Okategoriserade

Tänk hur det är. Ju äldre man blir desto närmre sig själv kommer man. Man blir liksom den man verkligen är. Den man var. Man förädlas som ett bra vin som får stå länge. Sen tror jag man kan hjälpa till att göra det bra genom att gå i terapi och ta hand om innehållet, så att det inte blir härsket och illaluktande, liksom hjälpa sig själv att bli den man är ämnad att bli. Jag tänker att det är nästan ofrånkomligt om man vill utvecklas.
Som det här med morgonvanor. Jag vaknade halv fem imorse. Jag är en morgonmänniska och har faktiskt alltid varit.
Det var väl några år där i min ungdom när jag var mer nattmänniska, eller snarare tvingade mig själv att vara vaken mitt i natten för att det liksom var så skoj att kalasa runt och dansa hela natten. Men att vakna morgonpigg, så har jag varit sedan jag var riktigt liten. Då vaknade jag glad och pigg och gick direkt upp ur sängen. Vid sju på morgonen tyckte jag liksom att hela världen också borde vara uppe och vara lika sugna på att leka som jag. Flera var gångerna jag ringde till min barndomskompis Åsa alldeles för tidigt på helgerna. Det slutade med att hennes mamma lite så där på skarpen sa; Men Kajsa, du får inte ringa före klockan nio på helgerna.
Å, vilken pina jag tyckte det var.
Det här var ju långt före det fanns tidiga morgonprogram på tv.
Eller när jag var hos farmor Ina som hade sommarhus i Tofta på Gotland. Hon hade en granne med en jättegullig hund som jag var så förtjust i. Jag kanske var fem-sex år. Jag brukade sitta på hennes trapp i nattlinnet och vänta på att de skulle vakna så att jag fick leka med hunden.
Idag tycker jag det är så himla härligt när jag vaknar tidigare än de andra i familjen. Det är alldeles tyst. Sitter i köket, hör klockan som går. Tictac. Ljuden som jag annars inte hör får liksom utrymme så här tidigt på morgonen. Kylskåpet som mullrar. Hör knäppen i väggarna. Ser hur det ljusnar utanför fönstret. Den unga kvinnan som bor i lägenheten mitt emot har än en gång somnat ifrån en tänd lampa. Det är lugnt, till och med Pino ligger kvar i sängen och drar sig. Jag har redan hunnit ta min Iscadorspruta, druckit mitt citronvatten. Och idag drack jag till och med lite kaffe på morgonen. Snart ska jag göra mig i ordning för att gå och yoga hos Charlotte.
Yogalivet passar mig.
Jag och bonussonen går och lägger oss samtidigt på kvällarna. Just för tillfället är jag kanske inte världens roligaste fru. Jag är så trött på kvällarna, men å andra sidan får Ray fritt spelrum att välja vad han vill titta på på teven, eftersom jag ändå ligger och sover.
Igår köpte jag en resa till solen.
Jag ska åka till Lanzarote för att skriva. Har en del föredrag som måste förberedas och lite skrivtexter. Åker nästa fredag. För första gången var jag liiite orolig när jag beställde. Jag tror nog inte att jag kommer att bli lika cool inför resandet som jag var förr. Nu ska jag åka själv. Gick sen hem och klippte hål i en bikini jag köpte precis innan jag blev sjuk och tänk, det funkade. Jag kan stoppa i protesen och det ser helt okej ut. Slipper köpa en ny svindyr specialdesignad bikini för bröstproteser. Jag har oroat mig för det här med sommaren. Jag som tycker om att sola och bada. Nu kommer det synas att jag har ett bröst bortopererat. I bildterapin på Vidarkliniken jobbade jag jättemycket med de känslorna. Det finns en sorg över hur min kropp är nu, hur den varit. Men samtidigt, det här låter kanske konstigt. Allvarligt talat så skiter jag fullständigt i om folk kommer att tycka att det ser konstigt ut.
Jag har varit ute på de sju haven och jag har överlevt. Vad är väl vackrare än det?

stunderna, de cancerfria stunderna blir fler och de blir längre. Det kan nästan gå en hel dag utan dem. Ni förstår inte vilken otrolig befrielse det är. Som en arbetsträning, tillbaka till livet. Så skönt att inte känna oro som maler inne i huvudet. Rädsla för att cancern ska slå till igen. Känslan av maktlöshet. Ledsenheten över att det hände mig. Sorgen över allt jag genomgått, sorg över bröstet jag förlorat. Men jag är inte den bittra typen. Mitt driv är och kommer alltid vara att ha kul, att få leva fullt ut, även enbröstad och med råttfärgat hår. Jag älskar att vara glad. Älskar att tycka att de små sakerna i livet är härliga. En kopp kaffe på en solvarm trapp, en promenad med Pino i skogen och att stigen kallas Kärleksstigen. Bara en sån sak gör mig glad. Gör att det blir lättare och roligare. Jag tror jag drivs av att alltid ha en förväntan.
En förväntan att nåt skoj ska hända och att det händer precis nu i min lilla värld.
I helgen var vi på landet. Jag kände mig så levande. Ni vet när man känner vartenda andetag, när man nästan kan följa det hela vägen från när det nuddar näsborren till att det landar och vänder i lungorna. Andningen vårt bränsle. Det som gör att vi lever.
Att andas är en konst. Att andas är konst. Och ändå har vi så svårt för det. Vi andas alldels för grunt, som om vi är rädda för det där bränslet. Rädda för att låta livet ta plats i våra kroppar. Rädda för att ta plats. Rädda för att det på något sätt skulle vara stötande.
Vi gör oss små, nästan osynliga. Människor som tar plats, framförallt kvinnor får så mycket skit. Vi kan inte ens skratta högt och hjärtligt, utan det får bli som prinsessans Tihi. Och ändå är det plats vi vill ha, vi vill bli sedda och bekräftade. Gärna älskade av alla. Kanske är just djupa andetag. Andning som låter och tar plats, precis det vi ska börja med?
Varför forskas det inte mer på andning. Varför har vi inte andningskurser på sjukhus?
Det är så mycket jag undrar över.
Så mycket jag vill ta itu med.
Men jag kanske ska stilla mig och bara vara här en stund. Njuta av att jag lever.
Vi dansade på landet. Jag och Ray. Haha vi gör det rätt ofta här hemma. Ray är mycket bättre på att dansa än jag. Jag gick ju på klassisk balett förra våren. I höst ska jag börja igen tänkte jag. Men jag vill också dansa showdans känner jag, eller är det street? Jag vill helt enkelt dansa mer. Och jag måste sätta mig över ”töntighetskänslan” som kommer över mig, när jag säger att jag vill gå på Fameskola. Haha jag är 50 år snart. Men jag vill också kunna dansa och kanske bara lite få känna mig som en amatördansare, men i alla fall det.

Jag har en kompis vars 80-åriga mamma ger bort min Knipbok till sina väninnor. Hon tycker nämligen att det är en perfekt present. Det är så uppmuntrande. Hon började också yoga på äldre dar. Det påminner en om att det är aldrig försent att tänka på sin hälsa och en dag som denna, Internationella kvinnodagen, så tycker jag att min kompis mamma är en ypperlig förebild för att sprida kvinnokraft. För att knipa och använda sin bäckenbottenmuskulatur, det som är vårt center, är verkligen Kvinnokraft om något. Så ge bort min Knipbok du också. Här kan du beställa
”Ååå tjejer, ååå tjejer vi måste knipa vår snippor för att höras”

Jag håller på och bokar in olika roliga event/workshops/föredrag. Så håll koll på min hemsida, för jag kommer att lägga upp allteftersom allt blir klart. Jag kommer att hålla föredrag på 60plus mässan i Uppsala 5 april om att just investera i Yoga. Ni vet ju att jag alltid sagt att Yoga är min bästa pensionsförsäkring, men yogan är mer än så idag. Det vet jag nu. Yoga har på så många sätt hjälpt mig att ta mig igenom denna skärseld. Yoga är ett redskap som man kan hålla fast sig vid när det stormar alldeles tokorkanigt runtomkring en. Som skapar lugn i ens inre fast det känns som att man ska sprängas.

Och bara för att inspirera er, att börja yoga eller att fortsätta, så får ni en fin video i repris Maia yogar Det är så här jag tänker mig att jag ska ha det. Stillhet och yoga på en vacker altan. Så här vill jag åldras.

Så då kan jag flika in att just nu förbereds det också för fullt. Jag ska fortsätta att ha yogaresor med Grandtours och snart kommer det att komma upp på hemsidan. Jag kommer att länka när det är dags.

Och här om du är sugen:

28/4 Knipworkshop i Stocksund med Karin Björkegren Jones

En stark bäckenbotten är bra av flera skäl. Så många som var fjärde
kvinna över 40 år kissar på sig. Den siffran stiger för äldre kvinnor,
och tyvärr finns inkontinens också hos yngre kvinnor. Ungefär var tredje
kvinna kan inte heller dra ihop sin muskulatur i bäckenbotten, det vill
säga har inte hittat sin knipmuskel. Men det finns övertygande bevis
för att bäckenbottenträning har god effekt. Knipövningar är precis som
all annan träning en färskvara, men den går glädjande nog snabbt att öva
upp om du tränar regelbundet. För kvinnor är knipet livsviktigt. Vi,
kvinnor måste lära oss att bygga upp vår bäckenbottenmuskulatur för att
inte drabbas av inkontinens och för att förebygga ryggont,
livmoderframfall, bäckenbottenuppluckring och ålderskrämpor genom att
lära oss att knipa rätt. Då får du en stoltare hållning, plattare mage
och ett roligare sexliv på köpet. I den här workshopen riktar vi
uppmärksamheten till vårt underliv, där vi kommer att jobba med både
höftöppnande och stärkande yoga och med konkreta knipövningar.

Min bok ”Knip för en bättre hälsa” BonnierSemic kommer att finnas
till försäljning. Men förbeställ gärna ditt ex. Kostar 150 kr och du får
boken signerad så klart.

När: Söndagen 28/4

Tid: kl 11.30-13.30 Höftöppnande, stärkande yogaövningar och knipträning

Var: På studion Yoga och inre balans, Stockholmsvägen 45C i Stocksund.

Hemsida: Info om var: www.yogaochinrebalans.se och Info om Karin: www.yogavita.se

Pris: 350 kr (sätts in efter anmälan på BG 5459-1201)

Anmälan: Mejla mig, Karin på yogavita@telia.com för mer info

Jag önskar er alla kvinnor en riktigt härlig kvinnodag idag. Tack alla ni kvinnor (och män också) som läser den här bloggen. Tack för alla fina mejl, sms, inlägg och kommentarer som ni skickar mig. Ni gör mig glad, stark och ni får mig att känna mig viktig och stark. Och det känns så otroligt härligt på alla sätt och vis.

Äntligen fick jag se filmen De dansande andarnas skog av Linda Västrik. Här kan ni läsa en bra intervju med Linda i DN. Jag är så imponerad av henne. Hon är så cool, den coolaste jag känner faktiskt och så schysst. En helt fantastisk kombination.
För två år sedan kom Linda ner och yogade i Båstad i ett par veckor. Det var så kul att lära känna henne och hon berättade om sin film. Och varje gång hon pratade om de människor hon skildrade så gjorde hon det med en sån värme, att jag också längtade efter att få träffa dem. Nu har jag gjort det, lite grann. Det tog tolv år för Linda att få klart filmen. Och det är också det som syns och känns. Med respekt har hon hela tiden filmat det vi ser. Och hon har låtit det ta tid. Precis som vänskap växer fram, har hon låtit den här filmen ta sin form. Och man slås av hur ofta och hur vanligt det är att man ser reportage och filmer från länder och kulturer vars livsstil vi inte förstår, som liksom slängts ihop och den som skildrar har inte en sekund ifrågasatt sina egna fördomar.
Men Linda har velat förstå, velat lära känna och det känns. Och jag blev ganska golvad måste jag erkänna och lite ledsen. Att vi i vår värld förlorat något. Och Linda beskrev det så fint efter filmen, att vi i vår värld är antingen uteslutna eller inneslutna i en gemenskap, medans Aka-folket som Linda följer i Kongos regnskog där får alla vara med i den gemenskapen. Och visst det kan tyckas rått vissa saker, som när Akaye för andra gången förlorar det barn hon väntar och hela ”byn” sitter runt henne. Hon är så förtvivlad och undrar varför. Några säger att hon är en häxa. Det är en del råa tongångar. Men alla är tillsammans. Alla sitter runt henne, alla är med. Det som sägs sägs direkt. Det känns som om skitsnack och skvaller inte finns. Och på allvar känner jag att det är vi som är förlorare.  Att vi liksom tror att vår livstil är så rätt, att vi är så bra och så låter vi folk förstöra för en befolkning, ett skogsfolk som levt i 60 000 år i regnsskogen i Kongo genom att inte sätta stopp för skogsbolagen som tar ner träden i skogen och förminskar deras område. Jag hoppas att SVT köper in filmen och att den visas i hela världen. För den är så bra och så himla viktig på så många sätt. Dessutom tycker jag att Linda ska skriva en bok, för hon har så mycket att berätta.

Här Lindas film på facebook och här är filmen

Jag hoppas att sjukvården blir en av de frågor som folk kommer att tänka extra mycket på när det är dags att välja vilka som ska få regera vårt land. Det är en väldigt stor och viktig fråga. Och det är inte något man tänker på om man är frisk, men alla, läsa ALLA kommer någon gång i sitt liv vara utlämnad åt sjukvården. Det behövs en omruskning big time. Prioriteringar.
Jag är så tacksam för den sjukvård som hjälpt mig genom den här sjukdomen, men det finns saker som är mindre bra. Saker man kan rätta till, förändra och fixa. Och när man är sjuk har man ju liksom fullt upp med att bekämpa sin egen sjukdom.
På många sätt vill jag lämna det här med cancer bakom mig, men gång på gång stöter man på grejer som rör upp. Hur orättvist det kan vara i vården beroende på vem man är, var man bor. Hur mna blir bemött och vad man kan kräva.
Jag skulle önska att jag tillhörde föreningen Ung cancer. Det känns som de kämpar på ett modernt sätt för sina medlemmar. Som nu med försäkringskassan.

Snälla, kan ni inte låta en 48 åring få ingå i er förening? Jag har ju redan ert armband runt handleden. Det känns mer som jag. Den förening jag tillhör har ett rosa. Det är säkert många som tycker det är fint, men det är inte min stil. Dessutom blev jag nästan sur för den fulfula necessären som man fick när sjukdomen var ett faktum. Känns som onödigt bortslängda föreningspengar. Nej, jag önskar min förening vaknade till liv lite, för vi som drabbas blir bara yngre och yngre (vilket ju är väldigt sorgligt) men då behöver man damma av föreningen lite. Hör gärna av er, jag kan ge en massa förslag. Men då får ni anlita mig som konsult. Eller snegla lite på Ung cancer och kolla vad de gör. Bara ett litet tips.
Jag hamnade 93:a på Expressens lista över Årets kvinnor, jag tror Julia hamnade långt upp. Det är hon värd, så som hon kämpar för alla unga med cancer.

ja, precis så. Så var det. Jag fick punka mitt i livet, en ganska svårlagad puntering faktiskt och vad lärde jag mig av det? För som ordspråket säger det som inte dödar oss, härdar oss.
Nog har jag härdats allt.
Men jag har också blivit känsligare.
Mer omtänksam mot mig själv och mina behov.
Min nya paroll; Ta inte skit.
Smaka på det!
Jag önskar att fler kvinnor skulle anamma den. Våga säga nej. Våga välja bort. Våga välj dig själv. Efter Vidarkliniken kom en annan vetskap upp, en alldeles ny känsla. Då när jag umgicks så mycket med själv. Hur mycket jag gillar mitt egna sällskap. Att jag är väldigt härlig att vara med och att jag numera ska ge plats för mer tid med mig själv. Jag till och med längtar efter att vara ensam med mig själv. Hinna tänka tankarna klart. En inre dialog. Det är ju faktiskt bara jag själv som kan svara på frågor som, vad vill jag, hur mår jag, hur vill jag leva, hur känner jag, hur känns det. Bara jag.
Och så läskigt. Behöver inga böcker att slå upp i. Eller googla på internet, eller fråga någon annan. Jag har ju svaren om jag bara vågar lyssna på dem. Jag kanske inte får svaret jag förväntade mig. Men jag måste våga fråga och det tror jag nog bara man kan göra om man vågar vara mer med sig själv. Förstår ni vad jag menar?
En kompis frågade mig om det inte var jobbigt att vara tyst och med sig själv, att hon kunde känna oro för att det skulle komma jobbiga tankar. Kanske menade hon att man öppnar upp för det obehagliga. Jag tänker att man går ju ändå runt och bär på de där tankarna ändå, som en tung soppåse i huvudet. Tänker att om man vågar titta på det svartaste man har inom sig, de där mörka skrymslena, sorgen, ledsenheten, det där man inte är stolt över. Ja, ni vet. Men om man vågar titta på det, ta fram det i ljuset så tror jag det spricker som såpbubblor i solsken. För mig var det inte en obehaglig upplevlse att vara tyst och med mig själv. Snarare en behaglig.
Det var otroligt skönt att inte vara tillgänglig. Att inte ”bonda” med någon, inte hela tiden hitta på något att göra. Utan att ganska ofta ligga i sängen där på Vidarkliniken och titta ut genom fönstret. Så vilsamt.
Som att duscha sitt inre, spola rent från stora intryck, eller framstressade intryck och bara vara i vilan.
Och jag inbillar mig att det också blir härligare och ärligare att träffa mig nu.

Jag yogar nästan varje dag. Men inte på lördagar. Så är det för ashtangisar som vi gärna kallar oss. Så har det varit sedan jag hittade ashtangayogan år 2000. Upp i ottan och yoga varje morgon innan frukost och tänk jag älskar det.
Jag kan inte tänka mig ett annorlunda liv. Eller ett liv utan yogan.
För mig är ashtangayoga magiskt. Och det är den yogaformen som hjälpt mig genom det här, gjort att jag klarat av den här skiten på ett så ”lättsamt” och någonstans lustfyllt sätt.
Under de här månaderna, sen jag fick mitt cancerbesked och av alla cancerbehandlingar så har ju min kropp förändrats.
Men jag yogade genom cellgifter. Jag yogade direkt efter operation och både under och efter strålningen. Lite mer begränsat i kroppen så klart. Jag har ett stort ärr på min bröstkorg som sticker ut en bit ut i min armhåla. En ganska tydlig begränsning. Som någon sorts spärr skulle man kunna säga.

Men det är verkligen ”Practice, practice and all is coming” som Guruji alltid sa eller svarade på våra frågor om; ”När kan jag göra den eller den ställningen”. Och nu kan jag tillägga: ”Practice, practice and all is coming – again”. För mig har det varit att liksom återvinna det som min kropp kunde innan operationen. Först var det backa tillbaka och bygga upp igen, för att kanske kunna hitta tillbaka.

Och i morse tog jag mig ner i kapotasana själv. Inte snyggt, inte som förr men jag gjorde det. Men det allra bästa jag gick upp och ner i brygga själv. Jag började grina så glad blev jag. Jag har liksom i huvudet tänkt; Ja, det tar väl ett halvår innan jag kan gå upp och ner i bryggor själv från stående. Liksom gett mig själv lite mer tidsfrist för att inte pusha eller hetsa mig själv. Men så gick det mycket snabbare än jag trott.

Jag är överlycklig. Jag älskar yoga.

Är på landet. Ensam. Eller inte helt ensam. Pino är ju med.  Han står mest i en fåtölj och håller koll. En liten vakthund. Själv sitter jag och skriver. Och försöker tänka ut min framtid. Vad jag ska göra. Vad jag vill göra. Känns skönt att våga tänka längre fram. Att liksom räkna in mig själv i livet. Att jag fick punka mitt i livet. Det tog tid att fixa den, men nu ska det väl ändå kunna rulla på.

Så, då har jag tagit min första tablett av det här: antihormoner. Alla dessa biverkningar.
De gör mig nästan galen. Är det någon som äter, ätit antihormoner? Hur har ni mått? Har ni tips?
Mejla mig! Lova det.

Ibland kommer det över mig att jag klarat av en sån jävla fight. Att den cancerform jag hade var en aggressiv form och jag kan lova er att jag var rädd många gånger. Jag hade ju läst så mycket på nätet om inflammatorisk cancer och hur svår den var att bli av med. Oddsen som inte var så himalns bra. Sånt kan jag tänka på ibland. Att det liksom var det tunga artilleriet som sattes in för att bekämpa cancern. Och att det varit så himla tufft. Hur mycket jag utstått, hur jobbigt det varit och vilken helvetisk kamp att komma tillbaka. Hitta tillbaka. Och jag är inte hemma ännu.

Min läkare Elisabeth sa att hon var imponerad av att jag behållit min vikt hela tiden. Hon tror inte på alternativa grejer. Och jag vet att hon inte tror på mistelsprutorna jag tar. Men vi pratar om det och hon respekterar mitt beslut. Men hon säger också att jag på många sätt klarat av det här väldigt bra och att det hänger ihop med att jag tränat och ätit bra.
Och jag tänker mycket på hur det hade varit om jag inte haft yogan. Att träning är nästan A och O för att ta sig igenom en sån här sak. Hur viktigt det är att ha en stark kropp och att man rör på sig. Det är så lätt hänt att man hamnar i en destruktiv snurr där man tycker synd om sig själv. Man kanske helst vill ligga i soffan hela dagarna och tröstäta. Med all rätt, för det är synd om den som får cancer. Men det håller ju inte riktigt i längden och faktum är att man mår bättre om man får röra på sig.

För mig har det här med maten också varit något jag kan kontrollera och som skapade ett lugn i mig. När allting snurrade, och andra bestämde vad som skulle göras så kunde jag ändå hålla koll på att jag åt bra och näringsrik mat och att jag tränade. Jag yogade så mycket som dagsformen tillät. Gick långa promenader i skogen och tankade in trädens kraft. Och nu när nästan behandlingarna är avslutade. Har väl ett halvår till med herceptin och fem år med antihormoner kvar. Men de stora behandlingarna är på nåt sätt överstökade. Så har jag fortsatt att äta bra och fortsatt att träna.
Och jag mår bra.
Och cancern är borta. Det var bara bindväv kvar där cancern tidigare var.
Tänk att det var 800 gram bröst som de tog bort. Vilka stora bröst jag haft. 800 gram är mycket. Protesen som jag nu har i min högra behå, är på 500 gram. Så det är en diff på 300 gram och det känns i kroppen. Det är en skevhet som inte känns så kul.
Men jag kan inte börja diskutera rekonstruktion förräns tidigast i maj. Så om jag har tur kanske jag kan opereras i oktober eller nåt. Förstå vad jag längtar.
Och jag längtar till att ha sånt här hår igen. De här bilderna togs i mitten av juni förra året, nio dagar innan jag fick mitt cancerbesked.

Den här veckan har jag yogat hos Charlotte på ashtangayoga på Odengatan. Det är så skönt att vara tillbaka på mattan i en studio igen. Jag har ju yogat hemma och när jag var på Vidarkliniken gick jag upp varje morgon klockan fem och yogade. Men det är en annan sak att yoga i en yogastudio. Så jag har ganska rejält med träningsvärk.

I helgen åker jag till landet. Längtar, har inte varit där på en månad. Ska bli så härligt att gå i skogen.

Den här filmen skickade Sofia till mig. Ja, ni vet ju hur jag skojat om mina cancerdanser, här är en annan tjej som också cancerdansar.

Oj, jag slängdes in i verkligheten.
Från värmen på Vidarkliniken till lite mer storstadskänsla…

Igår herceptinbehandling och blodprovstagning.
Idag läkarbesök inför att jag ska börja äta antihormoner. Provtagning för att kolla hur och var jag är i klimakteriet. Sen cellprovtagning på VasaMamma.

Och där på anslagstavlan läser jag om erbjudandet just nu. Känns ju lite märkligt att vara på bild på Mödravårdscentralen och inte se ut som på bilderna längre.
Jag känner mig ju lite mer sliten nu. Och jäklar vad jag längtar efter det där håret. Jag som hade sparat så länge och fått så långt hår.

Men, Ja, jag kniper, så klart. Och JA, jag är tacksam för att jag gör det, eftersom min kropp satts i klimakteriet i och med cellgifterna. Och det är så klart inte världens roligaste historia. Slemhinnorna är sköra. Min nya kropp. Jag måste börja vänja mig vid den. Och jag måste säga att de här veckorna på Vidarkliniken har varit på många sätt det bästa som hänt mig i den här cancerbehandligen. Jag har försiktigt hittat tillbaka till min kropp. Hittat en tillit till min kropp. Hur viktigt är inte det?

Innan cellprovstagningen träffade jag en läsare av den här bloggen. Det var kul att hon kom fram och hälsade i apotekskön på Radiumhemmet. Hon fick cancer i underlivet för ett par år sedan. Och hon kämpar för fullt med biverkningarna efter det.
Tänk om man kunde bygga upp nån verksamhet för kvinnor, där man kan rehabilitera kvinnor efter cancerbehandlingar som exempelvis de gynekologiska och bröstcancer. För det är laddat. Ledsamt. Och jobbigt. Och man känner sig ensam.

Och när vi ändå är inne på underliv kolla vilka fina filmer. Lika men unika Rfsus senaste kampanj.
Man blir glad.

Men NU är jag trött.
Jag är så trött på hela sjukhussvängen. Vill att det ska vara över, men jag har ju lite kvar.