Okategoriserade

im a survivor

7 kommentarer / Av / 2013-01-04
Min toka vaknade kl 3, hade så svårt att somna om. Många tankar i huvudet. Igår var en så händelserik dag. Varför är det så? Jag menar vi säger ju att en olycka kommer sällan ensam, men det verkar också gälla roliga saker. Plötsligt känns det som att folk ”räknar” med mig jobbmässigt och ni anar inte vad det glädjer mig. Jag har en sjukpeng på 5000 kr i månaden. Ni förstår säkert att det inte går ihop. Just nu har jag ju inte riktigt möjlighet att jobba, strålningen tar så mycket tid och sen efter den är det Vidarklioniken i tre veckor. Men när jag varit där på Vidarkliniken och både vilat och stärkt upp mig. Ja, då vill jag jobba igen. Längtar. Vill skriva, hitta på grejer. Spåna ideer med andra. Leda yogaklasser.
Varje dag kommer jag på nya grejer. Jag är som en häst som står och stampar i boxen och vill ut och springa.
Igår hade jag lunchmöte med Malin på Grand Tours. De vill att jag ska ha seniorresor med dem igen. Å, vad jag längtar efter det. De resorna var så himlans kul. Så bra arrangerade, så urgulliga deltagare. Så härliga på alla sätt och vis. Så nu ska vi titta på lite datum.
Sedan hörde pensionatet ute på Björkö av sig och vi ska också titta på hur vi skulle kunna samarbeta.
Sedan har ett par tidningar och tv hört av sig, de vill att jag ska prata om nya boken. Det tackar man för. Vill vara fin när jag är med i tv. Känns lite så där att ha mitt fågelungehår. Skulle vilja att någon stajlade upp mig. Jag vet jag är ytlig. Men så känner jag just nu.

Här är jag på landet för någon månad sedan. Det är bästa fotografen Anneli som tagit bilden. Jag försöker sätta på mig ögonfransar. Det går så där. Jag tappade ju alla. Nu börjar de komma tillbaka. Utseende är verkligen inte det viktigaste. Men för oss som tar cellgifter och opererar bort våra bröst är det viktigt att få känna sig fin. Det är jobbigt att tappa håret, ögonfransarna och bryna. Det är sorgesamt att operera bort ett bröst. Att se hudens förfall, bli svullen i ansiktet av all medicinering, ha ont i kroppen. Det är en mödosam resa tillbaks till den man var. 

Jag skulle så gärna hålla i rehabilitering för bröscancerdrabbade. Det behövs. Jag skulle vilja starta upp en doula-verksamhet för kvinnor som får bröstcancer runt om i Sverige. Så att vi som drabbas kan få med sig en annan stark kvinna/man som för vår talan och hjälper oss att ställa de rätta frågorna när vi ska träffa läkare och experter. Jag har varit så ”bortskämd” med min egna armada av vänner runtomkring mig, som hjälpt mig och följt med mig när avgörande och viktiga beslut och besked givits och tagits. Alla har inte den turen. Jag tänker på de kvinnor med språksvårigheter. Dessutom hamnar man i sorg, rädsla, apati när man får ett besked om att man har cancer, hur sjuttsingen ska man veta vad man ska fråga efter då? Hörde om en kvinna i Skåneregionen som fick sitt bröstcancerbesked innan jul, men hon har ännu inte fått träffa läkare. Tre veckor är hon tvungen att vänta. Det är tortyr. Hur kan ett landsting utsätta en människa för det?
Vi vet ju att bli sjuk är en klassfråga, att den som sätter emot, vågar ifrågasätta och kräver sin rätt är också den som får den bästa vården. Det är inte okej. För mig har det varit den svåraste resan i det här. Att veta vad jag kan kräva, vad jag kan få hjälp med och att det faktiskt är okej att begära ett extra möte om man inte förstått vad läkaren eller experten menat. Och då är jag ändå priviligerad. Jag är stark och jag har inflytelserika kompisar. Dessutom är jag van att göra research, vilket också gör det lättare att ”ha på fötterna”. Jag vet att det spelar roll och det gör det hela så ledsamt. För jag vill inte att det ska vara så. Jag vill att det ska vara rättvist.

Jag är så rädd för vart vårt samhälle är på väg. Bra sjukvård, rättvis sjukvård måste vara en rättighet för alla. Och det måste vara något som vi alla anser som en rättighet. För det får inte bli som i Usa, där fattiga får sämre vård om ens någon vård.
Jag vet att man inte tänker på det när man är frisk. Men det är en viktig fråga. Sjukhusen får aldrig privatiseras. Aldrig! Gå aldrig på den propagandan.

Igår fick jag det här urfina armbandet skickat till mig. Tack gulligaste Linda. Im a survivor! Jag lovar, jag ska förvalta det väl. 

kroppen minns tänker jag

1 kommentar / Av / 2013-01-03
Idag vaknade jag med en sån där känsla att allt är möjligt. Jag vaknade med känslan att jag älskar att leva. Att jag är oövervinnlig. Att allt jag vill kan jag få/göra. Kanske var det utskällningen igår. Ni vet att inte tiga när man tycker att någon gör fel. Att säga ifrån. Vår innergård är en rökruta för husets unga rökande invånare. Det känns ju så där, eftersom de inte verkar ha lärt sig att ta bort alla fimpar. Jag låter det passera att de står typ vid vårt fönster sena kvällar och babblar högt med sina ciggar. Har inte sagt nåt, förrän igår, men jag blev så himla arg. Den lilla tjejgruppen som bor ett par trappor upp i huset på gården. Ja, en av tjejerna sätter sig, klockan nio på kvällen och pissar på gården. För att hon inte orkar gå upp till lägenheten och kissa. Jag blev så arg, hävde mig ut ur fönstret och hötte med näven som värsta grannkärringen. Jag har ganska hög tolerans när det kommer till oljud och vardagsslarv, ni vet som tvättstugedraman. Men, att sätta sig och kissa på gården. Visst kan man kissa i en park, eller skog men på asfalten vid mattpiskeriet. Använda en gemensam liten gård som en pissoar. Är inte det äckligt?
Ta inte skit är nog min paroll för 2013. Huka er. Ingen går säker, hehe.
Vaknade tidigt med en massa energi. Gjorde andra serien i ashtangayogan. Min rehabilitering går fortare än jag trodde. Började med andra serien redan på nyårsafton och har gjort den sedan dess. Sex veckor efter operation gör jag den. Det är inte min snyggaste practice, men herregud jag är så stolt. Det fyller mig. Ger mig kraft och just den här känslan av att vara oövervinnlig. Jag står på händerna, gör pincha och bryggor. Men inte som förr, verkligen inte som förr.
Men kroppen minns tänker jag.
Kroppen vill läkas.
Kroppen vill bli stark igen.
Kroppen vill.
För att jag vill.
Och för att min vilja är så stark. Det är ju liksom de som tar mig igenom det här. Framåt.

Snart, är jag tillbaks. Så här såg det ut i somras. Snart är jag där IGEN!

Pincha

Kapotasana

klimakteriekärring

5 kommentarer / Av / 2013-01-02
Bildtext: Pudeln måste vara pensionärshunden numero uno. Vad tycks, hur ser jag ut som pudel?

Allt går tydligen väldigt fort i mitt liv. Jag river av. Nån sa redan för många år sedan, när jag var mycket yngre, att jag var som ett rivjärn. Jag är inte enkel. Jag är alldeles för mycket i många lägen. Jag måste säga om jag tycker att jag är orättvist behandlad, om jag tycker att nåt är fel. Det är inte bekvämt. Det är ju inte alltid jag har rätt, eftersom allt, alltid går att se från åtminstone två håll. Men jag kan inte bara stillastittande sitta där och bara ta emot. Vi rev av ett praktgräl på nyår, som fortsatte första dagen på det nya året, men vi blev sams. Och det får på nåt sätt sammanfatta alltihopa.
Alla känslor får förekomma, arga, ledsna, stora, små, men man måste hitta tillbaka.
Hela den här ”cancergrejen” tar på alla. Det är tufft. Även om jag är typ frisk nu, så är det så mycket med sorgen som hunnit ikapp. Det är inte enkelt att vara jag nu och det är defintivt inte enkelt att vara nära mig. Och sedan är det ju något med förväntningarna vid nyår. Ja, vid alla högtider egentligen. Särskilt för oss ”barn” som inte alltid haft de sundaste högtiderna i våran uppväxt.
Dessutom har jag på raketfart, ett halvår satts i klimakteriet. Det som vanligtvis brukar spänna över typ tio år, det rev jag av på ett halvår. Det är biverkningar och konsekvenserna av cellgifterna.
Många säger att de vill slippa sin mens. Men få säger uttalat att; Ja, jag vill komma in i klimakteriet. Men där är jag nu med allt vad det innebär. Plötsligt vallningar. Det känns som min temperatur höjs med många grader, humöret som skiftar… glad-ledsen-glad-ledsen-glad-ledsen. Klimakteriets bergochdalbana.
Där är jag nu.
För några dagar sedan ringde min onkolog. Blodproverna hade visat att jag var i klimakteriet, vilket betyder att jag slipper äta Tamoxifen. Vilket gör mig lite lugnare, eftersom den antihormonen har en del trista biverkningar, som typ blodpropp. Så nu ska min bentäthet mätas nästa vecka, för att se om jag är i riskzonen för benskörhet. Vilket den andra antihormonen har som biverkning.
Inte särskilt kul. Som att välja mellan pest eller kolera.
Det är ju mina hormoner som på ett sätt gett mig cancern.
Mitt svischande uppochned, mitt överskott av östrogen.
Nu ska man alltså ”ta död” på all möjlig uppkomst av östrogen i min kropp. Det känns inte bra. Jag har hört av mig till några gurus som är inne på det här med hormoner och bioidentiska hormoner, så himlans trist bara att ingen kan hjälpa mig.
För jag tänker att det borde ju finnas ett alternativ?
Jag tycker det är obehagligt att jag ska äta antihormoner i fem år.
Men nu är det ju ”all-in” när det gäller behandlingar för att bli av med den här skiten. Så nu får jag ta att jag är en klimakterikärring.
Jag har ju på ett sätt redan startat och det var ju långt innan cancern. Ja, ni vet min längtan efter pensionärslivet. Men jag vill helst vara så där Florida-chic-pensio.

2007, skrev jag en artikel till Amelia, eller var det Tara om klimakteriet, nu är jag själv där

Klimakteriet, låter nästan som ett skällsord. Inte nåt man
direkt längtar efter, men ganska oundvikligt för oss alla kvinnor. Vi kommer
alla att komma dit. Men hur är det egentligen? Och hur vet man att det är
klimakteriet? Måste man må dåligt? Är klimakteriet slutet på ett liv som
kvinna, är det nu man blir tant? Eller är det nu man kan slappna av och ha sex
för sin egen skull?
För det flesta kvinnor börjar klimakteriet med nattliga
vallningar. Du kanske vaknar väldigt het om natten och sliter av dig täcket,
fast det kanske är mitt i vintern och du sover med fönstret öppet. Eller så har
din mens alldeles plötsligt, från att ha kommit på klockslaget varje månad,
börjat bli oregelbunden. Det kan vara tecken på att du är på väg in i
övergångsåldern. Men, klimakteriebesvären kan skilja sig från kvinna till
kvinna. Några märker knappt av övergångsåldern, medan andra måste äta östrogen
på grund av att de mår så dåligt inte bara fysiskt utan också psykiskt under
sin klimakterieperiod.

Värmevallningar

Svettningar och värmevallningar är vanliga besvär. De beror
på att kroppens termostat kommer i obalans i samband med de hormonella
förändringarna i övergångsåldern. En värmevallning brukar upplevas som en
värmevåg i höjd med bröstet som förflyttar sig uppåt över halsen, ansiktet och
hårfästet. Man blir röd i ansiktet och värmevågen följs av svettningar som
utgår från hårfästet och ansiktet. Det kan ibland droppa från håret och
ansiktet. Eftersom de här symtomen beror på att kroppens termostat är i obalans
kan också så kallade kylvallningar förekomma. Det är inte lika vanligt som
svettningar och värmevallningar. Kylvallningar brukar upplevas som frossa och
att man fryser även om man sover under extra täcken.

Hormonbalansen förändras kraftigt

Vi kvinnor kommer in i övergångsåldern när vi är mellan 45
och 55 år, det vi också kallar klimakteriet, som brukar vara i ungefär fem år.
Genomsnittsåldern ligger idag på 51 år Det börjar nåt år innan vi får vår sista
mens och pågår sedan i några år. Under övergångsåldern förändras hormonbalansen
kraftigt i kroppen, bland annat så minskar äggstockarnas tillverkning av de
kvinnliga könshormonerna östrogen och gulkroppshormon, progesteron. Det är den
minskade mängden östrogen som gör att man kan få övergångsbesvär som till
exempel svettningar, värmevallningar, sömnproblem och svängningar i humöret.
Menopaus, kommer från grekiskans mensis, som betyder månad och är definierat
som tidpunkten för den sista menstruationen. Före och efter menopausen befinner
sig kvinnan i klimakteriet. Klimakterium, som är det medicinska namnet, kommer
från grekiskan klimakter vilket betyder kritisk tidsperiod.

Menopausen

När den sista menstruationen närmar sig sjunker halten
östrogen långsamt i blodet, och ungefär fem år efter den sista menstruationen
är nivåerna konstant låga, precis som före puberteten. Den sista
menstruationen, eller menopausen, inträffar hos svenska kvinnor i genomsnitt
vid 51 års ålder. Det är normalt att ha sista menstruationen vid alltifrån 45
års ålder till 55 års ålder. Menopausen beror på att ägganlagen i äggstockarna
har tagit slut. Äggstockarna kan därför inte reagera på de hormoner som
stimulerar ägganlagen att mogna till befruktningsbara ägg.

Äggstockarna åldras

Den primära
anledningen till menopaus är att äggstockarna åldras, östrogennivån sjunker och
blir så låg att livmoderslemhinnan inte längre stimuleras. Därför blir det inte
någon blödning. När en kvinnas äggstockar inte längre kan stimuleras av
hjärnans hormonella signaler, slutar de producera de två kvinnliga
könshormonerna östrogen och progesteron. Kroppen fortsätter dock att producera
en mindre mängd av ett svagt androgen i binjurarna som ombildas till östrogen i
fettväven. Kvinnor med mycket fett kan därför ibland ha mindre klimakteriebesvär
än smala kvinnor.

Den visa kvinnan

Menopausen är en naturlig livshändelse, som är viktig i en
kvinnas liv. Precis lika viktig i en kvinnas utveckling som hennes första
menstruation och möjligheten att bli mamma. Precis som menstruationen är bron
mellan att gå från flicka till kvinna, så är menopausen en väg in i den visa
kvinnans värld. Bland indianerna så var det först när en kvinna passerat
klimakteriet som hon kunde bli shaman och medicinkvinna. Så klimakteriet är en
möjlighet för en kvinna att i sin fulla prakt få blomma ut och ta plats som den
kraftfulla, kreativa och
visa kvinna hon faktiskt är.

Hur vet man att det är klimakteriet?

De olika symptomen som uppstår när kvinnor förlorar sin
östrogenproduktion är olika från kvinna till kvinna. Graden av besvär tror man
hänger samman med hur snabbt östrogennivåerna sjunker.
  • Blodsvallningar
    – man vaknar upp jätte varm på natten
  • Svettningar
  • Yrsel
  • Hjärtklappning
  • Torr
    slemhinna, ibland klåda och flytningar i underlivet. En del kvinnor kan
    känna av olika former av smärta i underlivet.
  • Depression
  • Sömnstörningar
  • Koncentrationssvårigheter
  • Man
    kan känna sig irriterad
Andra symptom:
  • ryggont
  • torrt,
    glesnande hår och torr hud
  • mycket
    kraftiga menstruationsblödningar
  • mycket
    obetydliga menstruationsblödningar
  • blodvallningar,
    som mestadels berör ansikte och hals
  • inkontinens
  • benskörhet
  • ökad
    hårväxt i ansiktet, på magen eller bröstet
  • oelastisk
    slida
  • omkring
    20-25 procent av kvinnorna i klimakteriet upplever smärta vid samlag. Det
    beror för det mesta på att slidans rygg har blivit tunnare och på brist av
    slidsekret, båda delarna orsakas av östrogenbrist. Källa: Illustrerad
    uppslagsbok om naturliga läkemedel av C. Norman Shealy

Naturlig hjälp: Vitaminer och mineraler

Vid oro och irritabilitet – ta magnesium och vitamin
b-komplex
Vid ömma och knöliga bröst – Vitamin e, linfröolja,
acidofilus och vitamin b-komplex
Vid förstoppning – extra intag av vitamin c
Vid brist på energi och vid trötthet – Co-ensym Q10
Vid kraftig blödning – vitamin c kan reglera det om
det kombineras med bioflavonoider
Kraftiga menstruationsblödningar – vitamin A, zink,
järn och vitamin B-komplex
För att reducera värmevallningar och nattliga
svetttningar – selen och vitamin C.
Smärtsam menstruation – zink, vitamin c, vitamin E
och magnesium
Vid hudproblem – linfröolja, jättenattljus, vitamin
b-komplex och zink
Sömnlöshet och sömnproblem – magnesium
Vid torrhet i slidan– kan man föra in en kapsel
vitamin E i slidan
Källa: Illustrerad uppslagsbok om naturliga läkemedel av C.
Norman Shealy
Faktarutor.

Rökning påskyndar klimakteriet

Antal födda barn, vikt och ålder när puberteten inträffade
påverkar inte klimakteriet. Däremot gör rökning att klimakteriet påskyndas med
ett och ett halvt år jämfört med icke-rökaren.

Höj bmi för kvinnor i klimakteriet

Enligt en studie från Lunds universitet så bör det finnas en
speciell bmi-tabell för kvinnor i klimakteriet. Bmi står för body mass index
och ger riktlinjer för vilken vikt en person av viss kroppslängd bör ha.
Kvinnor i klimakteriet borde få en högre bmi. När menstruationen upphör
försämras kvinnors fettförbränning så att de går upp i vikt. Försök att banta
då kan leda till ytterligare viktökning, enligt studien.
Det går att få i sig lite östrogen via maten. Kött, öl, alfagroddar, ärtor, bönor, sallad och
kål är rika på östrogen, liksom asiatisk mat innehållande sojaprodukter.
Troligtvis är det en av anledningarna till varför asiatiska kvinnor har färre
besvär i samband med klimakteriet än de västerländska.
Snarkar mer
En teori är att låga östrogennivåer
gör musklerna slappare, vilket gör att kvinnor i övergångsåldern snarkar mer.

Träna, träna

I ett flertal
undersökningar har kvinnor som tränar uppgett betydligt färre klimakteriebesvär
än kvinnor som är fysiskt inaktiva. Till exempel har det visat sig att
värmevallningar var dubbelt så vanliga hos passiva kvinnor än hos aktiva.
Vid en större belastning på skelettet,
som joggning, raska promenader eller tyngdlyftning, har man sett att benmassan
ökar vilket minskar risken för benskörhet.
Böcker om klimakteriet:
  • Klimakterieboken, Lilian Edvall, 1993.
  • Kulla-Gulla i övergångsåldern, Cecilia Hagen, 1994.
  • Är det varmt här – eller är det bara jag?, Gayle Sand, 1994.
  • Tänk om det är klimakteriet, Kerstin Thorvall, 2000.
  • Kvinna, Britt-Marie Landgren och Outi Hovatta, 2002.
Några tecken på att jag är en klimakteriekärring

Mitt lapptäcke på landet.

Tofflorna som är varma, men där tårna får andas. (bekväma kläder är väl också en pensio”varning”)

Bekväma och billiga snowjoggers. Du slipper knyta med fiffiga kardborreband

Promenader, så man hinner tänka eller prata 
 Dramaten, gärna i klimakterietyget Vilda djur. Och så klart en liten pudel som ständig följeslagare

Det där vilda får gärna fortsätta i mönstret på koftan, mössan och grr underkläderna

 En sammanfattning. Så fint Jag har inte hittat hem, men 
jag har lärt mig att bo i min röst. Fint, fint, fint.

gott slut och gott nytt

4 kommentarer / Av / 2012-12-31

Finaste du som läser. Tack för att du läser min blogg. Tack för dina inlägg. Sen jag blev sjuk har min blogg besökt av över 340 000 personer. Så många som läst mina ord. Följt det jag skriver. Tack för det.
Tack för 2012. Året då så mycket hände och som jag inte bara vill avfärda som ett
skitår, även om så mycket i mig vill slänga ur sig det ordet. 2012 blev
också ett yogaår för mig. Yogan som jag höll fast i genom cellgifter, operation, strålning, oro, rädsla, men också hoppet och tron på att klara av
cancern.
Tack för Yogamarathon, som samlade 125 000 kronor till Bro, Bröstcancerföreningen.
 2012, jag tackar för mig och jag ser med tillförsikt och en
stor dos hopp fram emot 2013. 
Det snälla året, året då inga stora beslut
tas, inga omvälvande katastrofer vare sig för mig eller någon annan.  
Ett lugnare år för oss som behöver lugn och ro för att tillfriskna och ett lite vildare, men fortfarande snällt år för de som behöver lite mer utmaningar i sina liv. 
Tack tack för alla utmaningar, apuh. Jag behöver inga fler.
Förutom en yogamöjlighet på Björkö i Stockholms yttersta skärgård. Håll
utkik här, håll utkik på min hemsida. Varje dag blir jag starkare. Tack
för all uppmuntran och alla hejarop. 
Gott nytt år till er alla, hoppas
det blir snällt och omfamnande för er alla. Tack för att ni finns. Tack
för att ni hejar på.
Gott slut och gott nytt.
Om shanti till er alla, vi ses på en yogamatta nånstans inom en snar framtid
Om jag kunde sjunga, så skulle jag sjunga den här sången till de jag älskar i mitt liv. Till alla er som ställt upp så för mig 2012. Stått ut med mina ups and downs. Tack, jag är sååå tacksam. Ni är mina änglar. Flaws and all

lyckokaka

3 kommentarer / Av / 2012-12-30

”Your ability to communicate with others will be a valuable asset.” Det var innehållet i min fortune cookie. Jag ska ta till mig det rådet.

Vaknade sent här på landet. Klockan är långt över åtta. Men det är så tyst och mörkt och lagom svalt. Hela huset sover. Till och med Pino ligger och drar sig. Vi ska avsluta året här och påbörja det nya. Jag skulle kunna tänka mig att faktiskt sova klockan 12 på natten, mest för att på nåt sätt verkligen instifta lugn och ro i mitt liv.

Ett nyår firade jag med min kompis Tintin. Vi skrev ner på lappar vad vi ville sluta med, bli av med och brände lapparna i min kakelugn. Som en ceremoni, verkligen kände hur vi menade vad vi önskade. På riktigt. Och sen när vi var på gatan och på väg till festen kastade vi våra lappar med önskningar upp i luften. Ungefär nåt sånt vill jag göra i år. Jag vill bränna det gamla och ”lufta” det nya. Ge det vingar, se till att det sker.

Jag ber att få återkomma med mitt nyårsbrev eller vad man skulle kunna kalla det. Jag hoppas ni får en skön och lat söndag. Nu ska jag yoga.

vad fick Stig att tappa fotfästet

1 kommentar / Av / 2012-12-29
Just nu pågår den här kampanjen för tidningen Situation Stockholm i tunnelbanan här i Stockholm. Vanligtvis åker jag mest buss i stan, men i morse missade jag bussen till Karolinska och tog t-banan till Sankt eriksplan. Under några år bodde jag på Krukmakargatan, ungefär vid Zinkensdamm, bara några portar bort på den gatan låg också Situation Stockholm. Där de hemlösa hämtade tidningar som de sedan sålde. Vid varje nytt nummer var det fest på gatan, då alla hemlösa som jobbade med tidningen samlades för att få de nya tidningarna. Några lyckades inte hålla sig nyktra, men många försökte. Behöver jag tillägga att Pino var väldigt populär?
-”Han är så mallig din hund, malliga pudeln i stan” 
Och så jättegarvet.
– ”Skaru ha en tidning, rykande färsk”
Men hon som hade sin lite mer argsinte och framförallt ganska bortskämda terrier i en barnvagn, ja, hon var ju måttligt intresserad av Pino.
Men annars var ju tongången; ”Han är så gullig, som en liten nallebjörn”
Ofta satt de i vår port och drack öl och rökte. 
Det hände att en och annan bröt sig ner i vår källare och bäddade upp med madrasser och annat. Riktigt boade in sig. Det var liksom mindre kul. Då kunde det försvinna grejer ur källaren och kläder i tvättstugan.
En gång strippade två civila poliser en stackare öppet i vår port. Han fick stå i kalsonger medans jag och min dotter gick förbi. Sån förnedring. Då blev jag tokarg och skrev mejl till Södermalmspolisen. Då ringde chefen och försökte förklara att poliserna kanske blivit lite blinda och inte förstod att det var ett övergrepp. Det gjorde mig ännu argare och jag sa nåt ”Kanske är läge att de går i terapi så att det fattar det”.
Inget kan göra mig så arg som orättvisor. Det spelar ingen roll vem som står framför mig om jag ser någon som blir orättvist behandlad. 
Jag är världsbäst på att försvara andra, men har så svårt att stå upp för mig själv. Men jag jobbar på det.
Men lite är det som ringar på vattnet. Tänker att den där stackaren kanske tog med sig det ”övergreppet” och gjorde nåt elakt mot någon annan. 
Det är läskigt när respekten försvinner, när man glömmer att bakom varje hemlös finns en historia. Jag undrar så ofta vad som får en att hamna där. Vad som var utlösande. 
Enligt en statlig kartläggning gjord 2005 var så många som 17 800 svenskar utan hem. Av dessa är många särskilt utsatta, då de är tonåringar, föräldrar, i pensionsålder eller har dålig hälsa. Det finns säkert ett mörkertal som vi inte vet om. Tonåringar och unga vuxna som inte blir anmälda som försvunna. Såna som de anhöriga liksom ”tröttnat” på, inte längre riktigt orkar med. För när det kommer till missbruk. De måste vara så svårt och tungt att vara anhörig. Men när det är kallt, som nu, nog gör det mer ont när man ser en hemlös kura ihop sig på en parkbänk eller i en port.
I morse när jag läste de här korta cv;na från fyra hemlösa, så undrade jag:
Vad fick Stig att tappa fotfästet?

Susanne, jag får alltid lite extra ont när jag läser om tjejer som är hemlösa. De är ju på nåt sätt extra utsatta. Varför hamnade hon där i utsattheten?

 Och Pierre?

och Markko.

släppa kontrollen lite

2 kommentarer / Av / 2012-12-28
Jag har världens bästa svägerska. Hon är så gullig. Igår hade jag dubbla strålningar. Man blir så trött av det där åkandet framochtillbaka till sjukhuset. Men efter sista strålningen kom både Babette, som min svägerska heter och lillRay hem till oss. Vi hade en liten julklappsutdelning. Jag fick ett fotbad, ikväll ska det fotbadas och så fick jag en massa nya strumpor. Visste Babette att jag haft hål i strumporna de senaste strålningstillfällena? Upptäckt det lite försent. Legat där på britsen med en tå som sticker ut.
Förutom alla härliga julklappar så hade Babette med sig en massa mat som hon lagat och vin och öl. Och jag drack rött vin för första gången på ett halvår.  Vi hade det så mysigt. Det infann sig en liten känsla av att snart, snart så är mitt gamla liv tillbaka. Litegranna i allafall. Inte för att jag pimplat en massa vin tidigare. Utan mer känslan av att kunna låta lusten styra lite mer. Jag har varit så ”duktig”. Inte ätit vitt mjöl, inget kött, inget socker, ingen mjölk. Ingen ost, bara feta-ost. Inte druckit alkohol. Tänkt på vad jag stoppar i mig och försökt träna så mycket jag kan. Jag kommer att fortsätta med det. Men samtidigt känns det så skönt att kanske kunna ta en avstickare ibland. Kunna släppa på kontrollen. Men jag har gått in för den här cancerbehandlingen som ett jobb. Och det verkar ju som det gett resultat. Nu är jag så sugen på att föreläsa. Jag har aldrig varit sugen på det tidigare. Tyckt att det varit lite läskigt att stå inför en massa människor och prata. Älskar att vara yogalärare, där har jag inga problem. Men nu känns det som att jag har nåt att på allvar berätta. 
Snart ska jag iväg till strålningen. Har idag och imorgon kvar den här veckan. Sen åker vi till landet.
 Gjorde snöänglar i veckan. Hur härligt är det inte att ligga där och ”sjöängla” sig och titta upp i himlen, se och känna snöflingorna som faller ner i ansiktet. 

Pino ville så klart vara med på bild.

knip

1 kommentar / Av / 2012-12-27

Börja nya året med ett knip!
Kniiip in det nya året.
Och gör sen din bäckenbottenträning till en vana.
17 januari kommer min bok ”Knip för bättre hälsa” ut på BonnierSemic. Men du kan förhandsboka den redan nu. Omslagsbilden togs en vecka innan jag fick besked om att jag hade cancer. Känns märkligt att se mig själv med så mycket hår. Från en dag till en annan kan livet förändras. Jag är så glad att förlaget hela tiden fanns vid min sida. Mitt i cellgiftsrus, behandlingar och dödsångest gjorde jag och Anneli Hildonen klart den här viktiga boken. För det är så viktigt att vi kvinnor lär oss att knipa rätt. ”Fittis och svettis-jympa” som nån lite skojsigt döpte bäckenbottenträningen till.
Jag hoppas att den blir en storsäljare. Att landstinget och flera MVC köper in den som kurslitteratur, så att nyblivna mammor kan börja använda sig av den. Men knip är inget som bara nyblivna mammor behöver öva på, nej, det är viktigt för alla kvinnor. Det finns en oerhörd kraft i att lära sig knipa rätt. Du förebygger inkontinens, livmoderframfall och hemorojder. Du får plattare mage och mindre ryggont. Du får en stoltare kroppshållning och ett härligare sexliv. Ni ser många fina anledningar till att ta knipet på allvar. Men det är svårt att hitta knipet, därför har jag i den här boken bjudit in en massa experter på just knip. Så att ni får många infallsvinklar.
Barnmorskan & yogaläraren Tina, yogaläraren, det vill säga jag själv, pilatesläraren Carin, personliga tränaren RoseMarie, dansaren Maria och sjukgymnasten Agneta. Det tipsar om sina bästa knipknep.

Förhandsboka boken Knip här

Här har Aftonbladet uppmärksammat det viktiga med att knipa: intervju i Aftonbladet Wendela

inte tillräckligt tålamod

1 kommentar / Av / 2012-12-26
Vaknar sent på jullovet. Halv nio. Ska yoga men först tänkte jag skriva en hälsning här. Idag ska vi åka hem från landet. Imorgon har jag dubbla strålningar, tidig morgon och eftermiddag, så vi måste hem. Hade gärna stannat här lite längre. Det är här jag vill bli mitt gamla jag igen. Läka.
Jag vet att det kommer att ta tid.
Och jag vet att jag inte har tålamod.
Inte tillräckligt tålamod.
Har yogat lite, men också tagit ledigt från det mesta. Igår stod jag på händerna. Det kändes stort. Bryggorna är fortfarande stela och jag kan inte sträcka ut högerarmen. Igår blev jag ledsen när jag yogade. Just för det. Just för att jag är begränsad i min kropp.
Om sanningen ska fram gråter jag en liten skvätt varje dag.
En sorts sorg över hur det blev. Att det är här jag är nu. I det här.
Det är en ny känsla för mig. Min kropp har alltid varit böjlig och mjuk och samtidigt stark. Jag har för det mesta gillat min kropp, just för att den kunnat göra så mycket. Eller snarare jag har haft en sund relation till min kropp. Visst har jag tänkt att det hade ju varit roligare om mina ben var längre, eller att jag lättare fick synliga muskler. Men överlag har jag nog varit nöjd. Gillat mig själv. Känt mig härlig. Och det är ju kanske lite tabu att säga. Men så är det.
Nu känns det om om jag måste återerövra kärleken till min kropp.
Jag känner mig som ett lapptäcke med alla ärr.
Jag tycker att lapptäcken är vackra, men jag ser inget vackert i det lapptäcke som är jag.
Jag vet att några kanske tycker att jag är ytlig.
Att jag borde vara glad för att jag lever.
Det är jag.
Jag är jätteglad.
Men jag är oerhört ledsen för att jag förlorat mitt bröst.
Och jag hade kanske inte förstått hur den känslan skulle te sig.
Jag har fått mitt liv tillbaka, men jag har också tappat nåt. Jag har tappat tillgången till min kropp. Tappat min kärlek till min kropp. Och med den försvann också min lust.
Så klart är en stor del att min kropp förändrats, att jag opererat bort ett bröst. Och att jag måste vänja mig vid det. Vänja mig vid skevheten. Men nåt som jag har svårt att vänja mig vid, är att min kropp inte längre är min. Idag klämmer vårdpersonal på mina bröst, på det bröst som inte längre finns. Det bröst som jag själv har svårt att röra vid. Som jag ännu inte lyckats bygga en relation till.  Vid varje strålning måste jag ta av mig tröjan och lägga mig på en kall brits. Först måste sköterskorna ställa in maskinen så att den strålar rätt. De flyttar på mig. Ritar på mig för att markera och sätter tejpbitar som helst ska vara kvar nästa dag. Alla är snälla. Det är inte det. Men det är utsatt och den där utsattheten gör något med mig. Den tar bort min kärlek till min kropp. Den tar bort det intima. Jag har inte något som är privat.
Kanske är det bara nu under strålningsperioden. Kanske blir allting bättre längre fram.
Kanske kommer jag att återerövra min kropp.
Känna lust.
Kanske kommer jag att känna mig härlig igen.
Snart är det här året över. Snart är strålningen över. Snart åker jag till Vidarkliniken. Snart är våren här. Snart är sommaren här. Snart kan jag lägga den här tiden bakom mig och våga blicka framåt, kunna planera. Känna att jag får leva lite som jag vill, utan att ha skelettröntgen, hjärtundersökning, strålningstider, blodprovstagning och allt det där som begränsar mig.
Snart.

God Jul

2 kommentarer / Av / 2012-12-22
Kung Snö och Drottning frost önskar er alla en fridefull jul

Lite julmys:
det enda som behövs
Last christmas i gave you my heart
KOmmer hem igen till jul
Måns Zemmerlöv @ Pernilla Andersson
Laleh Snö

Tipsa mig gärna om mysiga och braiga julsånger

God jul till er alla.
Må det bli en härlig, snäll och alldeles lugn jul för oss alla.
Låt snön ligga kvar, så jag kan promenera långa promenader i mina goretex-snow-jogger-kängor, ner till bryggorna.
Gillar inte julmaten. Skinka, korv och köttbullar går bort.
Gärna grön och röd kål.
Enda jag beställt är:
Blinier – boveteplättar ala russian style.
Nu ska jag vädra ut strålningen ur kroppen.
Sova, äta och gå promenader långtbortifrånstan.