Okategoriserade

Dagsform: Efter en halvorolig natt. Har haft ont i tänderna, öronen och huvudet i natt. Jätteont faktiskt, så där ont att jag ett tag trodde att jag skulle tappa tänderna. Vaknade kl fem av mig själv, drack varmt vatten med citron och ghee. Jag älskar Ghee. Nu skriva en liten stund, sen yoga och sen vaknar familjen.

Hur märkte du? Ja, det är en återkommande fråga jag får. Och hur märkte jag? Jag måste tacka min intuition, att jag lyssnade på kroppen och det allra svåraste att jag lydde Rays råd och tog mig själv på allvar. Att jag tog mig till doktorn med min oro. Alla år av yoga har kanske gett mig den kunskapen att verkligen känna efter. Att veta när det är fel. För det är en kunskap att lyssna på sin kropp, veta hur den känns, om den är trött, ledsen, ja, om den är i dur eller moll helt enkelt. Jag kände att nåt var fel. Mitt ena bröst svullnade upp. Jag kände inga knutor, mer att det kändes hårt och svullet. Tänkte först att det hängde ihop med min mens, men svullnaden stannade kvar också efter mens. Ray blev orolig och nästan krävde att jag skulle gå till doktorn. Till slut lyssnade jag på honom. Jag började googla och hittade att det finns en form som heter inflammatorisk bröstcancer, jag kände på mig att det kunde vara det. Jag hade gjort mammografi ett år tidigare och inget syntes på den. Men så är det här en cancerform som INTE syns på mammografin. Inte ens när det var diagnosticerat cancer syntes det på mammografin. Så bara så ni vet, cancer är inte bara knölar, cancer har så många skepnader, så vi måste våga lyssna på kroppen och på vår intuition. Och inte vara rädda för att kräva vår rätt att bli tagna på allvar av sjukvården.

Det var fredagen den femtonde juni. Min kära kompis Thomasines födelsedag. Thomasine dog för två år sedan i cancer. Det var första gången som cancer kom näranära in i mitt liv och jag förstår idag också hur hårt det tog mig att förlora Thomasine.
Det var också samma dag som jag och Ray skulle till mäklaren i Norrtälje och betala slutlikvid för huset i Skeppsmyra och få nycklarna till VÅRT gemensamma framtida projekt. Huset där vi ska bli gamla. Huset som är så stort att folk vi tycker om kan komma på besök, typ närsomhelst. Vi kan ha hela familjen där, våra barn och deras kompisar. Ett stort levande hus, som vi båda alltid drömt om. Vi skulle åka direkt till huset efteråt och röja ut alla linoleumgolv så att Rådjursgolv kunde komma på söndagen och slipa alla golv. Efter helgen visade det sig att vi röjt ut 130 kvm golv på 2 dagar och då lämnade vi ett rum orört…

Jag ringde Bröstcentrum på Karolinska och fick en avbokad tid samma dag. Tog en taxi för att hinna, hade packningen med mig. Läkaren kunde konstatera att bröstet var svullet och skrev ut voltaren för att häva svullnaden. Sedan ordnade hon en remiss till på måndagen för ultraljud och punktion. Helgen var som i trans. Voltaren är inte bra för mig, mådde dåligt av det och mådde dåligt av oron som jag kände.
Måndag morgon: När jag kommer till Bröstcentrum säger de att de inte kan göra ultraljud den dagen, att jag kan få en tid ett par veckor senare. Och om de inte gör ultraljud så vill inte läkaren punktera.
 Jag började grina och blev bara så där överdrivet saklig. Som en urkraft, jag helt enkelt tvingade dem att punktera, trots att de inte kunde kolla på nåt ultraljud. Sen gick jag ut därifrån och in på en toalett och bröt ihop. Jag grät helt hysteriskt.
Jag visste.
Jag tittade på min telefon och min första tanke var; Vem ska jag ringa. Vem kan jag ringa? Så blev jag ledsen för det. Jag är inte så van att ”lämpa över” mina problem på andra. Jag tycker det är ganska jobbigt. Jag har några få nära som vet, men just då och där kände jag mig så ensam. Som om jag var ensammast i världen. Som tur var hade jag en inbokad terapitid och det var helt fantastiskt. För vi pratade om precis det.
Om att vänskap också är att dela sin svåra stunder. Att människor kan vilja hjälpa en och stötta och att mycket kan handla om att våga öppna upp för det.
Jag säger det till andra, men har haft så svårt att ta den platsen själv. Idag med det stöd jag fått från er läsare, nära vänner, min familj, elever, folk jag känt tidigare i mitt liv, gamla kärlekar. Det stödet har varit och är enormt. Och kanske är det så, om vi vågar visa vår skröplighet, vår sorg, vår rädsla så öppnar det upp för djupare samtal, intimare relationer. Jag är i alla fall helt överväldigad, totalt lovebombad i det här. Det lyfter mig och gör det lättare.
Sedan vet ni, jag åkte till Båstad och fick beskedet per telefon dagen innan midsommarafton. Min värld rasade totalt. Alla mina planer ställdes uppochner. Det var mitt livs värsta dagar innan  jag kunde komma tillbaka till Stockholm och göra alla provet och se att det inte spridit sig i resten av kroppen och innan jag pratat med läkaren. En ångest som jag inte ens önskar världens elakaste människa. För ovetskap är din värsta fiende. Att veta är bättre, då kan man ha en plan. En karta över hur man ska göra och agera. Men ovisshet, du famlar i mörkret.
Idag vet jag att det finns tecken på den här formen av cancer. Om det kliar mycket i bröstvårtan och när jag tänker efter så har det verkligen gjort det. Bröstet svullnar upp är också ett tecken. Men sedan är det andra tecken som jag känner kan föras in där och det är tröttheten. Jag har varit så trött och varit väldigt godissugen. Jag tror också att mina hormonsvängningar är en stor del av det här. Att jag alltid mått så dåligt både fysiskt och psykiskt vid mens.
Så våga lyssna på din kropp och ta signaler som att det inte känns bra på största allvar. Bättre att kolla upp en gång för mycket, en en gång alldeles för sent.

Lycka är; hemgång.
Alldeles nyss kom provsvaren.
En vanligt frisk människa bör ligga runt, eller över fem när det kommer till de vita blodkropparna. När jag kom in här på lasarettet var mina värden 0,2. Så ni fattar hur lågt. Sakta har de stigit uppåt. Igår var de på 1,7 och jag bad till gud att de skulle fortsätta stiga, och gärna lite mirakulöst. Nu hade de stigit till 2,7. Och jag får förmodligen åka hem i eftermiddag.
Jag är så glad. För i kväll kommer Mira och hennes sambo/kille Anthony till Båstad och det skulle vara så skönt att få vara där och ta emot.
Jag är så glad.

Så glad.

Jag kände direkt på torsdagsmorgonen när jag vaknade; Det här blir ingen bra dag.
Kroppen kändes tung, kände mig lite småsjuk. Energilös. Gick till yogan ändå, tänkte på hur viktigt det är för välmåendet med rutiner och försökte mig på att yoga. Orkade inte så mycket, blev lite besviken på mig själv, men masade mig hem.
Tog mina prover på vårdcentralen,(de kollar om mina vita blodkroppar har bra värden)och gick hem och la mig i soffan.
Men så började jag få lite frossa och blev hysterisk med att ta tempen.
När man går på cellgifter bör man inte ha feber över 38, då tycker de att man ska åka in till sjukhus. Så jag tog tempen och upptäckte att ”febern” gick sakta uppåt, för att vid 37,7 då kände jag mig orolig och ringde min sköterska Maria på radiumhemmet.  Hon sa: Ta två alvedon och vänta sex timmar med att ta tempen. Har du 38 då tycker jag att du ska in till närmsta sjukhus. Så ringde de från Radiumhemmet och sa att de fått svaren på mina värden och att de var alldeles för låga och att jag var extremt infektionskänslig. Vi vill att du åker in direkt till Helsingborgs lasarett.
Jag blev så himla rädd.
Det är också så jobbigt, varken jag eller Ray har körkort och det tar 40 minuter till Hbg från Båstad. Ibland känner man sig bara så himla utsatt och det är så jobbigt att fråga om hjälp, om inte någon uttalat att den vill och kan hjälpa en. Och även då är det svårt.
Fan, det är en tuff känsla att vara en belastning för andra.
Obehagligt, läskigt, jobbigt och svårt att be om hjälp. Så svårt ibland, att man inte orkar eller vågar fråga.
Vi ringde Lena, som jag känt länge och som också är själva anledningen till att jag hittade Båstad för nio år sedan.
Hon körde oss till akuten och sen dess har jag varit inlagd.
Jag har ett eget rum, så Ray har kunnat sova med mig, tills igår då han började nysa. Då fick han åka tillbaka till Båstad. Så himla känsligt är det i ett sånt här läge. Som om jag var en liten klen porslinsdocka. Det har varit så skönt att ha Ray här. Det har känts så tryggt. Jag har sånt behov av närhet, att ha människor runtomkring mig. Jag vill inte vara ensam i det här, jag skulle gå sönder då. Jag vill inte gå sönder.
Jag menar DET finns även grader i helvetet. Jag vet det nu.
Jag har fått antibiotika intravenöst var sjätte timme. Otroligt hög dos. Så hög att jag fått blåsor stora som enkronor i munnen, svamp i hela munnen och får inte behålla nåt jag äter. Fast å andra sidan jag är inte heller särskilt hungrig.
Så ångesten av att vara så utsatt, så utlämnad åt andra. Nya sköterskor hela tiden. Hur de tar olika i en. Att man känner sig tryggare med vissa och otrygg med andra. Att man inte kan välja, att an måste ta emot det man får.  Att inte få ta sig utanför rummet. Att inte bara känna sig helt isolerad. Jag är isolerad. Jag får helt enkelt inte utsättas för risken att bli sjuk, eller få någon virus, eller infektion utöver det jag redan har.

Det finns en balkong här på avdelningen. Den är kanske tio meter lång. Om det inte är någon annan ute på den får jag promenera fram och tillbaka, så får jag en känsla av att vara utomhus. Frisk luft. Jag har vandrat den fram och tillbaka, som en rastgård för interner. Försöka hitta en mening i det, i det där stegen framochtillbaka. I luften jag drar in i mina lungor. Försöker lägga in meditation i stegen. Min egen meditation. Gående meditation.

Jag känner mig inlåst, helt isolerad och i händerna på alla andra. Fanjävlaskitihelvete, varför skulle det slå till så här på mitt första cellgift. Nu är jag så rädd att det ska bli så här varenda gång. Jag har fem cellgifter kvar att ta. Känner mig så rädd och liten inför mitt stora, ofantligt stora uppdrag jag har nu, min första etapp på att bekämpa det här cancerASET. Och jag knockades i första ronden.

De är jättesnälla här på sjukhuset, tar hand om mig och bara att Ray fått sova här är ju helt fantastiskt. Men jag vill ändå härifrån. Jag vill äta min mat som jag får laga till, jag vill kunna gå ut i naturen och inte känna mig instängd på ett rum. Jag vill inte få en massa starka mediciner i mig hela tiden. Jag har en slang från bröstet så att jag kan snabbt får i mig medicinerna.
Jag har gråtit och varit ledsen. Och mitt i alltihopa ska jag försöka gaska upp mig, tänka positivt känna starkt känslan att jag vill leva. Jag vill leva. Men det är inte så lätt. Det är inte så lätt.

Livet fortsätter verkligen och det känns så konstigt, men trots den starka behandlingen så får jag mens. Min kropp fortsätter att kämpa. Jag trodde att allt sånt där skulle försvinna och var faktiskt lite glad över att få slippa. Men, nu har jag både kemoBrain OCH mens, känns så där…
Den här cancern är ju hormonell. Och uppenbart kämpar mina kvinnliga hormoner hårt, men tyvärr verkar de ju inte vara bra för mig. De, mina kvinnliga hormoner har satt mig i den här situationen.

Mycket tid av mina dagar går till eftertanke.
Jag tänker och tänker, fnular och funderar och märker att mina spärrar släppt. Jag vågar säga saker jag känner och känt, hur JAG känner dem, utan att lägga skuld på någon annan (hoppas jag i alla fall). Men min känsla är ju liksom alltid min känsla.
Så jag säger inte att den är rätt, men det är rätt för mig.
Att på riktigt säga att jag behöver dig Ray. Jag behöver dig vid min sida. Att min största rädsla är att bli lämnad, att bli bortstött och att stå där när man är som mest skörast. Hjälp, det gör mig livrädd stundvis. Det är så läskigt, att vara i sånt behov av människor.
Jag känner mig ju någorlunda okej nu, men jag vet att jag kommer att bli svagare.
Jag tänker på alla gamla, att hamna på ålderdomshem.
Vi måste ta hand om varandra. Hjälpa varandra i nöd, inte bara älska varandra när det är lätt och allt går bra.
I nöden testat kärleken, testas vänskapen.
Och även om man inte tänker på det när man är frisk, kommer vi alla en dag att bli skröpliga och i behov av någon annans omvårdnad och omtanke.
Och vi har så svårt att be om hjälp, vi försöker vara så duktiga. I vår värld får man inte krackelera, i vår värld måste man vara stark och självständig. Klara sig själv är liksom det finaste.Men vi behöver varandra. Vi har liksom kommit bort från det. Ensamhet är inget att eftersträva, vi hänger ihop. Sedan en annan sak att man kan behöva ensamhet, stillhet. Sitt eget rum att gå in i.
Men ingen vill vara sjuk och ensam. Men det är väldigt läskigt att erkänna.

Det känns som om jag, trots alla mina terapier, trots allt mitt jobb med mig själv ändå måste glutta och rucka på stenar i mitt liv. Våga flytta på dem, ta reda på varför saker och ting blivit som de blivit. Mitt egna 12-stegsprogram, fast jag inte varit missbrukare.
Kanske är det en ynnest att få komma till ett sånt här vägskäl, när man liksom måste värdera sitt liv på riktigt.
Jag vet inte om jag någonsin tidigare sagt till mig själv JAG VILL LEVA. Men det är mitt mantra, det enda viktiga. Jag vill leva, jag vill bli mormor och bonusfarmor. Jag har massor med saker som jag vill göra med Mira och Ray. Jag vill lära känna LillRay mer. Jag vill gå promenader om fem år med Pino i skogen. Jag vill resa till Tibet och jag vill lära mig mer. Jag är inte färdig, inte på långa vägar. Jag har inte älskat klart de jag älskar min familj, min man, min dotter, min bonusson, min hund och mina vänner. Jag har så mycket kvar att ge och så mycket att våga ta emot.

Igår fick jag tips om att skriva min tacksamhetsbok. Varje dag skriver man tio saker man är tacksam för som har hänt under dagen. Och på andra sidan skriver man tio saker man vill ska ske inom fem år. De saker man vill ska ske, ska vara där hela tiden tills de inträffar. Jag vet vad som ska stå högst på min lista: JAG VILL LEVA!

Vi är tillbaka i Båstad. Kom med ett sent tåg igår kväll och hamnade i ett uptempoBåstad, snart, typ nu börjar tennisveckan. Tjo och tjim i hela lilla byn, känns så märkligt att vara där jag är. Partymänniskor, fest och korta kjolar. Utseende och snabba bilar. Status och att vara rätt, ha de rätta kläderna, vara på rätt ställe med rätt människor.  Stundvis säkert jättekul, jag var också en flicka som sprang ute jämtjämt. Men, nu min hårbotten kliar, det sticker och drar. Jag känner att det håller på att hända, att snart faller håret. Känns som när man försöker lirka sig ur en fuktig sovsäck. Snart ligger det tussar på kudden. Ray säger att vi rakar av oss håret ihop. Åsså, min kommentar: Du kommer att vara mycket finare än jag i rakade skalle. Jag kommer att se ut som SkallePer.

Livet fortsätter, så är det.
Och för mig, många kanske tycker det är konstigt att jag är så öppen i det här, berättar vad som händer, hur det känns. Men jag mår bra av det. Jag tror på det här att sätta ord, formulera mina tankar, mina känslor, både de sorgliga och ledsamma och så de glada  – att det är en del av min läkning. Att förstå, att föra en dagbok över något som händer i mitt liv, som störtat om och ändrat om på ett sätt som inget annat egentligen någonsin gjort tidigare i mitt liv.
Jag upplever att jag är närmre mig själv. Men också den här märkliga känslan av att inte veta vad som händer, att inte längre ha kontroll över mitt liv.
Jag behöver också mina nära relationer så otroligt mycket. Längtar efter att bli nära, att vara nära. Att gå förbi alla hinder och alla mönster och bara vara den jag faktiskt är. Den vi alla är, stark och svag, söt och ful, snäll och dum, liten och stor, och att alla de här delarna får finnas.
Jag vet att det kommer att bli svårt att bara svara; Jag mår bra. Om någon frågar hur jag mår. Inte för att man vill att de man möter ska tycka att man är jobbig som hänger alla ens känslor på dem, utan för att jag nog kanske aldrig mer kommer att klara att ha en fasad. Att livet är för kort för det. Jag är kanske konstig i mina formuleringar. Det är så märkligt med cellgiftet jag känner mig nästan bakfull, lite slöddrig, svårt att hitta orden. Snurrig helt enkelt.
Jag blev hämtad av Cissi igår och vi tog en antikroppspruta på Radiumhemmet. Sen åkte vi ut till Cissi och Henriks helt underbara landställe på Ingarö. Det var som att komma till ett spa, jag låg i olika hammockar och solstolar och blev förflyttad till lunchbord, middag och sen frukost. Jag sov över där och det var så härligt.

Natten var fylld av många märkliga drömmar och jag var ju lite rädd för att sova ensam, så Cia sov med mig. Hon sa att jag snarkade… Jag hade så märkliga drömmar. Ena drömmen handlade om hur jag blödde ur alla porer och att jag tappade håret. Vaknade straxt innan kl fem, gick ut och andades ujjajyiandningen och satt så i en timme, tills Cia vaknade och vi rastade Greta. Sedan somnade jag om och drömde hur hela min bål, var tvungen att bytas ut, och allt som var kvar av kött och ben, var mina armar och ben och huvud. Så märkligt obehaglig dröm.

Jag älskar alla samtal jag har nu, med de som är nära. Kanske är det så inget ont som inte för något gott med sig. Men samtidigt så viktigt att skratta, och humor är så förlösande. Bara en sån här sak, som att läsa sommarens horoskop i Svensk Damtidning, kändes som nån sorts svarthumor, men jag behöver också det.

Mitt i alltihopa, allt det jag går igenom just nu, så är jag fortfarande taleskvinna för Moonsun. Först tänkte jag att det blir ju kanske väldigt konstigt. En cancersjuk taleskvinna, en kvinna som fått bröstcancer, men så tänker jag att varför inte.
Varför inte?
Jag är ju fortfarande Karin, som värnar om en frisk värld, ett frisk inre ett sunt liv, både invändigt och utvändigt inte bara för mig själv utan för alla andra.
Hur viktigt det är att vi värnar om det.
Om maten vi äter, krämerna vi smörjer in oss i, tankarna vi tänker, ett enda kretslopp.
Och även om jag är sjuk nu, drabbad av cancer, så ska jag överleva. Ta mig ur det här och jag ska ju fortsätta att försöka leva så vanligt i mitt liv så mycket som jag bara kan.
Jag vill inte vara satt på reservbänken. Jag vet att det kommer dagar när allt känns tungt, svårt och jag är svag. Jag vet det. Jag har ju redan också känt på flera såna dagar.
Men jag måste också våga vara i de starka dagarna. Jag tänker inte bli ett offer. Även om natten visade lite på hur det kommer att bli, den var väldigt ångestfylld. Kunde inte sova och var så väldigt beroende av att ha Ray nära. Att han höll min hand, att han kom med en iskall handduk och la på min panna, och med flädersaft och vår kärlek. Nu testas äktenskapet, hur starka kommer vi inte att bli, hur sammanväxta när vi tagit oss igenom den här resan. Jag och min stora kärlek, min älskling och jag.
Och så tänkte jag, nu om någonsin är det viktigt med hudvården. Att ta hand om min kropp och hud på allra bästa sätt. Smörja in mig med det bästa produkter, utan kemiska tillsatser eller cancerogena tillsatser. För huden kommer att torka ut, slemhinnorna kommer också att förändras, torrt i ögonen, blåsor i munnen, lätt för urinvägsinfektion och torra slemhinnor i underlivet. Och apropå det läs den här länken:Naturligt snygg
Och om du ännu inte varit inne på Moonsuns hemsida och webshop MOONSUN, så uppmanar jag dig nu att ta dig dit. Och jag lovar dig, jag har aldrig älskat ett skönhets/hudvårdsmärke som jag älskar det här. Jag har använt produkterna i fem år och jag är den trogna typen. Men Moonsun har jag ingått ett äktenskap både de bra och lätta dagarna, men också de mer sorgfyllda och tunga dagarna.

Min dotter Miras ena gudmor heter Cissi Elwin, numera Frenkel. Cissi lärde jag känna när jag började jobba på Bullenredaktionen, då var jag 23 år och vi blev snabbt bästa vänner. Miras andra gudmor heter Hella Mörner. Jag började i Hellas klass när jag var 17 år och vi blev också bästa vänner. Dessa underbara kvinnor och vänner valdes ut som gudmödrar till min dotter Mira med omsorg av en 27-årig Karin som valt att föda barnet jag väntade, fast jag visste att jag skulle bli ensam. Jag har alltid valt krångliga vägar, men de har alltid slutat bra.
Vilka underbara vänner, jag är så JÄVLAINIHELSKOTTA glad för detta val. De är fantastiska. De stöttar inte bara mig, utan också min dotter och igår såg jag att Ray fått ett så gulligt sms av Hella.
Cancer drabbar ju inte bara mig. Det drabbar ju alla runtomkring mig. Det är tufft att vara den som är nära. Tufft att se sin mamma, fru, dotter, syster, styvmamma och vän ledsen, orolig, sjuk och liten. Man vill ju inget hellre än att kunna hjälpa och ta bort lite av det onda.
Jag har blivit så fullkomligt lovebombad i det här, så alla de där födelsedagsfestererna. Näe, jag har inte haft ett enda kalas under hela min uppväxt, det har liksom betalats tillbaks med råge. Igår fick jag till och med ett paket från Anneli och Johanna på Bonniers Semic. Känner mig nästan som en prinsessa, en liten pascha. Jag är så oändligt tacksam och så glad för all den fina uppmuntran, all empati och omtanke som jag känner. Bara den kommer att bära mig igenom det här.
Idag fick jag min första cellgiftsbehandling. Jag var så rädd innan, så himla orolig. Men det var inte så farligt. Det är nog mer biverkningarna som är de jobbiga. om ett par dagar kommer håret att ryka. Då behövs en sån här spegel som jag har hemma i hallen.
När Mira var en liten flicka på fem år och var hemma hos sin gudmor Cissi, var hon på skattjakt med Cissis dåvarande man Tomas i deras hus stora grovsop. Mira hittade en spegel som hon tyckte var så fin. Det kom Tomas ihåg, och på hennes födelsedag ett par veckor senare hade Tomas målat den blå och skrivit Mira 1997 på övre delen av spegeln och på den undre, det ni ser: Vad vacker du är! Den spegeln har hängt i Miras flickrum i alla år, nu hänger den i min lilla hall. Jag har alltid tyckt så väldigt mycket om den spegeln. Det var så himlans gulligt tänkt.
Idag kändes det så fint att titta in i spegeln som en lovprisad, prisbelönad och stjärnregissör gjort till min dotter. Kanske kan jag få lite av den vinnarkraften nu och nog vore det en bra affärside till cancersjuka, överhuvudtaget en bra present. En spegel med en sån här affirmation, så man inte glömmer.
Karin 2012, Vad vacker du är!

Fri dag. Permission. Känns nästan lite märkligt. Den här veckan har vi varit så mycket på Radiumhemmet.Ja, ni som läst min blogg sedan tidigare vet ju hur lätt jag har att känna mig hemma; Were ever I lay my hat thats my home.
Jag har helt enkelt redan vant mig.
 Igår bestämdes det att vi skulle flytta på cellgifterna till imorgon, fredag och det för att de ska operera eller sätta in en port på min bröstkorg, så att de lättare kan få in cellgifterna och medicin om det skulle behövas.
När jag blir frisk från det här, är det det här jag vill jobba med. PÅ något sätt.
Ni kommer fatta under resans gång, ska inte ta allt nu. Och det kommer nog att utkristallisera sig på något sätt.
Men en sak kan jag berätta. I dagens Sverige drar man ner på sjukvården och det är INTE bra. En hel avdelning stängs på Radiumhemmet, för det finns inte pengar till semestervikarier. Jag skulle alltså egentligen satt in min port om några veckor, innan min andra cellgiftsbehandling. Men den avdelningen är stängd under sommaren. Nu ordnade de fantastiskt bra på Radiumhemmet att jag får göra det i morgon och med anslutning till min första behandling. Men det är för att jag tillhör en högrisk grupp.
Jag vet att man inte tänker på sjukvård när man är frisk. Det gjorde inte jag heller, och det kan jag verkligen ångra idag, på många sätt. Inte för att man ska gå omkring och tänka det värsta scenariot, men… Men jag kan lova er att man måste vara stark, både fysiskt och psykiskt för att kunna vara sjuk i vårt samhälle.
Man måste ha nätverk, vänner och familj som ställer upp och hjälper när man inte klarar själv.
Allt det behöver man.
Vår sjukvård är fantastisk. Verkligen. Vilka hjältar som jobbar där. Just nu brinner jag så klart för alla på Onkologen, men kanske är de extra gulliga och empatiska eftersom de faktiskt ser och träffar oss ganska ofta. Ser våra våndor, och rädslor. Vet att vi är rädda. När man träffas flera gånger binds ju liksom band, man lär känna varandra och lär man känna en patient blir det kanske svårare att ”förhålla” sig så där professionellt, som man ibland upplever att sjukvården är.
Här hos onkologerna på radiumhemmets bröstavdelning har de stannat kvar med blicken och jag har verkligen känt att de bryr sig om mig.
De har ju sagt att de ska bota mig.
Men vad händer sedan och emellan.
Det kommer många dagar när du inte kan arbeta, men du har fortfarande utgifter.
Du måste inte bara vara stark för att kunna vara sjuk, jag höll på att skriva: Man måste vara stark och frisk för att kunna vara sjuk…
Det är ju inte klokt egentligen.
Men en sak kan jag skriva till, det underlättar om man är rik också och har tecknat dyra försäkringar.
Sånt tänker man inte på när man är egen företagare.
Mitt tips till er alla där ute, se om era försäkringar. Teckna en sjukförsäkring, och om det går lägg till extra vad gäller cancer. Eller se till att företaget du jobbar på tecknar en till dig.
För man vet aldrig.
Från en dag till en annan blev jag sjuk och jag har inte sett om mitt hus.
Och jag har alltid sett mig som en stark och frisk person. Och idag känner jag att det kan hända vem som helst. Så teckna en försäkring NU.

Jippie, idag mår jag bättre.
Stegen är lättare, känns inte lika svårt att le idag.
En gladare och lättare dag helt enkelt.
Idag träffade vi Maria som ska vara min sjuksköterska under hela den här resan. Hon verkar jättefin. Vi blev informerade om vad som ska hända, men också om att jag kommer att behöva äta Hercaptin, tror jag det heter under ett helt år. Jag ska operera in en port på bröstkorgen, där man ska kunna spruta in alla mediciner lättare. Så nu kommer vi att angripa cancern från alla håll och kanter. Den kommer inte att komma undan. Jag kommer att äta en tuff cellgiftsbehandling, men jag säger som en av mina bästa kompisar Cissi säger: Ont ska med ont bekämpas…
Och i det här fallet tänker jag bara JA!
Idag vaknade jag gladare, igår var en sån fruktansvärd dag. Men idag fick jag fatt på kämparglöden igen. Jag yogade och det kändes bra. Vi gick till sjukhuset och gick igenom min behandling med Maria och hämtade ut all medicin. En hel papperskasse, mediciner och motmediciner. Jag som inte gillar mediciner, men i det här fallet, med den cancerform jag har, medicinen kommer att hjälpa mig. Radiumhemmet har stor erfarenhet. De har hjälpt så många kvinnor och de är bäst i världen.
Så tacksam för dessa sjuhusänglar, alla som jag hittills mött är så gulliga och snälla.
Känner mig så väl omhändertagen.
Jag och Ray åt en rawfoodlunch på centralbadets Ecobar. Där fick vi samtalet som gjorde oss så glada. Som att vi fick livet åter. Det fanns INGET på alla röntgenundersökningar som jag gjorde igår. Cancern har inte spritt sig. Den är koncentrerad till mitt högra bröst och körtel.
Tänk att man kan bli så glad över ett sånt besked och tänka; Vad skönt det är bara cancer i bröstet. Men precis så känns det.
Jag känner mig glad.
Jag ska överleva det här.
Dessutom mitt hjärta är jättebra. Levern också och mina blodvärden är jättefina och bra. Så jag kan väl inte ha en bättre grund att bekämpa det här än jag faktiskt har. Nu ska den krympa, och sen ska bröstet bort. Jag ska bli den häftigaste enbröstade femtioåringen nånsin. Nej, när det är tid och möjlighet, ska jag försöka få ett återskapat bröst och göra det andra mindre. Jag har ändå aldrig gillat, om nu sanningen ska fram att ha så stora bröst som jag har. Och jag hoppas det funkar. Men det är inte nu, utan sen. En dag i taget. Men idag kände jag starkt. Jag kommer att överleva det här. Och det är så härligt för jag vill verkligen leva.