fredag på Björkö

Jag är på Björkö och idag fick jag fint besök av Anneli. Hon kom ut med tidiga morgonbussen från stan. Vi skulle jobba lite med ”cancerboken”. Ååå, det blir så fint, så bra. Var också så skönt att för några timmar tänka jobb, tänka kreativt. Inte vara inne i min oro som ju just nu ligger där konstant. Som en matta, ett lock över hela mig. På torsdag ska jag operera bort mitt bröst. Det känns otäckt.
Jag är inte där.
Är man kanske någonsin där?
Är det inte så att man liksom mest resonerar sig till vad som är bäst.
Men vad är bäst?
Det är väl egentligen ingen som vet.
Men jag är inte där.
Det är ångestladdat. Kommer jag att förändras?
Alltså rent utseendemässigt kommer jag att förändras.
Men jag tänker om jag kommer att bli mer introvert. Rädd för att möta människor. Tycka att det är obehagligt att träffa människor.
Nu har Anneli lämnat mig och huset härute. Vi skjutsade henne till Älmsta eftersom vi ändå skulle handla mat, jag och mina föräldrar. På vägen dit höll vi nästan på att köra på ett rådjur. Så läskigt.
Tänk hur nära vi är olyckan. Att den kan lura runt hörnet, men inte tänker man på att man kan bli påkörd eller själv köra på någon, hela tiden. Men rädslan för döden den finns ju alltid där, och allra mest hos någon som är hypokondriker.
Jag var ju en sån och så plötsligt står man inför fakta; Du har cancer.
Chocken.
Cancer är typ sjukdomarnas sjukdom. Klingar så starkt, nästan ekar i huvudet när man uttalar ordet.
I natt drömde jag att jag sa nej till operationen och att jag samtidigt hade ångest för att jag skulle få tillbaka cancern. Att cancern liksom infekterat huden i mitt bröst, alla cellvävnader. Att den liksom låg där och lurade för att när jag minst anade det slå till. Och då slå till så hårt att inget, just inget kunde häva den. Ni ser jag bearbetar hela tiden. Därför är stunderna när jag bara får vara Karin, promenera med en kompis ner till vattnet, äta lunch och babbla om det mest larviga saker. Att livet inte är så allvarsamt, även om jag drabbats av storastora allvaret. Ja, det är som bomull för mig.
Lugn och ro i själen i några timmar.

En dag ska vi renovera det här köket, men tills dess så trivs jag ändå i det gammeldagsa köket.

Två långbenta brudar på promenad.

Lunch: Grönkålssoppa med rå äggula och smaskig sallad till.

Och så bästabästa fotografen. Fyra böcker har vi gjort ihop. Och ett ofantligt antal artiklar för ett antal tidningar. Anneli plåtade också alla omslag till dvd-serien Yogaliv och nu gör vi cancerboken ihop. Vi jobbar så bra ihop och samtidigt har vi så kul och vi ser också till att ha det mysigt. Det är viktigt.
0
0