänken. För det händer alla en dag. Då är bara frågan om människorna runt omkring är schyssta.”

Min uppgift är att ta hand om det som är jag. Föra min egen talan.
Mitt arbete framöver kommer att vara att föra över bloggen till bokform. Jag kanske ska outa namnen/företagen på de som jag upplever behandlat mig ojuste…
För allvarligt talat så är situationen och tillvaron för en egen företagare så fruktansvärd skör och det är också obehagligt att det alltid står någon och väntar på att kasta sig in och ta över ens jobb. Putta undan en, rycka bort mattan. Men det finns något som heter karmayoga.

Jag ska i alla fall kasta mig över mina texter i bloggen. Det är ett tufft jobb, för det kommer också att förflytta mig tillbaka i tiden. För även om det bara gått ett år, så är det ett år som varit så himla händelserikt, på så många plan.
Saker som störtats om. Relationer som jag haft i mitt liv, människor som försvann när jag blev sjuk. Hur ledsen jag varit. Men istället dök andra människor upp. Det har liksom utkristalliserats. Idag vet jag på vem och vad jag ska lägga min energi. Vilka som är viktiga, vilka som på riktigt vill mig väl. Ett givande och tagande.
Vad jag också ganska tufft fick erfara var hur människor jag jobbat med också förhöll sig mot mig. Hur jobb jag varit lovad togs ifrån mig.
Boken, vars kontrakt fortfarande finns här hemma som jag inte fick skriva för att just det förlaget inte kunde se mig sitta och prata om det ämnet i en tv-soffa, när jag hade cancer.
En inkomst som försvann, när jag verkligen behövde jobba.
För hur har jag klarat mig.
Jag vet inte trollat med knäna, är väl vad man brukar säga?

Eller företaget som efter flera lyckade samarbeten, liksom tog bort mig från framtida jobb. Satte mig på en avbytarbänk och den som tog över liksom gladeligen fortsatte att göra det jag skulle gjort, fast jag var frisk.  Och som också hörde av sig till mig och undrade om jag inte kunde ta över dens jobb med orden ”Det var ju egentligen ditt”.

Jag lutar mig tillbaka.
För jag är i tron att det är precis som Cia säger: Alla kommer till kassan. Alla gör det, förr eller senare. Man kan gå runt där i affären och förlänga och dra ut på att behöva betala. Men bråka inte med mig. Jag har bekämpat cancer. Jag har haft ett krig i min kropp. Min kropp har varit belägrad av de värsta terrorister. Hårda tuffa jävlar, men som Cissi brukar säga: ”De där cancercellerna visste inte vem de bråkade med.”
Jag är en krigare och jag har varit i ett krig. Är du snäll mot mig, får du en lojal vän. Men behandlar du mig illa, så får du det tillbaka. Så enkelt är det.

Igår läste jag Magdalena Ribbings superbraiga krönika, som faktiskt på ett sätt också handlar om att säga stopp, nu räcker det. Läs här

Och läs det här makabert sätt att sätta godhetsstämpel på bullar

Jag har skrivit om det förr. Rosabandet och cancerfonden. här kan ni läsa mina tankar förra oktober

Nu läser jag det här om cancerjippot – rosa-bandet. Finns så mycket jag vill säga.

Men jag skriver bara Tobias slutrader i hans blogg. 

Sista ordet

”Som avslutning vill jag påpeka att jag inte är emot insamlingar till
förmån för bröstcancer eller andra välgörande ändamål, dock tycker jag
att det finns fog för att granska även denna verksamhet.
Frågor som väcks är: Hur mycket får man profitera så länge en slant går
till hjälpande verksamhet? Hur mycket krav ska man ställa på BRO och
Cancerfonden då de tillåter märkning av varor som kan vara cancerogena?
Varför har kritiken i svensk media varit så tyst kring Rosa bandet?Vad tror och tycker du? Sist men inte minst: Skänk gärna slantar men gör det hellre direkt utan mellanhänder så blir dit bidrag så mycket större”

Jo, jag vill säga nåt:
* Varför är rehabiliteringen för oss bröstcancerkvinnor så ringa, när så mycket pengar ändå läggs in för cancerforskningen? När vi opererat bort våra bröst får vi en snabb genomgång på sjukhuset, där vi uppmanas att tänja armen och ETT enda litet möte med en lymfexpert på en timme efter ett par veckor. Jag skäms över den ringa eftervård vi får.

* Varför tog det så lång tid innan man gick ut med vikten av att informera om täta bröst, vilket är livsviktig information för många kvinnor? Ge oss alternativ till mammografi, eftersom den inte är hundra procentig säker för oss kvinnor, dvs inflammatorisk cancer syns sällan på mammografi och täta bröst är svåra att undersöka med mammografi. Ge oss ultraljud istället.

* Cellgifter och antihormonerna gör att många kvinnor tappar sexlusten, varför forskas det inte på medicin som ger oss sexlusten åter? Männen fick viagra för massor med år sedan, men vi då?

* Varför fortsätter man att ta bort och strama ihop huden när man tar bort bröstet? Varför lämnar man inte lite hud, så att de kvinnor som vet att de vill göra en bröstrekonstruktion inte behöver genomlida den där uttänjningen när det väl är dags?

Jag skulle kunna fortsätta i all evighet.
Ja, många kvinnor överlever sin bröstcancer. Men ibland känns det precis som med förlossningsvården. Vi ska vara så tacksamma för det vi får och för att vi överlevt. Men vet ni, jag är inte det.
Hade jag varit man är jag helt säker på att det hade sett annorlunda ut. Det gör mig ledsen och arg.

I dessa rosabandet-tider, åkte fuckcancerarmbandet på igen. Känner mig mer hemma med det. Klarar inte allt det här rosa lullandet. För vad hjälper det mig? Hur kan en rosa dunboa och fler galor hjälpa mig som redan fått diagnosen? Hur får det mitt liv att bli mer normalt igen?
Jag kan berätta min historia om och om igen, för att upplysa andra om hur de ska vara rädda om sig själva, ta hand om sina bröst och besöka läkare vid minsta tillstymmelse till oro. Men jag vill inte bara vara ett statuerande exempel.

Home is were the heart is.
Så skönt att vara hemma, även om det är skojsigt att vara borta lite ibland.
Kanske behöver man komma bort för att få längta.
Det är lite härligt att längta.
Men nu behöver jag inte längta hem. 
Efter att ha ägnat många timmar på olika flygplatser kom jag äntligen sent igår kväll hem.
Pino hoppade och skuttade och pussade mig massor. Sedan låg han och tryckte sig mot mig hela natten. Vi har inte setts på två veckor, för det var så mycket och jag hann ju med Barcelona också innan Montenegro.
Men nu är jag hemma och ska snart gå och yoga hos Charlotte på Ashtangayoga på Odengatan.
Även om jag yogar när jag är ute och har yogaresor, så blir det aldrig som när man är hemma på sin hemmashala. Därför ska det bli så skönt att få sträcka ut sig ordentligt och bli lite korrigerad.

Var inne och kollade vad Yogamarathon mot bröstcancer dragit in, över 100 000 kr till Bröstcancerfonden. Det är fantastiskt.  Kanske dimper in lite mer pengar under dagen. Hoppas det.

Här lite söndagsgodis: Kolla vilken Kul film om yoga

Sitter i ett regnigt Montenegro. Jag tror faktiskt aldrig jag varit med om det tidigare, att en vecka utomlands verkligen regnat bort. Varje dag har jag sett instagrambilder (alla snälla får följa mig, jag heter karinbjones på instagram) på fina höstträd i sol. Sverige har tydligen haft en sån där kanonvecka med sol och här har det öst ner. Så trist. Jättetrist faktiskt. Nu har alla deltagarna åkt hem och jag sitter och väntar på mitt plan hem, som också kommer att innebära fem timmars väntan i Wien. Fem timmar… Hade mycket hellre varit och yogat på Yogamarathon mot bröstcancer just nu. Men det kan jag ju tyvärr inte. Är inte hemma förrän tio halv elva ikväll. Blä.
Men jag är med i tanken.
Jag hoppas att det samlas in massor med pengar till Bröstcancerfonden. Massor. Här kan du läsa mer om yogamarathon och också se info om var du betalar in ditt bidrag.
Förra året var jag var mitt uppe i behandlingarna vid den här tiden. Tror jag precis skulle ta min fjärde eller femte cytostatikabehandling. Och idag, det är bara några månader sedan jag gjorde min sista behandlingen och självmant bland annat hoppade av min antihormonbehandling. Ett svårt beslut. Men jag måste våga tro på att jag gör rätt.
Idag tänker jag på alla tappra kvinnor som jag mött det här året. Alla kvinnor i olika åldrar som också suttit i väntrummen på Radiumhemmet och väntat på att ta cellgifter, bli strålade eller göra en efterkontroll. Mammor, systrar, fruar, partners, döttrar och väninnor. Snart känner alla någon som drabbats av cancer eller bröstcancer. Jävla sjukdom. Jag märker hur nära tårar jag alltid blir när jag tänker på det. På de mötena. På öden. På den där eviga rädslan, som jag vet att varje kvinna som genomgått de här tuffa behandlingarna, har för att få ett återfall. Så många kvinnor jag träffat som berättat om ”precis när jag pustat ut, när de där fem åren gått, som det handlar om innan man friskförklaras och då mitt i den där utpustningen så kom skiten tillbaka”
Jag menar verkligen inte att man ska gå runt och oroa sig. Men det är ju det man gör. Tyvärr är det exakt vad man gör.
Den där rädslan och oron finns där mer eller mindre. En vetskap om allts förgänglighet. Att saker och ting kan gå så fort. Att vara rädd om nuet.
Därför är Yoga ett så bra verktyg att ta till när det stormar inom oss och utanför oss. Ett sorts ankare i livet som man kan hålla fast i. Jag är så tacksam att jag hade den disciplinen i mig när jag blev sjuk. För det gjorde att jag i ur och skur ställde mig på min yogamatta och gjorde min yoga. Och det skapade ett lugn och det gjorde också att jag ganska snabbt kunde komma tillbaka efter alla behandlingar. Så ni underbara, tappra, rädda, starka, vackra, modiga, kloka bröstcancersystrar därute. Det här är till er. Jag skänker tio yogadvder från min dvd- serie Yogaliv . Det här är mitt bidrag till dig som genomgår en cancerbehandling, eller som genomgått en behandling. Mejla mig på
yogavita@telia.com och berätta lite om dig själv, skriv din adress så skickar jag en dvd till de tio första som anmäler sig.