Okategoriserade

Dagsform: Lite orolig natt. Jag som gick ut så hårt igår om att jag inte bryr mig om mitt utseende. Ni ska få läsa om min natt. I morse åkte min man och hans lille son tillbaka till Stockholm. Vi kommer inte att ses förrän om en vecka. Jag och Ray har umgåtts dag och natt, jag har varit typ symbiotisk med honom. I natt innan han skulle åka hade jag värsta mardrömmen. Vaknade gråtandes, hulkade riktiga såna där krokodiltårar och vaknade sedan arg på Ray. Usch, jag är en hemsk människa. Nu ska ni får höra vad jag drömde…

Jag är utsatt i den situation jag är i. Jag vet att de som är nära mig också är sköra, mår dåligt. Bär på oro. Så jag vet att jag inte är ensam i det här. Jag kan verka stor och stark. Och jag är ju det också, men inte alltid. Jag är en litenliten spillra ibland. En ledsen och orolig och väldigt rädd person. Så klart. Vem är inte det i en situation som denna?
Skulle vara omänskligt om jag inte var det, faktiskt.
Därför vill jag också dela med mig om min litenhet. Och sånt jag inte är så stolt över, för att visa hur dubbelt allt är.
Också för att ni inte bara ska tänka att jag är så där stark hela tiden. För det är jag inte.
I alla fall.
Jag drömde att jag fick reda på att Ray var otrogen. Och att han var det flera gånger. För en del människor är säkert otrohet ingen grej. För mig är det en stor grej.
Jag är en extremt monogam person om jag verkligen älskar någon. Och jag har aldrig, ALDRIG älskat en pojkvän/kille/man så mycket som jag älskar min man.
Och jag är också extremt gammalmodig när det kommer till äktenskap, i nöd och lust och då också otrohet.
För mig handlar det om trygghet och tillit. Det allra viktigaste för mig i ett förhållande.
Jag litar på min man. Han är en bra man. Och jag vet att han litar på mig.

Men min stora fasa är att bli lämnad i den situation jag är i nu. Min utsatta situation. Min utsatthet.
Och gissa vem jag drömde att han var otrogen med?
Jo, en fröken Sverige-tjej.
Haha, nu idag kan jag skratta åt det. Men i drömmen var det så obehagligt.
Jag stod där med mitt kala huvud, utan ögonbryn och ögonfransar. Så utsatt i hela mitt väsen.
Så idag tar jag den lilla Karin i handen. Det är okej. Alla känslor får finnas, man behöver kanske inte agera på varje känsla. Men de får finnas.

I natt vaknade jag också av att huset skakade. Vi hade jordbävning här nere i Skåne, så det var säkert fler än jag som hade en orolig natt.

Och by the way, min yoga i morse var underbar. Gjorde handstands och skorpionen och tog hälarna i bryggorna. Vad jag älskar min starka kropp.

Dagsform: Wow, vaknade halv fem. En, endaste gång var jag tvungen att gå upp på natten. Annars en intakt sömn. Helt otroligt. Lycka. Jag var så utsövd när jag vaknade, att jag på ett sätt var nästan lite trött.

Dagsform: Vaknade halv fyra. Helt fantastiskt, inte vaknat en enda gång. Somnade straxt innan tio. Känner mig utsövd och glad. Det är det det handlar om, sömn och att äta bra. Det hjälper så mycket, gör allt lättare.

Vaknade med ett ord i huvudet. NEJ. Tänkte på hur viktigt det är att kunna säga nej. En del människor kan säga det tydligt och lätt och hålla fast vid det. Det har inte varit min lätthet direkt. Jag får så dåligt samvete, skuld. Vill så gärna hjälpa, även om det betyder stjälpa mig själv. Jag tror att många kvinnor har problem med det. Vi vill vara schyssta och omtyckta. Ordet nej är nästan som ett heligt ord. Det kommer ut bok efter bok, som uppmanar oss att säga Ja, våga mer. Men jag tycker nog att vi måste lära oss att säga nej, och kanske också att ta ett nej.
Att säga nej är är så laddat.
När man säger nej riskerar man mycket. Man kan till och med uppfattas som otrevlig. Omgivningen kan också tycka att man agerar fel. Hur lätt är det att stå emot såna grejer? Att stå fast och stadig i sitt nej, när väninnorna, kollegorna, familjen, omvärlden liksom svarar på ens försök till nej; ”Du tänker fel.” ”Du är egoistisk.” ”Du borde tänka så här, eller tänkt på att ditt nej blir det här för den här andra personen”
Absurt när man börjar tänka på det.
När man säger nej, blir nejet som en bekräftelse på att man tror på något som är större och viktigare än bekräftelsen från sin omgivning. Man lyssnar på sin inre röst, man vågar vara ensam i det.
Det är en svår sak.
Kanske ska vi istället för att säga ”Varför?” eller gå på nån som säger nej, uppmuntra den personen. Precis som vi uppmuntrar våra barn att bli egna och självständiga individer. Jag försökte det med Mira när hon var liten. Jag hade intervjuat en kvinna som jobbat mycket med barn och vuxna som blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn och skrivit en bok om det. Jag sammanfattar boken nu, men det var en bra bok på många sätt. Men kontentan var just att uppmuntra barn att säga nej. Skillnaden mellan många av de barn som blivit utsatta (så klart inte alla) var just nejet. När man frågade förövarna varför de inte utsatt vissa barn de kommit i kontakt med, så var svaret; ”Hon/han sa nej”
Det stannade kvar i mig. Jag tänkte att Mira måste öva på det. Öva på att säga nej. Oj, vad vi övade. Jag lät Mira säga nej till att bli kramad av släktingar och uppmuntrade hennes nej. Sa att det var bra att hon visste vad hon ville. Att man inte behöver krama någon för att den varit snäll emot en. Ja, ni hör ju hur absurt det låter när ni läser meningen:
”Man behöver inte krama någon som varit snäll mot en”
Det är inte lätt. Men det innebär att att låta barnet bestämma själv om hon vill krama ”farbror Anders” för presenten. Och inte fylla i med: ”Krama nu Anders som ett tack”. Förstår ni vad jag menar?
Kanske kände jag hur viktigt det var, eftersom jag själv har så svårt att säga nej. Och en tjej som säger nej, wow, det är inte lätt. Tjejer ska vara smidiga, följsamma. Det skulle vara så lätt att säga att vi blir förtryckta av männen. Det är deras fel. Men när det kommer till nej och tjejer, handlar det inte bara om männen. Tjejer och kvinnor måste på något märkligt sätt också vara smidiga och snälla gentemot varandra. En nej-tjej är inte bekväm i en kvinnogrupp, bland väninnorna, bland kollegorna på jobbet, i plugget. I alla fall inte om gruppen tycker annorlunda.

Jag kan lätt bli arg och brusa ifrån, säga vad jag känner, men jag har svårt med nejet. Det riktiga nejet. För en tid sen sa jag nej till att hjälpa en annan person som behövde hjälp. Jag var fullständigt utarbetad. Jag behöver inte ens gå in på eller försöka förklara varför jag sa nej, eller vad jag sa nej till. Men hela jag kände, nej, jag kan inte. Nej, jag vill inte. Jag måste säga nej.
Så jag sa Nej, jag kan inte.
Då visste jag inte att mitt nej skulle bli nåt som blev ett sånt problem. Jag kände bara, vad skönt att jag sa nej, även om det kändes inte alldeles lätt. Personen som jag sagt nej till tog inte illa vid sig, eller blev sårad eller arg på mig. Men en person vid sidan om anklagade mig för att vara en dålig vän, att så minsann gör man inte och så var det bara all-in. Det var ett skuldbeläggande utan dess like. Jag var en dålig vän, man gör inte så, man säger inte nej. Man hjälper en annan människa och jag minsann skulle veta att många pratade om hur egoistiskt jag betett mig.
Jag fullständigt häpnade. Dels över att den här personen gav sig själv rätten att döma mig så hårt, men också att den här personen använde sig av en sån rent ut sagt barnslig mobbingmetod. Jag fullständigt hatar när människor försöker förstärka sina argument med orden; Du ska veta att det är fler än jag som tycker det här om dig. Så fegt och så lågt.

Det var en väckarklocka för mig. Jag älskar att träffa människor, lära känna människor. Jag älskar att uppmuntra, pusha andra människor att våga mer, vilja mer. Men jag är inte enbart till för andras välmående. Även om jag mår bra av att få människor att må bra. Men när jag inte har kraften, orken, lusten så ska ingen säga till mig att jag måste. Jag har rätt till min Ja och till mina nej.
Ett nej är ett nej, och mina nej ska respekteras. Jag säger till exempel Nej till cancer och JA till livet.
Hur har ni det med era nej?
Har ni lätt för att säga nej?
När är det lätt och när är det svårt?
Ser fram emot era svar.

Dagsform: De ringde aldrig från Radiumhemmet, vilket betydde att mina värden var bra! Lycka. Vaknade vid halv fem på morgonen. Natten var ganska lugn, var bara på toa typ fyra gånger. Så jag vaknade utsövd. En sån skön känsla. Tog morgonshotsen och en ny härlig röra, nån sorts alger som man kokar upp och sen äter en sked av varje dag. En fin vän, en av mina änglar har skickat pulvret till mig. Hennes man fick cancer och de la också om sin kost, kämpade ihop och nu har hon delat med sig av sina tips till mig, det vill säga sånt som är bra att äta under cellgiftsbehandlingen. Det är nämligen väldigt viktigt att veta vad man äter då och vad man inte äter. Till exempel ska man inte försöka rensa kroppen just då. Vi vill ju att giftet ska verka och döda det onda. Det finns saker som gör giftet mindre verksamhet, det är lite därför jag inte hoppar på alla råd som ges.

Jag och Karolina gick till studion strax efter klockan sex på morgonen och jag fylls av sån glädje varje gång jag går Köpmansgatan fram till min studio. Byn sover och det är nästan bara vi som är vakna.

Det finns en förväntan i luften, som skapar ro och hopp på samma gång.

Idag har varit en så bra dag. Jag har känt mig stark. Yogade och det gick så bra. Min kropp längtade efter alla ställningar och jag testade till och med en ny ställning, som jag lagt åt sidan ett tag; karandavasana. Jag upplever min kropp som lätt. Jag har en lätthet i kroppen. Jag har ju lagt om min kost, äter inte mjölkprodukter, vitt mjöl eller socker. Har inte ätit kött och knappt fisk på ett bra tag. Nångång i bland, fisk alltså. Och så min kropp som jobbar på högvarv för att rensa ut alla gifter, rensa och städa och bilda nya friska och snälla celler. Jag kanske har värsta detoxen på gång. Haha, vore ju helt fantastiskt om jag blev mer avancerad i min yoga, under cellgiftsbehandlingarna. Det är ju helt otroligt. Idag känner jag mig lycklig. Jag och livet känns lätt och ni vet ju hur jag samlar på de bra dagarna.

Jag och Lillen, som jag kallar min bonusson, eftersom han har samma namn som sin pappa gick promenaden i bokskogen. Det var första gången för LillRay och jag tror han blev lika förtjust som jag är i den skogen. Vi plockade och åt harsyra och vildhallon och hittade på historier om rövare i skogen. Såna där grejer som jag tycker är så kul, att liksom vara i en saga. Jag var Indiana Jones, eftersom jag typ ser ut som en kille just nu, och LillRay var min son. Pino däremot var utklädd till pudel, men var egentligen en panter. Promenaden slutar på ett våffelhus. Ni förstår vilken lycka… Efter nästan två månaders cancerdiet vad gäller allt det farliga vita, kastade vi båda oss över laktosfria våfflor med laktosfri grädde. I alla fall lite hälsosamt. Men så gott.

Dagsform: Efter en helvetisk natt, ingen ide att ens försöka försköna. Jag har sprungit på toaletten varje timme. Min kropp vill bara rensa ut och bort med allting. Jag vaknar törstig, och samtidigt måste jag springa på toaletten hela tiden. Vi som varit mycket i Indien hittar ofta en gemensam humor… bajshumorn. Som Indienresenär tappar man liksom alla såna spärrar och jag vet inte hur många gånger jag suttit och skrattat över en frukost på nåt frukostställe med yogisar i Indien om just det typ mest förbjudna. Det är så märkligt att våra tarmar är så laddade. Folk kan prata i tv om vilken sexställning de gillar, men att prata om avföring det är så tabu. Inom ayurvedan så handlar i stort sätt allt om just vår matsmältning, ja, vårt välmående. En väl fungerande kropp sover mellan klockan 22-06, man går upp och tömmer tarmen. Och har man det, så har man förhoppningsvis också en ganska balanserad kropp/sinne/psyke = god hälsa. Jag har alltid haft det, aldrig haft problem med vare sig sömn eller toalettbesvär. Men nu är jag här med inflammatorisk bröstcancer. För en fungerande tarm: Det är därför ghee är så bra, för det hjälper kroppen att rensa och skölja igenom. Jag kanske ska vara glad att min kropp reagerar. Vad den kämpar. Därför måste jag hjälpa den, jag måste lyssna på den. Ta hand om den, så att den orkar. Så att VI orkar.

Igår var en bra dag till en början. En riktigt bra dag. Jag känner ett medium som jag tycker så väldigt mycket om. Igår gick jag till henne. Och hon sa saker som ingen kan veta, väldigt märkliga saker, sammanträffande. Hon sa saker om framtiden, hon såg mina drömmar. Vi pratade om mina fasor. Sånt jag tänkt på, mitt sätt att vara. Skulden jag alltid går och bär på. Generationers skuld. Men det är slut på det nu. Slut på att låta folk spela på den, ingen ska säga till mig vad jag får eller inte får göra. Jag är trött på människor som ska tala om för andra hur de ska leva, men själva inte reflekterar över hur de är. Det är inte mitt ansvar. Mitt ansvar är att bli det stadiga starka trädet. Och jag läkte lite tror jag. En stor omvälvande situation i mitt liv, kunde hon med orden vända på, se från ett annat håll, göra till en vackrare situation för mig. Jag ska inte skriva här, jag behåller i mitt hjärta. Men jag är så tacksam för alla änglar som jag har runt mig, som hjälper mig att behålla mitt hjärta mjukt. Som hjälper mig att göra den här resan lättare och inte så ”bumpy”. Tack för att ni finns. En annan ängel skickade mig en så vacker bok, som jag läser ur varje dag.

Så på eftermiddagen började jag må dåligt, kände hur mina vita blodkroppar sjönk. Så räknade jag snabbt ut att det var de sjunde dagen. Precis som förra gången, då de sjönk katastrofalt och jag var tvungen att ta mig till Helsingborgs lasarett. Jag orkade ingenting. Låg i sängen, helt utslagen och låg där från klockan fem till klockan nu (torsdag kl 5). Förutom alla turer till toaletten, så låg jag bara. Jag tog tempen ett antal gånger också. Men ingen feber. Men jag märker att de vita blodkropparna sjunkit. Jag märker det på att jag är så hungrig. Kroppen vill ha mat, vill ha energi. Men det värsta, det är att mina sår inte läker. Min hud har tunnats ut, blivit skörare och torrare. Jag smörjer och smörjer, lite hjälper det, men det är som om allt innanför huden pulserar på en annan nivå. En högre frekvens. Det är nästan så att jag känner blodet flyta för att huden är så tunn. Blodet nästan bränner. Jag är ju radioaktiv. Jag har ett kärnkraftverk innanför min hud. Får jag ett sår läker det inte. Så jag är rädd för att skära mig. Sår som tidigare skulle läkt över dagen, har efter en vecka inte läkt.

Först tänkte jag att jag skulle gå och yoga nu på morgonen. Men jag stannar hemma och yogar, sen ska jag till vårdcentralen för att ta blodprov. Oroar mig för att de sen ska ringa och säga att jag måste in till sjukhuset, att värdena är för låga. Jag vill inte till sjukhuset.

Idag är det min namnsdag, Karin-dagen. Karin betyder ren och kysk. Kanske inte riktigt vad jag känner mig, snarare giftig, liten och orolig. Men dagar går, även om de sniglar sig fram. Idag handlar om att överleva, ta sig igenom och att andas. Nu ska jag yoga. Hoppas ni får en fin dag.

Dagsform: Typ knarkig. Vaknade klockan ett, lyckades somna om och vaknade klockan fyra igen. Gick upp och la i en tvätt. Till yogan, men kroppen var som gummi. Gjorde andra serien, men kände mig inte alls särskilt stark, snarare väldigt mjuk. Lealös, men yogan var ändå skön, på ett annat sätt. Så trött, men kroppen ville inte sova. Fick mens, eller jag vet inte. Blöder lite, men inte mycket. Allt i min kropp känns bara märkligt just nu. Förstår inte riktigt min kropp, den kämpar, det gör den verkligen.

Ja, ni hör, jag är fortfarande knarkig. Skakig av kortisonet, är både knarkig och bakfull, bakfylleångest. Det här med cellgifter och hur de känns i kroppen, det är ingen lek. Det är som att jag har ett inre krig. Inne i mig dödas både det goda och det dåliga och allt jag kan göra nu är att välkomna giftet. Och lita på att det goda kan jag bygga upp, hjälpa att bli helt igen… sen.

Igår var en bra dag, en sån där bra dag som jag bara ville vara i. Inte skriva, bara uppleva. Så det blev inget inlägg då. Jag tog rast, rast från orden och upplevde istället. Yogade, mådde bra. Gick långpromenad med Karolina i skogen, å, vad jag älskar skogen. Å, vad jag älskar de höga bokträden, och trädens rötter som är så vackra. Djupa djupa rötter, bara andas in allt det gröna.

Vi har det så härligt i vårt kollektiv. Tänk att jag lärde känna Karolina i mars i Goa, och nu bor hon här med oss och tar hand om min studio och allt, precis ALLT känns bara rätt. För mitt i all denna sorg, så har universum på något märkligt sätt ändå sett om mig. För svårt ska jag ändå inte ha det i den här kampen. Jag är så glad att jag orkar se de här ljusglimtarna. Att jag inte lägger mig ner och tänker, eller skriker varför jag.
Den tanken har inte ens kommit över mig.
Det finns ingen annan jag skulle önska det här, så jag kan inte säga varför jag?

Fick en bok skickad till mig igår från ett bokförlag. Bli en vinnarskalle. För ett par månader sedan skulle jag kanske ha kastat mig över den. Men där jag är idag, min dagliga kamp. Att överleva, vinna det här kriget, så blir de där råden så fjuttiga. Förlåt Olof som skrivit boken. Men han håller 200 föredrag om året, han blir rik på sitt koncept. Han stora sorg i livet var att han aldrig fick det där biljardbordet av sin pappa, som pappan lovat och det har sporrat honom. Haha, jag har inte läst hela boken, bara bläddrat. Det är knarkigheten i mig, som säger det här. Förlåt Olof, jag ska lusläsa boken på riktigt. Men det där med att bli en vinnarskalle, kan verkligen ha olika utgångspunkter.
Vad är att vara en vinnarskalle?
För ett par månader sedan skulle det kanske ha varit, nåt helt annat. Men idag finns det bara en enda tanke i min vinnarskalle och det är så klart att vinna det här kriget. Gå hel, möjligtvis lite skakad och kantstött, men levande ur det här.
Jag är ju en björk, en björk med djupa rötter.
Jag må vara liten i rocken, en liten tuva. Men inte mycket stjälper denna tuva.

Dagsform: Tillbaka i Båstad och det är härligt. Luften är klar, perfekt väder för mig. Vaknade fyra och kunde inte somna om. Satte på en tvättmaskin efter morgonshotsen. Skrev lite och yogade, gjorde andra serien, Kapotasana och Ray fick hjälpa mig med Supta Vajrasana. Å, vad jag älskar att yoga. Jag hittar tillbaka till kärleken till min kropp, att jag kan röra mig, böja mig, stretcha och att jag mitt-i-alltihopa är så pass stark. Inte som innan kanske, men ändå. Längtar till imorgon då jag får gå med Karolina till yogastudion och yoga med henne och alla gulliga Båstadelever. Efter frukost gick jag, Ray och Pino härliga långpromenaden i bokskogen bakom huset där vi bor. En bra dag helt enkelt. Man måste våga njuta i eländet också.

Min sjukdom har gjort att jag missar två härliga yogaresor som jag verkligen sett fram emot. Två seniorresor med Grand Tours som jag hittills gjort två jättehärliga resor till Kroatien med. I september skulle jag åkt till Mallorca och för att hålla yogakurs och i november till ett ayurvedisk retreat i Goa. What to do? Det går inte, men jag hoppas jag kommer att kunna genomföra såna resor längre fram, när jag blir frisk.

Jag älskar pensionärer. Jag tror ni redan vet det. Jag längtar själv efter att bli pensionär. Typ alltid gjort. Alltid längtat efter visdom och lugn, aldrig riktigt känt mig bekväm med ytlighet. Orkar inga masker, alltid varit sårbar i mina känslor. Som ett barn många gånger, nära till skratt och väldigt nära till gråt. Inte för att alla pensionärer är så, men man har liksom släppt garden, accepterat att man är där man är. Och man njuter av att leva på ett sätt som känns lugnare, än när man var ung och kände stressen att inte hinna med.

De här resorna jag gjort med Grandtours och tidningen Vi till Kroatien har varit så skojiga också för mig som lärare. Jag har lärt känna så fina härliga människor och det har varit en sån ynnest att få lära ut yoga till äldre nybörjare. Jag älskar att väcka den där glöden i människor, när de gillar sig själva och vilka möjligheter deras kroppar har. Och sen när de hittar yogaandningen och upplever att de kan sova bättre och huden blir rosig och blicken så där glad och lugn på samma gång. Yoga är så magiskt på så många sätt.

Jag brukar göra långa meditationer när jag har retreat. Då får eleverna ligga på sina mattor och de får gärna ta med sig kudde och täcke från rummen och riktigt bulla in sig i. Jag vill att de ska ligga näranära mig med huvuden mot mig och framförallt nära varandra. Tänk er 32 personer som ett pyjamasparty, som ligger och blir guidade. Sista dagen på en teknikklass, sa en av eleverna snälla Karin, kan inte du läsa lite för oss. Så himla gulligt. Jag läste en fin lång dikt om en trädgårdsmästare och tillägnade den min äldsta yogaelev, 87 år, på kursen, och han blev så glad eftersom han varit trädgårdsmästare och faktiskt för första gången i sitt liv yogat.

Vad ville jag ha sagt med det här?
Jo, sagor för vuxna. Hur stora vi än är, hur härligt är det inte att ligga nära varandra och lyssna på nån som läser ur en bok, berättar en saga – helt enkelt ägnar tid åt mig, efter att man blivit omstoppad. Varje kväll under Miras uppväxt sjöng jag en egen sång som jag gjort till henne, inget direkt musikaliskt tjusigt, men ändå en sång till Mira. Så brukade jag sjunga När trollmor har lagt sin elva små troll… buffade jag Mira på rumpan, liksom gungade henne till sömns. När hon blev äldre läste jag och läste jag saga efter saga. Ibland hittade jag på egna sagor, oftast när vi var på resa och inte kunde ha med en massa böcker. Det är så viktigt. Det skapar sån trygghet. Mina bästa kvällar var när min pappa kom in till mig och hittade på en saga. Min pappa har en så bra berättarröst. Jag kände mig så älskad då.

För flera år sedan var jag på yogaresa med Maria Boox i Goa. Jag delade rum med Thomasine. Jag har berättat om henne tidigare. Thomasine gick bort i cancer för två år sedan och jag saknar henne så. Vi delade rum och kände egentligen inte varandra. Vi hade en stor säng, men en sån där säng som är för ett par. Vilket först kändes konstigt, men det konstiga släppte direkt. Varje kväll babblade vi som tokar om vad som hänt under dagen. Å, vad jag kunde prata bra med Thomasine. Jag frågade T om inte hon kunde berätta nåt för mig, så  då gjorde hon det. Långa härliga historier, och jag låg under täcket och lyssnade. Så härligt. Det är så härligt att vara så där liten ibland. Och så tryggt att hitta en vän, som man kan få vara det med.
Vi var båda singlar då och vi längtade efter kärlek och vi inbillade oss ofta att vi var förälskade i olika personer. Haha det var mer platoniskt. Thomasine tyckte att en viss kille skulle passa för mig. Att vi skulle bli ett bra par. Men jag kände inte så för honom, men så började hon berätta historier om honom. Hon låtsades vara honom, och spelade upp scener om hur han pratade om mig. Och jag blev nästan kär i honom, fast egentligen blev jag kär i historierna Thomasine berättade. Tänk vad ord är viktiga. Att tio minuter kan vara så magiska för en annan människa och skapa sån ro i kropp och själ. Så om du kan läs en saga för din partner, ägna en längre stund med ditt barn vid nattningen. Ge någon lite av din dyrbara tid, för det blir som ringar på vattnet.

Här bästa fina sången, den är från mig till er. Godnatt vi ses imorgon.

Longing for Lullabies – Stephen Simmonds

Dagsform: Somnade sent, mitt i en film. Vaknade två och kunde inte somna om. Satte mig upp i sängen och Ujjayijandades. Långa djupa inandningar och lika långa utandningar. Försökte visualiera hur syret gick genom kroppen, liksom väckte liv i allt. Syresatte mitt trötta blod. Tror jag lyckades somna om efter ett par timmar, och vaknade kl sex. Upp för min morgonshot, ja, vid det här laget vet ni: citron, ghee och honung. Sen rullade jag ut min matta och yogade fram till navasana, bryggor och huvudstående. Sen en lång efter-passet-meditation, där jag tackar allt, kärleken runt omkring mig, min starka kropp och till och med cellgiftet för att det hjälper mig att förminska cancern, och jag visualiserade hur den mer molnliknande cancersvulsten jag har i bröstet krympte till en liten boll.

Tog tag i det fläckiga och halvkala huvudet. Är trött på att vakna upp med en huvudkudde full med små, korta hårstrån som ser ut som könshår. Känns så ofräscht, vart jag än lutar mitt huvud faller det hår. Kuddar, sängen, soffan är fulla av småsmå hår. Märklig känsla att raka huvudet med en rakhyvel och rakskum. Jag kände mig som en snubbe när jag stod där framför spegeln och rakade mitt huvud. Tycker faktiskt att jag ser manlig ut, lite som om jag kunde börja jobba på cirkus. Dansar runt lite i lägenheten och skojar om att jag ska sätta upp showen Cancer Danser. Jag vet, det låter helt sjukt. Jag har nog ganska sjuk humor, men jag måste få skratta åt eländet, gråten och sorgen och ledsenheten och litenheten finns ju redan där. Och jag lovar att jag låter det också komma ut. Här kapslas inget in. Jag ser ut som SkallePer, eller toker i Snövit och de sju dvärgarna. Jag är glad att jag ändå på något sätt accepterar att jag är här nu. Att det är så här det är. Jag kan inte fly någonstans. Nu mer än någonsin testar jag Här och nu konceptet som alla mindfullnesskurser jag gått på försökt att lära mig. Jag gör det jag måste göra. På många sätt är bloggen en sån hjälp, då vet mina nära var jag är, hur jag mår och jag behöver inte uppdatera folk. Jag orkar inte ringa en massa telefonsamtal. Orkar inte prata om hur jag kom på att jag hade cancer, eller hur allt är. Så telefonen är mest på ljudlös och ibland tar jag upp den och ringer ett samtal. Men nu vet de närmsta, orkar inte känna skuld. Jag är fullständigt ego i var jag är någonstans. Helt enkelt här och nu. Och lite av det fanns i känslan när jag stod där framför spegeln och rakade huvudet. Att inte deppa ihop, inte känna att jag, min personlighet sitter i mitt hår, eller mitt utseende. Men ändå inte strunta i att ta hand om mig själv. Faktiskt också älska den här kroppen, även om den just nu inte riktigt beter sig som jag vill. Och att jag har den där inneboende, objudne gästen i mitt högra bröst.
Nu mer än någonsin är allt det där insmörjandet viktigt. Värmde sesamolja och hällde i några droppar Vata-lukt, som jag köpt tidigare på Veda Lila (ayurvedabutiken runt hörnet där vi bor). Smörjde in huvudet med den varma oljan och hela kroppen. Man ska ha massa olja så där så det dryper. Sen duschade jag varmt, och efter det kallt. Och gick runt i morgonrock med oljeglansigt huvud länge.

Nu försöker jag få tiden att gå tills vi sitter på tåget i eftermiddag ner till Båstad. Det blir första klass, eftersom jag är så rädd för alla basselusker. Tur att jag har SjPrio, för i sommar åker alla med det kortet första klass för halva priset. Flyg är inte att tala om. Där känns det som baciller far runt som en centrifug i luften. Nej, bättre med tåg. Ray följer med ner. Det känns så skönt. Fasiken, vad vi kommer att bli tajta av det här. Klarar vi oss igenom det här, kommer inget eller ingen kunna komma emellan oss. Min vackra fantastiska man, ingen kan som han ge mig det här lugnet. Tryggheten att vara i det jag är, att han säger att jag är vacker, fast jag ser att jag ser ut som en fågelunge. I nöd och lust.

Dagsform: Uj, vilken jobbig natt. Sov ingenting typ. Törstig hela tiden och sprang på toa också hela tiden. Och så lite småknarkig av kortisonet. Kortisonet i sig gör att man inte kan sova. Och det är jobbigt att ligga vaken. Man känner efter så mycket när huset är tyst och man hör sin man ligga och snusa bredvid. Skillnaden mellan lugn och oro blir alltid extra påtaglig på natten. I tystnaden. Tankarna snurrar, oron som kommer över en. Vill inte kolla på tv, för jag inbillar mig att man blir ännu piggare då. Men lyckades somna om vid fem-sex i morse och sov några timmar inlindad med Ray. Vill vara nära, ligga på armen, med benen inlindade i hans. Jag hoppas och håller tummarna att den här gången ska det vara lite lindrigare och inte slå så hårt som förra gången, men då var det också full dos. Det känns faktiskt lite bättre och inte lika ångestfyllt som förra gången. Men nu vet jag ju hur det är och hur det kan vara när det är riktigt tokigt.

Åkte till Radiumhemmet och fick min 10000 kronors spruta med vita blodkroppar. Vilka summor det rör sig om… Sen till perukmakaren på Storgatan, Carl M Lundh. Man får 5000 kr till en peruk och 790 kr till lösögonfransar. Om man vill ha en peruk med längre hår får man lägga till lite. Min var 400 kr dyrare än bidraget. Men det är okej. Den kommer säkert att hamna i någon utklädeslåda, som barn och barnbarn kan skoja till sig med. Men det kan komma en dag när jag blir sugen på en riktig Pippi-peruk, det var också den första peruken jag köpte i mitt liv. Allt går runt, det gäller att hitta Pippi i sig själv, eller yrväderkajsa med röda glada flätor.

Mina älsklingar, mina barndomskompisar sedan jag var 12 år, Petra Nielsen och Tintin Anderzon kom som proffshjälp för att hjälpa mig att välja en peruk. Båda är skådespelare och Petra är dansare i grunden, de kan ju det där med peruker. Så det var väldigt kul att de kom med som smakråd. Det var så härligt att se dem, kramas lite, skratta lite, gråta lite över vad livet kan ställa till med och prata, prata på riktigt. Gud vad jag älskar de här tjejerna. Å, vad mycket vi varit med om tillsammans och på varsitt håll, sorger och skojsigheter. Och jag fattar inte hur jag hade klarat av tonårstiden utan de här tjejerna. De gjorde de åren lättare för mig och roligare. Vad jag skrattat och fortfarande skrattar med de här tjejerna. Jag tror faktiskt att de är de roligaste jag vet.Kanske är det så, att de som varit nära sorgen också i bästa fall kan hitta en humor som är så förlösande. Jag går alltid ifrån möten med dem mycket lättare, liksom påfylld av energi och lust. de får mig också att tycka att jag själv är en ganska härlig person och det är verkligen en bra egenskap de båda har. Jag är så glad över mina vänner. Jag har världens bästa vänner. Verkligen världens bästa vänner. Jag är så innerligt tacksam för det. Efteråt blev det lunch på Östermalmshallen och jag hade peruken på. Känns konstigt, känns som att alla ser att jag har peruk. Men egentligen vad spelar det för roll?

Här får ni se ett smakprov på några olika peruker som jag provade. Tänker egentligen att jag vill ha en peruk som funkar under en hatt, keps eller mössa. Så att det liksom sticker fram lite hår och inte ser så där himla kalt ut. Visst är det ballt med rakad skalle, men nu börjar skallen bli kal fläckvis och vissa dagar är man ljusskygg. Man vill liksom inte riktigt bli sedd, i alla fall inte på det sättet. Många tittar lite för mycket och det är faktiskt jobbigt. Men jag ser flera i samma sits som jag som går med sina skalliga huvuden, stolta. Jag har alltid sagt att jag bär mina sorger som medaljer på mitt bröst, det här är en mer tydlig sorg, den jag är med om nu och den kommer också att ta mitt bröst en dag. Jag kommer att ha som en enda stor jättemedalj på mitt bröst när den här resan är över. Jag hoppas att jag kommer att orka bära den stolt.

Ja, JA, JA, tänk att man kan bli så glad över beskedet att man ska få ta cellgifter. Mina värden hade inte gått upp jättemycket, men de såg en kurva uppåt och det räckte för att de tyckte jag skulle få ta behandlingen idag. Jag blev så glad. Nästan larvigt glad.
Men jag tror lite handlar om att jag ställt in mig på att jag skulle ta mina cellgifter idag och liksom räknat in dag för dag, hur allt ska bli.
Jag vill ju bli klar med det här.
Hitta ut ur tunneln.
Både Cissi och Anneli var med på behandlingen idag. Det var mysigt. Det är så viktigt för mig att ha folk nära. En kompis till mig, Linda, som bott med och filmat pygmeer i Kongos djungel berättade hur man ser på sjuka där. Man lämnar aldrig en sjuk människa ensam, någon är alltid där, masserar, hårt visserligen, men alltid någon nära. Fassiken, vad vi förlorat mycket av det här med värdet av en vän, värdet av att ha vänner nära. Jag vill inte vara ensam. Jag tror inte ens att jag skulle klara av att vara ensam. Jag må vara stark på många sätt, men mitt hjärta och min själ och själva hjärtat i mig vill inte vara ensam.
Jag tror inte på ensamhet.
Jag tror på att odla sina relationer. Ta hand om sina vänner och sina kära. Visa svaghet, och vara stark. Skratta och skoja och gråta lite ihop. Det tror jag på. Och det är också det som gett mig mest de här dagarna sedan midsommar.

Cissi och jag åkte till Blueberry efteråt och åt lunch och köpte Kombucha koncentrat.

Så nu ligger jag här hemma och väntar på biverkningarna, ångesten som kommer efter ett tag och pillar på min ipad. Och tar bilder på mig själv i photoboot och försöker haja tekniken. Jag är pinsamt obegåvad när det kommer till teknik.