ja, livet fortsätter

Livet fortsätter, så är det.
Och för mig, många kanske tycker det är konstigt att jag är så öppen i det här, berättar vad som händer, hur det känns. Men jag mår bra av det. Jag tror på det här att sätta ord, formulera mina tankar, mina känslor, både de sorgliga och ledsamma och så de glada  – att det är en del av min läkning. Att förstå, att föra en dagbok över något som händer i mitt liv, som störtat om och ändrat om på ett sätt som inget annat egentligen någonsin gjort tidigare i mitt liv.
Jag upplever att jag är närmre mig själv. Men också den här märkliga känslan av att inte veta vad som händer, att inte längre ha kontroll över mitt liv.
Jag behöver också mina nära relationer så otroligt mycket. Längtar efter att bli nära, att vara nära. Att gå förbi alla hinder och alla mönster och bara vara den jag faktiskt är. Den vi alla är, stark och svag, söt och ful, snäll och dum, liten och stor, och att alla de här delarna får finnas.
Jag vet att det kommer att bli svårt att bara svara; Jag mår bra. Om någon frågar hur jag mår. Inte för att man vill att de man möter ska tycka att man är jobbig som hänger alla ens känslor på dem, utan för att jag nog kanske aldrig mer kommer att klara att ha en fasad. Att livet är för kort för det. Jag är kanske konstig i mina formuleringar. Det är så märkligt med cellgiftet jag känner mig nästan bakfull, lite slöddrig, svårt att hitta orden. Snurrig helt enkelt.
Jag blev hämtad av Cissi igår och vi tog en antikroppspruta på Radiumhemmet. Sen åkte vi ut till Cissi och Henriks helt underbara landställe på Ingarö. Det var som att komma till ett spa, jag låg i olika hammockar och solstolar och blev förflyttad till lunchbord, middag och sen frukost. Jag sov över där och det var så härligt.

Natten var fylld av många märkliga drömmar och jag var ju lite rädd för att sova ensam, så Cia sov med mig. Hon sa att jag snarkade… Jag hade så märkliga drömmar. Ena drömmen handlade om hur jag blödde ur alla porer och att jag tappade håret. Vaknade straxt innan kl fem, gick ut och andades ujjajyiandningen och satt så i en timme, tills Cia vaknade och vi rastade Greta. Sedan somnade jag om och drömde hur hela min bål, var tvungen att bytas ut, och allt som var kvar av kött och ben, var mina armar och ben och huvud. Så märkligt obehaglig dröm.

Men så läkande att vakna med den här utsikten och andas in skogen och havets kraft.

Jag älskar alla samtal jag har nu, med de som är nära. Kanske är det så inget ont som inte för något gott med sig. Men samtidigt så viktigt att skratta, och humor är så förlösande. Bara en sån här sak, som att läsa sommarens horoskop i Svensk Damtidning, kändes som nån sorts svarthumor, men jag behöver också det.

0
0