Okategoriserade

Jag vet inte om jag berättat om herceptinet? Jag tar det var tredje vecka intravenöst i min port-a-cart. Jag ska ta 17 gånger och jag har tagit 11. Tyvärr är det en hel del biverkningar. Och jag har ju tjatat på min onkolog att jag känner av dem. Så i början av året gjorde vi en hjärtundersökning. Min onkolog sa att allt såg bra ut, men så har det fortsatt, biverkningarna alltså. Jag har inte mått bra. Känt mig trött, fått yrsel, lägre blodtryck, blir andfådd så fort jag rör mig fortare än lagom sävligt, mått illa, vatten i kroppen = celulliter, torra naglar, torra ögon. Och en hel del annat också. Bara en massa tråkiga saker, så klart. Nu är jag precis hemkommen från att ha kollat hjärtat igen. Själva pumpandet har gått ner och läkaren som utförde undersökningen sa att det hade gått ner också vid förra undersökningen. Jag blir faktiskt ganska sur, varför har de inte sagt nåt till mig om det?
Då har jag ju haft rätt i min känsla.
Så nu väntar jag bara på att få prata med min onkolog, men det lutar mot att jag vill sluta med herceptinet. Fan jag vill ha mitt liv tillbaka.

Men när det är tufft, slänger jag upp önskningar till han där uppe. Som att jag vill äta mer rätt, även om jag äter bra. Men bättre. Då kom jag över Josefines Cleanse8, så i slutet av månaden ska jag gå den i åtta dagar. Jag längtar kan jag säga.

Men jag är lite på gång på att förädla och förändra mitt sätt att äta allt mer. I morse tog jag också en massa tester, kolesterol, d-vitamin och crp-test på Karolinska. Jag fick inte äta något innan. Så då tog jag med en termos med en smoothie gjord på: groddade mungbönor, maccapulver, nyponskalpulver, hampaprotein, banan, rismjölk och lite vanilj.

 Lägg munbönor i vatten i 24 timmar

sen lägger du de helst i en sån här groddlåda. Den här kommer från Cult design. 

 Solskenshistoria

Scamp är en före detta hemlös hund som bara hade en sak i tankarna, att rädda kattungarna precis som hon själv blivit räddad.

Men när jag fick mitt cancerbesked i somras så var det på riktigt. Jag var rädd på riktigt, men allt blev så glasklart. Det blir mer påtagligt att jag lever på lånad tid. Att varje sekund, varje minut, varje stund är viktig. Att inte skjuta på sen. Att nu är alltid viktigast. Jag vill njuta av att jag klarat mig så här långt. Men vi vet inte så mycket om framtiden.
Nu vill jag bara förädla mitt liv.
Och jag tror jag förstår det där som de flesta som fått cancer gärna säger att de vunnit med att bli sjuk, att man vinner någon sorts vetskap om vad som är viktigt i livet.
Att kunna sålla bort.
Jag orkar inte yta.
Jag orkar inte ytlighet.
Jag har svårt för att stå och småprata. Kan inte så där trevligt hålla igång en ytlig konversation, då går jag hellre därifrån. Jag tycker så klart forfarande om att att larva mig, skratta, skoja, fnissa och flamsa. Men skojset blir inte så kul om inte allvaret finns i botten. Ungefär som att en blomma inte kan blomma ut om inte roten finns där, och den är inte särskilt vacker. I alla fall inte som blomman själv.
Jag vill vara närvarande. Jag vill lyssna, se och vara med, så där så att det känns. Inte bara slentrian. Jag har alltid varit intresserad av frågan om Meningen med livet. Det vet ni, ni som följt mig sedan start. Alltid tyckt det var spännande att prata med gamla om just det. Jag glömmer aldrig kvinnan jag jobbade med på ett kollo en gång, som berättade att hon ångrade att hon inte skaffat fler barn. Hon hade fem egna barn och en massa fosterbarn. Men det var hennes tankar om vad som är meningen med livet.
Jag och Ray brukar prata om hur många barn vi haft om vi fortsatt att vara tillsammans för 18 år sedan. Men allt har en mening, även om jag fortfarande kan känna sting i hjärtat att vi inte fick ett barn ihop. Men man ska inte gråta över spilld mjölk, eller sånt som man inte kan rå på. Vi har kärleken och för mig är det viktigast i livet. Relationerna, till de jag älskar och bryr mig om.

I dagens aftonblad kan man läsa: Vad ångrar folk på dödsbädden

Igår var jag och min bästis Cissi på Booksanddreams. Det är typ första gången jag är ute och ”minglar” bland folk och faktiskt var det flera jag käner som inte kände igen mig. Vi gick dit för att vi båda verkligen ville höra Kristian Gidlund berätta. Jag hade velat höra mer av honom, mycket mer. Han har så mycket att berätta. Och jag grät så när han berättade om hans känslor över sorgen som han tillfogat sin familj genom att bli sjuk och att han snart ska dö.
Vi måste prata mer om sorg. Vi måste våga prata mer om det. Det får aldrig kapslas in och bli som ett tungt ankare i våra kroppar.
Nu ska jag läsa boken och använda de här råden som ett mantra:
Jobba inte för mycket.
Låt inte känslorna stanna i bröstet.
Prata.
Bråka aldrig om pengar.
Våga säga nej.
Våga säga ja.

 Här står jag och väntar på att Kristian ska signera boken. 

Fick med mig LillRay på en promenad. Ville visa honom sandstranden och fåren. Men fåren stod i en hage för långt bort, men när vi gick runt ”kröken” och närmade oss bondens egna hus, så kom tre lammungar och en vallhund springande. Alltså sååå gulligt.
Tre lamm som lämnats av sina mammor och som nu fått växa upp hemma hos bonden. Och de var så modiga och helt orädda för Pino. Pino framstod ganska larviga bredvid de här småttingarna som bara bäade hela tiden och gladsprang.

Pino är mindre än lammet som bara är en vecka gammalt.

Nu är vi hemma från landet. Vi åkte hem redan igår för att slippa trängseln på bussen. Så imorse yogade jag hos Charlotte på Odengatan i två timmar. Längtar till yogan i morgonbitti. Det är så skönt när armen och axeln faktiskt mår bättre efter akupunkturbehandlingarna. 

Först kände jag mig dum eftersom jag hyrt en för stor, men nu visar det sig att det var ju perfekt. Vi köpte ju ett hus förra året som är ganska eftersatt, så det är mycket som behöver rensas ut. Och hela förra halvåret var det ju fullt upp med min cancerbehandling, så vi har inte haft vare sig ork eller tid att fixa så mycket själva. Fast vi har ändå gjort sånt som varit tvunget att göras, som fixat alla golv, bort med linoleummattor, så att golvplankorna får andas, värmeisolerat vinden, fixat i ordning en toalett som var alldeles för snuskig. Så gick pelletsmaskinen sönder och där rök en del pengar. Det är dyrt att ha hus, men herregud vad jag älskar det här huset. Kände det igår när jag och Lillen låg och tittade på Revenge i tv-rummet (ja, vi har ett tv-rum, hur lyxigt är inte det ). Utanför öste regnet ner, ett sånt där varmt sommarregn. Vi låg i soffan och i tv-puffen och bara ”Gud, vad vi har det mysigt”. Ni vet hur det är på landet, man kan njuta av ett varmt regn som smattrar mot plåttaket.

I trädgården låg det järnrör, slangar och andra tokigheter. Jag ska inte säga att jag gör så mycket, jo, jag byter knoppar, och skruvar ner gardinstänger. Men det är så härligt. Det kommer att bli så fint. Jag älskar vårt hus härute. Vi ska inte göra några stora förändringar, snarare plocka fram det gamla. Det som var. Jag är inte så förtjust i ”så blåste vi ut allt och satte in ett nytt kök, badrum eller vad det nu kan vara”. Jag vill inte att mitt hem ska se ut som ett inredningshem som man hittar i en inredningstidning, jo, möjligtvis för att det är så eget. Men jag vill inte ha ett helt kök från HTH eller var nu kök kommer ifrån.  Jag går i gång på hela grejen att plocka ihop gamla loppisfynd med arvegods.

 Som den här fantastiska spisfläkten från 60-70-talet, som förra ägaren byggt en kåpa runt, som det är sånt riv i att alla andra fläktar känns larviga. Varför ta bort den? Den kan tvättas upp och så byter vi själva röret som inte går att tvätta. Jag älskar den.

Igår kom min bror ut med ett hörnskåp som vi hade i mamma och pappas finafina hus Martarve på södra Gotland. Minnen. Det vackra blågröna skåpet ska få stå i det rum, som en dag när vi har pengar kan inreda till ett badrum.

Fåglarna kvittrar utanför fönstret. det är morgon på BJörkö. Jag tror jag ska gå en långpromenad med Pino innan frukost. Gå ner till den fina sandstranden som vi hittade för några helger sedan. Livet känns så härligt.

Kan verkligen rekommendera AAA-kliniken vid Odenplan. Går hos Lars-Olof. Jag har haft så ont i min högra arm. Har haft ont ända sedan operationen. Jag tror jag tar smärta lite för bra. Typ anpassar mig. Det är inte bra. Det gick liksom för långt. Men nu har jag tagit itu med allt som värker och gör ont i kroppen. Värken i armen börjar försvinna. Har gått fem gånger. Ska gå hela nästa vecka också. Värken och svullnaden känns som den gått ner.

I dokumentären kollar man blodet på en gravid tjej. Det visade sig att man kunde finna 35 olika miljögifter utav de 49 som man tittade efter. När bebisen Alfred väl var född så tog man tester på honom. Det är första gången i världen som man tittar på ett så litet barn. Av 49 möjliga miljögifter hade han redan 25 av dem i sin lilla kropp. Det värsta var, att några av de helt nya miljögifterna, det vill säga gifterna som finns i bland annat teflonpannor, flamsäkra leksaker, kläder, madrasser etc. Av de miljögifterna var hans värden högre än hos hans mamma.
Läs den meningen igen.
Bebisen som bara är några månader, har alltså högre halter av de nya miljögifterna som vi ännu inte studerat. Så vi vet alltså inte vad det kommer att betyda för hans framtid.
Många av de nya gifterna är hormonstörande, vilket med stor sannolikhet kommer att störa hans möjligheter till reproduktion. Vi vet också att den hormonella cancern ökat, bröstcancer, prostatacancer och den gynekologiska cancern på kvinnor. Och att den går ner i åldrarna.
Är det inte dags att vakna upp nu?
Det räcker inte längre att skriva listor på vad man ska göra för att motverka cancer. Blir så trött på alla som tillskriver cancersjuka olika epitet som att de är för snälla, inte har sagt ifrån tillräckligt, inte gått i terapi tillräckligt, inte skrattat tillräckligt.
Jag blir så trött och faktiskt förskrossad, för medan ni sitter där ni som tror att cancerns uppkomst handlar om personens egen roll, så glömmer ni en viktig sak och det är att vår värld håller på att gå under. Att maten vi äter, att vattnet vi dricker, simmar i och luften vi andas är fullt av miljögifter som gör oss sjuka. Och vi behöver göra radikala förändringar. Vi måste bojkotta företag som pysslar med flamsäkra saker. Kräva förbud på ALLt som ingår i miljögifter.
Vi måste gå ihop oss.
Lyft huvudet från naveln och se vad som händer.
Vi kan inte dansa bort cancer.
Inte sjunga bort den.
Inte yoga bort den.
Inte andas bort den.
Inte äta bort den.
Eller vad det nu är för olika åtgärder som tipsas om.
Vi kan må bättre av det, thats fine.
Och ja, det är viktigt att träna, äta bra och att gå i terapi är superviktigt. Men, nej det botar inte cancer och NEJ det är inte anledningen till att vi får cancer.
För jag tar det igen, vi kan inte leva hälsosamt på en sjuk planet. Smaka på det. Dags att vakna upp och lukta på kaffet, helt enkelt.
Vi måste se över våra så kallade behov.
Vi behöver inte 150 olika tandkrämer. Vi behöver typ en som inte har någon skit i sig. Och det gäller alla saker som diskmedel, tvättmedel, sköljmedel, schampo. Ja, ni fattar. Förbjud de farliga ämnen och de företagen som redan blivit extremt rika på att lura oss och förstöra vår värld får helt enkelt sluta producera sånt som är farligt.
Bojkotta varor med miljögifter. Köp bara bra produkter, som inte har en innehålssförteckning som du inte förstår.

Gör inte den ekologiska maten dyrare. Det funkar för höginkomsttagare att handla ekologiskt, men jag tänker på alla de som faktiskt inte har ekonomisk möjlighet att handla ekologiskt. Kan man införa rut och rotavdrag, som typ bara höginkomstagare har användning av, nog sjuttsingen kan man inför eko-avdrag, fast för alla! Att vilja leva hälsosamt ska verkligen inte vara en klassfråga.

Jag tycker bara inför skatt för företagen som använder socker som tillsatser. Sockerskatt.
Skatt på alla företag som använt och använder sig av miljögifter. Låt de få ta ansvar för det de gjort. retroaktiv skatt för företag som försurat vår värld.
Förbjud rökning.
Det finns 52 cancerogena ämnen i rökning. Det är helt absurt att vi tillåter det.
Hälsosam livsstil kan vara ett ämne i skolorna.
Det finns massor av åtgärder vi kan göra.
Gå med i Naturskyddsföreningen.

Här hittade jag en spännande blogg: en blogg om hur jag kan kemikaliebanta mitt hem

Jag vet. Man vet inte var man ska börja. Man tänker jag orkar inte, eller det jag gör spelar ingen roll. Jooo, det spelar roll. Jag har nu mejlat Naturskyddsföreningen att jag vill bli volontär och att jag vill veta mer om hur jag kan engagera mig.

Vi kan hjälpa Naturskyddsförening

Läs: Nästa
år gäller det. Man kan nog beskriva det som ett supervalår. I slutet av
maj ska vi rösta fram EU-parlamentariker. I september röstar vi fram
politikerna som ska bestämma över skydd av vår närmiljö, kollektivtrafik
eller stopp för kemikalier i förskolan. 
I valrörelsen är det antal röster på valdagen som räknas. Och våra röster är många:  

• För att få en plats i EU-parlamentet krävs det ca 150 000 röster. I Naturskyddsföreningen är vi 191 000 medlemmar.  
• För att komma in i riksdagen krävs det ca 230 000 röster. I Naturskyddsföreningen är vi 191 000 medlemmar.
• För att bli personvald i din kommun krävs det bara 5 procent av partiets röster. I Laholm motsvarar det knappt 50 röster. 

”1854 lämnade indianhövdningen Seattle från Suquamish-stammen vid Pugetsundet med stor värdighet över sitt territorium och sitt folk till Usas överhöghet. Talet han höll vid det tillfälet är nu. över hundra år senare , en isnpirationskälla för den ekologiska rörelsen, som har gett en ny tolkning åt hans stränga ord. Den riktar sig till oss – de vita bosättarnas ättlingar – och blir allt mer överhängande.
Lär era barn det vi har lärt våra barn; att jorden är vår mor. Allt som vederfars jorden vederfars också jordens barn. Om människor spottar på marken spottar de på sig själva. Detta vet vi: jorden tillhör  inte människan – människan tillhör jorden. Detta vet vi. Allting hör ihop som blodet som förenar en familj. Allting hör ihop.”  (ur boken Anticancer)

I söndags bestämde vi oss för att åka till Ikea. En del i mitt anticancerliv är att byta ut all plast i köket. Bort med stekspadar i plast, durkslag i plast. Ja, ni fattar. Plasten blir farlig när den värms upp. Och Ikea har ju bra grejer i rostfritt stål för bra priser.

 Mitt hår är på utväxt. Förstår ni min glädje över det? Jag längtar så efter mitt långa hår. Men nu är håret så pass långt att det liksom inte syns på mig att jag haft cancer. Nu är det mer ”tanten ville ha en lite busig frisyr” 😉 Och det kan ju vara okej ett tag.

 Här är mr Iyengar

 Vanda Scaravelli

Jag var en helg med Donna i Stockholm och en vecka i Italien, och jag fick lite inblick i hennes enorma kroppskännedom. Och hon har gett ut flera fina böcker. Jag kan fortfarande lära ut hennes sätt att stå på huvudet och tänka på hur vi en hel dag fick titta på varandras kroppar och verkligen studera dem ut i minsta detalj. Liksom i förebyggande syfte titta på vad vi själva måste jobba med i våra kroppar för att inte gå sönder. Vad behövde stärkas och vad behövde mjukas upp. Men också att titta på varandras kroppar. Som yogalärare måste man nästan vara lite sjukligt intresserad av kroppen och hur man kan hjälpa kroppen att må bra. Jag tror man lär sig mycket om kroppen också av att själv yoga. Vi som utövar ashtangayoga, vi försöker yoga sex dagar i veckan. Alla dagar orkar man kanske inte lika mycket, och när man är sjuk, trött, stressad, oroad eller har ont så anpassar man sin träning, men om man är borta från mattan för länge upplever jag nästan som ett kaos i mig. Jag gjorde ashtangayoga genom alla cellgifter. Och jag använde ashtangayogans andning för att andas mig genom ångest, illamående, oro, rastlöshet och jag har också fortsatt efter operationen och strålningen. För mig finns ingen annan yoga. Jo, det är klart jag kan testa och njuta av ett härligt yinyogapass, eller bli ledd av en karismatisk vinyasalärare i en kul hathayogaflow. Men jag har hittills inte träffat på någon form som fått med hela mig.
Jag älskar ashtangayoga.
Älskar flowet. Älskar repetitionerna som efter många års yogande leder en framåt och man får nya rörelser. Och så repeterar man de igen och igen. Små små steg som leder framåt. Ibland måste man backa och då lär man sig en massa om sig själv och om sin kropp. Men ashtangayogan är så pass anpassningsbar, så jag kan göra så mycket eller lite som jag vill. Men varje morgon gör jag något, om så bara alla solhälsningarna. I ashtangayogan finns som en oskriven ”lag”. Du kan inte bli lärare om du inte har en daglig practice, och du bör behärska hela första serien för att få lära ut. Jag tror på det. Jag tror på nötandet. Att man varje dag gör sin yoga, utmanar latmasken i sig själv, eller stillar stresshetsen. Att man liksom utmanar det som behöver utmanas. Nöta, nöta och nöta igen. Känna kroppen, lära känna sin kropp och sen när det är dags att lära ut, titta på sina elevers kroppar. Se deras begränsningar, uppmuntra och utmana. Som lärare måste du vara uppfinningsrik. Därför blev jag så glad när jag för ett par veckor sedan såg den här filmsnutten AShtangayoga är också medicinsk. Det finns ingen bättre eller sämre yoga. Vi är alla olika och just därför finns det så många olika former, så att yogan kan hitta in i var och en av oss. Några vill inte göra fysisk yoga, medan andra verkligen vill göra det. Några vill andas och sjunga mantran. Det finns något för alla inom yogan och den är som bäst när man som eleven i filmsnutten ändå får göra och känna flowet. om det är vad man vill ha, fast ens kropp har vissa begränsningar. Det är liksom lycka i hela kroppen.