Okategoriserade

Det här med livet. Och vad livet för med sig. Sånt man kanske inte kan gardera sig emot. Livet är som det är. Och ju äldre jag blir. Ju mer tänker jag på de här kedjereaktionerna. Saker man gjorde i sin ungdom, men också så klart senare i livet. Eller saker man kanske inte gjorde, som att stå upp för sig själv i olika situationer, som istället blev ringar på vattnet och så upptäcker man att man 30 år senare fortfarande ”utsätts” för det där man trodde man gjort sig fri ifrån. Att livet på något sätt ofta är ett ställningstagande, ett ställningstagande med konsekvenser som man kanske inte kan se när man tar ställning, men som visar sig. Senare i livet.
Och så tänker man Blä, jag skulle gjort si eller så.
Men oftast visste man inte bättre. Man försökte. Men det kanske inte blev så bra. Eller så blev det bra. Att också försöka sig på att förlåta sig själv för det där man gjort som kanske gjort ont i någon annan. Usch hemskt att leva med att man kanske inte alltid varit sitt bästa jag. Att olika omständigheter gjort att man kanske stressat fram svar. Man kanske har agerat utifrån rädsla. Människan och hur vi är. Ett helt universum.
Jag har inget körkort för att köra i bil. Kanske skulle vi alla behöva en skola för hur man tar körkort för att lyckas köra livet.
Jag vet att det låter kanske flummigt. Men jag tycker inte att livet är så enkelt att navigera i. Även om jag som min kollega Anneli säger; Är världsbäst på att njuta och se till att det blir mysigt.
Jag försöker navigera.
Läser att Katrin Z skrivit en bok som heter Bucketlist. Tänker om jag har en bucketlist. Om hon som är yngre än jag har det. Nej, jag har ingen. Jag har en massa önskningar och det är inte bestiga Himalaya eller hoppa fallskärm.
Ska man ha en bucketlist?
Har du någon?
Vilka söndagstankar.
Idag på dagen fast 1963 höll Martin Luther King talet. TALET om människors lika värde. Känns alltid aktuellt. Alltid.

I have a dream

P.s ses vi i Uppsala idag? Hoppas

Om jag startade en podd. Vad skulle ni vilja att jag pratade om? Vilka ämnen är ni intresserade av? Vilka personer vill ni att jag pratar om och med? Cancer? Hälsa? Yoga? Underlivet?

Jag tänker att det här är attityden jag vill ha.

Eller vad tycker ni?

Jag har några intressenter. Måste bara kicka igång mig själv.
Och är du intresserad av att annonsera hör av dig till mig: karin.bjorkegren@telia.com

Vilka poddar följer ni?
Och varför?
Bra och dåligt i poddarna?

Godmorgon.

Vaknar tidigt. Läser tidningar på nätet och ska snart börja förbereda mig för kursen med KIno McGregor. Den började igår. Vi är 150 elever och jag slås av att hon lyckades plocka ner allt och på ett alldeles fantastiskt pedagogiskt sätt sätta ihop alla bitar. Hon bryter ner allt i minsta detalj. Jag fattar varför hon är så populär. Så glad att jag tecknade upp mig på helgen, även om jag egentligen inte har tid.

Läste det här: KARMA eller nåt

Jag vet inte vad jag ska tänka om karma. För när det händer mig nåt vill jag ju inte tänka karma, såvida jag inte gjort nåt dumt alldeles medvetet. Men i just det här fallet så kändes karma-ordet så rätt.

Hur tänker ni om karma?

Första gången jag åkte till Indien var 2001, tror jag. Då åkte jag till Kerala och först tillbringade vi ett par veckor på ett ayurvediskt retreat precis vid havet och fick behandlingar varenda dag. Fullständigt underbart. Sen yogade jag en månad med Lino Miele på hans årliga yogakurs i Kerala. SEdan dess har jag återvänt varje år och flera gånger per år också. Ofta har jag med mig yogaelever och är med när de upptäcker Indien för första gången.
Det är ofta blandade upplevelser.
För Indien är speciellt och det finns nåt uttryck som går nåt i stilen att man ska se Indien innan man dör. Man kallar också Indien för Mother India.
Indien är bökigt och jobbigt många gånger. Och samtidigt alldeles fantastiskt härligt. Det jag tror jag älskar mest är den där livsglädjen och barnsligheten som jag tycker att många har.
Vilket annat land pyntar hus som om de vore julgranar – året runt? Vilka målar mandalor i färgglada mönster utanför sina hus och tempel? Vilka klär sig så färglatt och mixar färger och former så där lite som de vill, utan att fråga sig funkar de här färgerna ihop? Vilka berättar om gudarna som om de vore vuxensagor och tillber gudar som elefantguden eller apguden? Vilka pyntar sina bilar som om de också vore just julgranar? Vilka tittar på dig och säger; why worry? Woory want help you…
Alltså Indien.
Ni har mig.
Jag vill alltid återvända.
Och det ska jag ju. Och du kan följa med. I november december är jag i Indien och håller i yogan på två yogaretreat. KOM MED!

18-26/11 har jag Hathayoga & ayurveda retreat i Kerala KOLLA HÄR

eller varför inte ägna en veckai Goa och gör Ashtangayoga precis vid havet 28/11-5/12 Läs mer HÄR

hejdå huset för en liten stund.
Vi ses snart.

Ni går väl in då och då på min hemsida? och kollar in EVENTS. Där hittar du kurser, retreats och knipworkshops.

Lördag 27/8 Är jag på Yogahuset i Strängnäs

Söndag 28/8 Är jag på Winwin yoga i Uppsala

9-11/9 Kan du yoga med mig på Sans och balans i Viken, Skåne

15/9 Har jag knipworkshop på Mias yogastudio i Sundbyberg

1-8/10 yogaresa till Mallorca med tidningen Hälsa

28/10 Knipworkshop på Atmajyoti, i Stockholm

18-26/11 följ med mig till Kerala och gör ayurvedabehandlingar och hathayoga. Åker du ensam, hör av dig till Lotustravel.

28/11-5/12 Ashtangayogaretreat i Goa

Jag hoppas vi ses. Gå in på min hemsida för alla detaljer. Och nu längtar jag till när boken kommer.

Härute på ön ser jag varje dag fria djur. Örnar, rävar, älgar och rådjur. Men jag vet att det också finns vildsvin och några hävdar att de sett lokatt. Jag älskar lokatter och har fått för mig att det är mitt skyddsdjur. När jag ser de fria djuren blir jag så glad. Det är som att hjärtat slår extra slag. Att det finns platser där djur får och kan leva i det fria. I naturen.

Igår skickade en kompis den här lilla filmen. Alltså så fint.
Fy fan för att djur föds upp så där i fångenskap.

och när du sett den här filmen, se den här föreläsningen

Nu vill jag gå kurser i prata med djuren. Så spännande. Men egentligen kanske det handlar om att våga lyssna till det vi redan vet. Som när man reser utomlands till ett land vars språk man inte kan. Man träffar människor men ändå känner man att man förstår varandra. Att det faktiskt finns ett språk bortom orden. Ett språk, som man skulle kunna säga kommer direkt från hjärtat utan att passera hjärnan. Utan att börja värdera. Ett hjärtats språk. Och när jag är ledsen. När jag är oroad. När jag är fylld av allt det där som livet för med sig som vi ofta vill springa ifrån, rymma i från eller kanske trycka undan med alkohol och droger. Efter en promenad i naturen så känner man sig alltid något lättare. Naturen helar. Naturen kommer åt oss på ett så vackert sätt. Naturen har inga ord. Naturen pratar inte med ord. En del säger att man måste prata om saker. Älta sin problem. Men den där promenaden, den där vistelsen i naturen helade det där som du trodde var så viktigt att älta. För man kan gömma sig bakom orden. Ord kan lätt bli en mur. Ord kan förstöra. Men så klart kan ord också vara vackra, göra saker bra. Men om vi tog bort orden bara en liten stund och om vi ”pratar” ordlöst. Jag vet inte, men jag blev så fascinerad av Anna Breytenbach. Nu vill jag åka till Sydafrika och gå kurser. Å det är så mycket jag vill göra. Så mycket jag vill hinna med i livet.

Ibland kan jag bli alldeles fascinerad av att jag vet när Pino är törstig. När han behöver gå ut. Och kanske framförallt att Pino känner av mig. Att han faktiskt talar till mitt hjärta. Och när jag var sjuk kände jag hans omtanke. Jag kände hans oro. Jag kände, men jag kan inte förklara med ord egentligen. Det fanns en kommunikation som på många sätt är läkande. Förstår ni vad jag menar.