jag vill inte bara leva…

jag har alltid föredragit manliga gynekologer. De har har varit lyhörda och empatiska på ett sätt som i alla fall jag känner att jag behöver i den utsatta situationen som ett gynbesök faktiskt är.

Men idag träffade jag en riktigt, riktigt bra gynläkare. Jan Rapp på Stockholms kvinnoklinik. Får ofta frågan om jag känner till någon bra gynekolog. Och den här RIKTIGT bra!

Men nu kommer vi till där eftervården för oss som varit under cancerbehandling verkligen haltar. LUSTEN

Vi tar det från början.

Jag hade min sista menstruation i augusti 2012. Då var jag mitt i behandlingen av cellgifter. Cellgifterna chockade in mig i klimakteriet. Så jag avverkade typ tio år på de tre månaderna som jag var under cellgiftsbehandling.

Eftersom bröstcancern var både inflammatorisk och hormonell erbjöd de mig antihormoner i fem år efter avslutad behandling. Men jag tackade nej till det. Eftersom en biverkning av antihormonerna var just minskad sexlust, eller snarare ingen sexlust alls.

Det har nu gått sju år och under de här sju åren har jag försökt få nån gynekolog att skriva ut östrogen till mig. Men ingen vill, så klart.

Men jag är ju friskförklarad nu. Börjar man inte från noll då? Räknas jag inte som frisk. Och hur länge ska man dras med att man haft cancer?

Hur som han skrev inte ut hormoner till mig, men han skrev remiss till de som kan det här bäst i Sverige. Vi pratade och han fick mig att känna att jag har rätt att få svar. Jag har rätt att få vård och att man tittar på mig utifrån just mig. Han gav mig hopp.

Vi tog cellprov också och han sa att mina slemhinnor såg fina ut och att det såg bra ut. Älskar man inte såna gynekologer!

Jag vill inte bara leva, jag vill ha sexlust också. Tänker att vi är nog rätt många cancertjejer/kvinnor i alla åldrar som känner exakt samma känsla. Men vem driver de frågorna?

#Cancerfonden? #Bröstcancerfonden? #rosa bandet?

24
24