Okategoriserade

Nu är det bara räkna dagarna i mitt liv som gäller.
Måndag
Tisdag
Onsdag
och så torsdag.
Ångestdagen.
Har sån ångest i kroppen. Sån oro.
Sover dåligt.
Gråter.
Vill rymma. Skita i att gå dit på torsdag.
Vet inte vad det är som jag är så rädd för.
Hatar operationer. Hatar ärr.
Har svårt att ta i de ärr jag har på min kropp som är läkta sedan många år.
Ångest för hela grejen. För att bli sövd.
För att de ska ta så mycket att jag förlorar känsel i min arm.
Att jag ska få ödem.
Jag är så rädd.
Det var en bedrift att jag kom till yogastudion i morse.
Jag vill bara vara med Ray nu.
Ligga i hans famn.
Hänga runt hans hals.
Jag vill bli en bebis.
Vill bli vaggad och att nån som älskar mig ska sjunga godnattvisor och berätta långa och spännande sagor för mig tills jag somnar.
Inget, faktiskt inget känns särskilt kul just nu.
Kände det redan när vi närmade oss Stockholm.
Ångesten som kom och tog tag om mig.
Kändes som jag var i nån sorts drömtillvaro ute på Björkö.
Som om jag gömde mig, att jag var oantastbar. Onåbar.
Fri.
Fri från cancer är vad det handlar om.
Fri från cancer är vad hela mitt liv just nu handlar om.
Skulle vilja ta mitt pass och rymma till en varm plats nånstans där jag kan äta ekologiska frukter och grönsaker och bada i havet.
Fan, vad jag vill känna mig fri.
Fri… frisk
Det är vad det handlar om.

Vaknade tidigt. Kändes också som om det var extra tidigt. Här på Björkö finns ingen gatubelysning som lyser upp vägen. Har suttit vid skrivbordet i pysselrummet, som vi kallar det på ovanvåningen i huset. Skrivbordet är placerat mot ett fönster. Jag har haft som en svart mur framför mig hela morgonen, men för varje halvtimme så har ljuset lättat och konturer av min utsikt från fönstret har framträtt. Nu ser jag mina grannars hus, lampan i fönstret som tänts och ödehuset som är till salu. Första huset som jag tittade på här ute faktiskt, innan vi hittade VÅRT hus.
Löven på träden har ramlat av. Några få sitter kvar, som någon sorts trots. Trädets tonårsfasoner. Vill inte, vill inte att vintern ska ta över. Vill att hösten ska förlängas. Väderrapporterna säger att det ska bli en fin helg. Igår sken solen, hoppas idag blir en sån dag också, för idag ska min dotter Mira och hennes sambo och pojkvän Anthony komma ut. Jag ska fixas deras rum. Känns så himla härligt att våra barn har varsitt rum och att vi också har flera andra rum. Lyxigt.
Idag ska huset städas. Storstädas. Det blir ett halvdagsprojekt. Vi har ett stort hus.
Vaknade också av en mus, vågar inte tänka tanken att det var en liten råtta, som levde loppan i köket.
Hörde den inte bara.
Såg den.
Och nu är jag livrädd.
Inte mycket som gör mig rädd.
Men möss och råttor, finns inget som gör mig helt stel.
Råttan är det första tecknet i kinesiska horoskopet. Råttan står för början på något nytt.
Vad är det här?
Igår ställde jag liksom frågan. Vad kommer att hända med mig.
Kommer jag att förändras.
Och så får jag svaret nu på morgonen i mitt egna kök.
Jag kanske inte ska oroa mig, jag är i de mjukaste händer. Universums varma famn, min tid är ingalunda över

”De som är födda i Råttans tecken är ofta väldigt målmedvetna och de
siktar på framgång. Råttan älskar nämligen pengar! De har
förutsättningar att bli framgångsrika i det mesta de ger sig in i. Ett
gott minne och förmågan att formulera sig väl i kombination med en
önskan om att få veta allt om alla bäddar gott till exempel för en
författarkarriär. Råttans största problem är kanske att de försöker göra
alltför många saker på en gång med resultatet att saker blir på hälft.
Råttan har en charm som är så gott som omöjlig
att motstå. Råttan är skarp och rolig och en kul vän för vem som helst.
Råttan själv vill dock veta vem som är på dennes sida. Råttor älskar
sitt hem och familjelivet. De har stor respekt för sina föräldrar och
för vidare detta på sina barn. Sina mest lojala vänner är Råttan väldigt
mån om och också generös mot. Men bakom smilet döljer sig ofta
baktanken att bevaka de egna intressena. Ofta är det fråga om pengar,
och girighet kan också bli ett problem ifall Råttan inte prioriterar
rätt. Råttans naturliga fallenhet för charm och förmåga att övertala kan
nog komma väl till pass! Råttan måste dock lära sig att ta andra i
beaktande framom sig själva. Bara på så sätt kan de hitta den verkliga
lyckan i livet. En del tycker Råttor har alltför vass tunga och ett
häftigt humör, men att Råttor skulle vara tråkiga kan man direkt inte
påstå! Råttan är tecknet som delar åsikterna, antingen älskar man eller
så hatar man dem… ”  Här läste jag dessa rader

Jag är på Björkö och idag fick jag fint besök av Anneli. Hon kom ut med tidiga morgonbussen från stan. Vi skulle jobba lite med ”cancerboken”. Ååå, det blir så fint, så bra. Var också så skönt att för några timmar tänka jobb, tänka kreativt. Inte vara inne i min oro som ju just nu ligger där konstant. Som en matta, ett lock över hela mig. På torsdag ska jag operera bort mitt bröst. Det känns otäckt.
Jag är inte där.
Är man kanske någonsin där?
Är det inte så att man liksom mest resonerar sig till vad som är bäst.
Men vad är bäst?
Det är väl egentligen ingen som vet.
Men jag är inte där.
Det är ångestladdat. Kommer jag att förändras?
Alltså rent utseendemässigt kommer jag att förändras.
Men jag tänker om jag kommer att bli mer introvert. Rädd för att möta människor. Tycka att det är obehagligt att träffa människor.
Nu har Anneli lämnat mig och huset härute. Vi skjutsade henne till Älmsta eftersom vi ändå skulle handla mat, jag och mina föräldrar. På vägen dit höll vi nästan på att köra på ett rådjur. Så läskigt.
Tänk hur nära vi är olyckan. Att den kan lura runt hörnet, men inte tänker man på att man kan bli påkörd eller själv köra på någon, hela tiden. Men rädslan för döden den finns ju alltid där, och allra mest hos någon som är hypokondriker.
Jag var ju en sån och så plötsligt står man inför fakta; Du har cancer.
Chocken.
Cancer är typ sjukdomarnas sjukdom. Klingar så starkt, nästan ekar i huvudet när man uttalar ordet.
I natt drömde jag att jag sa nej till operationen och att jag samtidigt hade ångest för att jag skulle få tillbaka cancern. Att cancern liksom infekterat huden i mitt bröst, alla cellvävnader. Att den liksom låg där och lurade för att när jag minst anade det slå till. Och då slå till så hårt att inget, just inget kunde häva den. Ni ser jag bearbetar hela tiden. Därför är stunderna när jag bara får vara Karin, promenera med en kompis ner till vattnet, äta lunch och babbla om det mest larviga saker. Att livet inte är så allvarsamt, även om jag drabbats av storastora allvaret. Ja, det är som bomull för mig.
Lugn och ro i själen i några timmar.

Tack alla gulliga som skickat så fina mejl, meddelande, sms och inlägg till mig. Ni anar nog inte vad mycket ert stöd betyder. Att veta att ni finns där som en armada som stöttar när det är grått i hela mitt inre, hjälper mig att lättare hitta rätt i all sorg. Er pepp blir som supersmarriga karameller som jag kan gå runt och suga på när det är som mörkast. Jag är jätteledsen och sorgsen, men jag är också så glad att jag steg för steg går mot att göra mig av med cancerhelvetet. Nu ska vi operera bort bröstet, sedan ska området där cancern tidigare var synlig strålas. Det viktiga nu är att jag inte ska få återfall.
Nu ska jag bli frisk.
Och leva som i sagan Lycklig i alla mina dagar. För prinsen har jag ju redan hittat.

Och TACK ovandär, eller vem man tackar när man känner att åtminstone några saker går åt rätt håll, eller att livet är lite snällt mot en. Om förrgår var en ledsen dag, så var gårdagen en mycket snällare dag.

Jag hade en så härlig yogapractice i går morse efter att jag gråtit en skvätt på morgonen. Inte för att man ska värdera sin yoga, men igår var det lättare än på länge. Jag kände mig stark och gjorde mer än jag hittills brukar göra.
Efter frukosten ringde jag hit: Läs här och det visade sig att jag fått tre veckors rehabilitering till Vidarkliniken i februari. LYCKA!
Hur underbart är inte det?
Det ser jag så fram emot.
Så efter mastodontstrålningspasset som börjar 17/12. Jag ska strålas varje dag i fem veckor, ja, efter det får jag åka till Vidarkliniken och fullständig snöa in på eurytmi och alla andra härliga och alternativa grejer som de gör där. Så glad och tacksam för det.

På lunchen kom min bästis Cissi förbi med matpaket och det var så mysigt.

Sedan hade jag träff med en ängel som tog emot medicinerna som jag inte använt. Ni vet ju att jag hade en hel kasse med dyrbar medicin, som inte får återanvändas, utan kaseras om man lämnar in den till sjukhuset eller apoteket. Nu kan mina oanvända mediciner hjälpa en papperslös flykting. Hur bra känns inte det?!
Vi måste hjälpa varandra och särskilt i det här klimatet som hårdnar.

Och dagen avslutades med att min älskade dotter Mira och hennes kille Anthony kom förbi och åt middag.

Jag är boostad.

Somnade glad.

Nu ska jag till Radiumhemmet och få herceptin intravenöst och sen ska jag åka till landet.

tack för idag, tack för en undebart vanlig dag

Jag tror jag går in i en jobbig period. En deppig period. Jag kände det så starkt igår på sjukhuset. Sådan tur att Åsa var med, jag grät mig igenom flera möten. Jag fick träffa narkosläkaren, kirurgen, min onkolog och så var det inskrivningssamtal inför operationen. Alla var så gulliga och tog sig tid. Det var fint. Det börjar bli verkligt.
Det är inte bara en tanke och nåt jag ska göra längre fram.
Jag har liksom tänkt förnuftigt om operationen tidigare, nu börjar det kännas.
Cellgifterna har tagit all min energi, allt mitt fokus hittills.
Då när man är mitt uppe i dem så har man svårt, rent utsagt omöjligt för att tänka på vad som ska hända sedan.
Cellgiftsmånaderna måste liksom genomlevas, göras. Då är liksom enda tanken; Snälla håll mig frisk så jag får göra nästa behandling.
Nu är de över och en sorts tomhet sköljer över mig.
Känns som jag inte har några såna steg att förhålla mig till. Nu är det operation. Ta bort ett bröst och det kommer aldrig mer att komma tillbaka.
Jag känner mig oerhört ledsen, riktigt riktig sorgsen.
Och jag märker att när jag på riktigt går in i en känsla, starkare och djupare så tar också känslan över mina drömmar.
Och i  natt drömde jag att jag och Ray bodde i ett stort hus och att vi hade en stor fest. Det var så mycket folk, många jag aldrig skulle ha bjudit. Människor från långt tillbaka, konstiga relationer. Ja, de var en riktigt stor mix av människor från hela mitt liv. Både viktiga personer, men också såna som var mer bekanta, avlägsna vänner om ens det. Jättemärkligt.
Och allt jag gjorde, för jag var på något konstigt sätt inte delaktig i festen. Jag var där, men ändå inte med. Men allt jag gjorde var att leta efter Ray och jag hittade honom inte. Det var så obehagligt.
Och det är väl så det är.
Jag känner mig väldigt sårbar, rädd för att bli lämnad, utsatt på ett skört och stundvis väldigt ensamt sätt.  Jag försöker hela tiden förhålla mig till det.
Det är tufft att sitta mitt emot en doktor, man är som ett barn eftersom att de bestämmer vilka steg som ska tas. Vilka behandlingar som ska göras. Vad som är bäst för mig. Det är så läskigt att behöva lita på att rätt beslut tas, att bästa behandlingen görs. Men jag måste ju det. Men det är ensamt, för det är ju liksom bara jag som måste godkänna och säga; Jag gör som ni säger.
Nej, det kommer att bli en tuff period. Jag hoppas att jag snart får komma till en kurator på sjukhuset, en som är van att prata med kvinnor som har varit och är i samma situation som jag.
Och på måndag ska jag träffa min terapeut.
Just nu skulle jag vilja gå varje dag i terapi.
Nu ska jag duscha, sätta på mig träningskläderna och gå till Charlottes yogastudio på Odengatan och stå lite på händer.

Om shanti

Just nu, faktiskt precis nu skulle jag varit i Goa och haft ett yogaretreat på ett ayurvediskt center i Goa, Indien. Istället för sol, bad, härliga ayurvediska behandlingar och möten med nyfikna-på-yoga-glada-seniorer ska jag ägna den här dagen åt läkarbesök, allt inför operationen nästa vecka. En vecka med lätt ångest och oro. Det som skulle bli en härlig vecka i solen med ett gäng seniorer blev något helt annat.
Ibland känns livet allt bra orättvist. När de kommer hem från Goa, bruna och just goa, ja, då ligger jag på sjukhuset och försöker förstå min nya kropp.
Jag har börjat redan nu.
Livet är så märkligt.
Jag vet att jag ska vara glad för att jag lever, men jag måste också få möjlighet att sörja att jag faktiskt tvingas till en förändring.
Jag oroar mig över skevheten som kommer att uppstå när jag tar bort ena bröstet, om det kommer att på något sätt skapa oro i min kropp. Det är ju ändå en tyngd på höger sida som försvinner. Kommer det att sätta sig i ryggen?
Nej, idag känns det tufft.
Märkte det på min yoga också.
Just nu skulle det vara lätt att bara ge upp.
Lägga mig på sofflocket och skita i allt.
Inte orka, tappa lusten.
Inte vilja mer.
Inte pyspunka, utan bara schabrak, bom-krasch-bom.
När jag ser mig i spegeln ser jag att jag förändrats. Visst håret är på väg tillbaka, men just nu ser jag inte kul ut. Ögonfransarna är så glesa att det inte är någon ide att försöka sig på att sätta på mascara. Jag är svullen runt ögonen.
Jag känner mig inte fin.
Det är tufft och motigt.
Men jag måste fixa det här.

Nu till Karolinska, ska snart möta upp Åsa som ska följa med på alla möten.

Idag för sex år sedan föddes en liten svartkrullig pojke i en liten by i norra Skåne. Att den lille pojken skulle hamna hos mig måste ha stått skrivet i stjärnorna, för vad skulle vi göra utan varandra? Nu har jag svårt att föreställa mig att inte ha Pino i mitt liv. För mig är det en sån gåva att få ha djur omkring mig. Jag skulle gärna vilja ha fler djur, katter, getter, får, lammungar, minigrisar, kossor, fler pudlar. När jag var liten önskade jag mig ofta en häst i julklapp och då kunde jag inte ens rida. Därför passar mitt nya liv på landet så himlans bra. Jag måste bara övertala resten av familjen att det är en alldeles förträfflig ide att ha fler fyrfotingar i familjen…

Pino, eller Giuseppe som han egentligen heter är verkligen som en skänk från ovan. Att han varit och är viktig för mig har ni säkert alla förstått.
Och när jag blev sjuk har han kommit att betyda ännu mer. Och när jag pratar med andra som drabbats av cancer så förstår jag att det är samma också för dem. Hunden är verkligen människans bästa vän. När jag varit trött och inte orkat så mycket och mest legat still framför teven, så har han kurat ihop sig som en liten boll, näranära. Han har visat en sån ömhet att jag blir alldeles mjuk i hjärtat när jag tänker på det. Dessutom har han blivit extra vaktig. Han morrar om det slår i porten, eller om någon närmar sig huset på Björkö. Han vaktar mig och oroar sig för mig. Det är så gulligt, så gulligt.
Jag är så kär i den här lilla hunden.
Dessutom tvingar han ut mig. Har man hund måste man gå promenader i ur och skur och med en liten hund blir aldrig långa bussresor och tågresor tråkiga. För folk vill prata med en när man har hund. Barn vill klappa honom och hundvakterna står på kö för att få passa Pino.
Han är så lätt att tycka om.

Och i dag fyller han sex år. Eller 49 år om man räknar i hundår. det går sju hundår på ett människorår och första året i en hunds liv räknas nämligen dubbelt.

Så idag gick vi till Pinos dagis, som också är en hundaffär och Pino fick gå därifrån med ett ben i munnen. Han bar det stolt Sveavägen fram och hela vägen till vår dörr.

Vi har också varit på jobbmöte idag med tjejerna som jobbar med Knipboken. Från vänster Anja, som formger, Annelie, förläggare och Johanna som är redaktör. Fotograf är så klart Anneli, som också håller i kameran när den här bilden tas. De är så gulliga tjejerna på Bonniers. Jag är så tacksam för att de varit så omtänksamma och så fina mot mig hela den här resan och att vi nu gjort den här boken som kommer ut i början av 2013. Nu hoppas vi på att det blir en storsäljare.

Vi är på landet. Det är så härligt. Jag skulle vilja bo härute. Nu har jag ju inte varit här när vintern står för dörren. Men jag vill lära mig. Jag vill lära mig om hur man tar hand om ett hus, hur man snabbast och bäst får eld i en spis, hur man kittar fönster, rensar ogräs, sår frön, odlar grönsaker och rotfrukter. Helst skulle jag vilja bli självförsörjande som den där häftige danske bonden som hade ett tv-program. Saker har ändrats i mig sedan jag blev sjuk. Jag drömmer inte om samma grejer som jag drömde om förr. Eller så är det så att drömmar förändras när man åldras och kanske är det så att när man får ett besked som cancer så snabbas liksom den där gången, som egentligen livet ska ha, ja, den snabbas upp. Men jag drömmer om mitt pensionärsliv.
Jag blir glad över mina snowjoggerstövlar som jag köpte när Pino var bebis och man snabbt behövde springa ut med honom i vinterkylan för att han skulle bli rumsren. De står här i garderoben som en uppmaning. Jag vill leva bekvämt, skönt och långsamt. Jag vill se årstidernas växlingar när jag kliver ut genom dörren. Det är vad jag drömmer om.

Idag är det söndag och tankarna om Meningen med livet fortsätter. Idag är det Anna, Kent och Kia som svarar på det. Jag önskar er alla en skön söndag, en långsam söndag som ger kraft för veckans utmaningar.